karin.e.wahlbergs blogg

Fläsket brinner!Men väldigt långsamt, dessvärre.

Gud, var trött man kan bli på sig själv! På det mjuka. På det som gör att jag inte känner igen mig själv i spegeln eftersom bilden av mig i mitt eget huvud stannade någonstans vid 38.

Samtidigt orkar jag inte vara så där självupptaget mat- och kroppsfixerad som krävs för att lyckas genomföra radikala åtgärder. Det som står i alla magasin och som vi alla kan utantill och som i alla fall jag är så in i gudens trött på.

Kvinnor över 40 tål inte mat, som en kollega sa. Och jag fyller 60 i oktober i år!

Så jag har gett upp superslimningen. Jag satsar på det jag gillar och är bra på; och det är att röra på mig. Jag är en vältränad snart 60 årig kvinna med en något kraftig hudbeteckning. Det är fast under hullet, och det är jag nöjd med. Jag tar trapporna tre våningar upp på kliniken med två steg i taget utan andnöd eller flås.

Mitt i trappan mötte jag en kollega för en tid sedan.

"Det var som värst vilket tempo", sa han (typ 40).

"Fick upp flåset på tjejmilen", sa jag.

Han tittade småleende på mig.

"Tjejmilen! Passar det inte bättre att kalla det tantmilen!"

Gissa hur många gånger jag har långsamt strypt den mannen! Eller kanske det är dags att starta ett nytt lopp. Tantloppet!  

Fick ett melj idag. "Hur gick det för Rosen?"

Har fått frågan många gånger och är självbelåtet uppiggad denna läsarreaktion. Vad roligt med folk som engagerar sig!

I "Matthandlare Olssons död" låter jag en kvinna kallad Rosen blir illa misshandlad av sin man. Maken anmäler henne sedan försvunnen. Polisen letar, hittar henne inte. När boken är slut får vi inte veta hur det gått . En lös tråd med andra ord. Och den är medveten. Svar kommer i nästa bok. Och så får man inte göra som deckarförfattare. Lämna läsaren åt sitt öde på detta viset!

Skälet är att jag delvis bygger på ett verkligt fall som berörde mig illa. Jag såg efterlysningen när jag skulle hämta en hyrbil för att som läkare ta mig till en mödravårdscentral. En make som anmält hustrun försvunnen. Tiden gick, artiklarna blev allt färre för att helt dö ut. Ett år senare hittade man henne nergrävd.

Och så lång tid kunde inte min bok sträcka sig.

Men nu vet jag inte hur jag ska göra med Tina Rosen. Har fått så många härliga förslag. Kanske hon staplade iväg, kanske någon hittade henne i ett dike och tog hand om henne, kanske hon kommer att hämnas. Vem vet? Förslag emottages med tacksamhet.

I slutet av 80-talet såg jag knappt på tv alls. Och absolut inte på serier. Det var stört omöjligt med två barn, en hårt arbetande man och eget plugg.

Jag hade börjat på läkarlinjen, kvällarna satt jag mestadels under läslampans sken och bankade in latinska benämningar på diverse kroppsstrukturer,kemiska formler, diagnoskriteier och gud vet vad. Läkarlinjen är en pluggskola. Jag tillhör dock inte de som tycker att det var meningslöst. Inte helt. Jag har under årens lopp haft stor glädje av mycket av det jag en gång banklade in. Det mest märkliga var att jag tyckte att det var roligt, i viss mån. Och ändå har jag aldrig varit någon plugghäst. Rätt måttlig i skolan, faktiskt. Slö i perioder. Men kanske berodde min acceptans på att jag visste att allt nötande ändå ledde någonstans. Man "blev" något.

Men nu tar jag igen "Svenska hjärtan", Carin Mannheimers tv-serie. Jag och maken ser mycket på serier, helst långa. Var tid har sitt, kan vi konstatera. 

Vi har suttit här i stugan på Gotland och njutit. Så träffande, med en sådan värme. Så himla bra, rätt och slätt! Vi gillar det släpiga  tempot, söligheten och samtidigt omsorgerna om detaljerna. Alla skådespelarna är så bra, men favorit nummer ett är Solveig Ternström som är levande och vacker. Hennes lite undertryckta, men ändå bestämda sätt att säga: "Nej, men Torsten!" hänger kvar sedan vi stängt av.

Vi har bara sett första säsongen med åtta avsnitt och begriper mer än väl att tv-tittarna ville ha mer. De resterande tre säsongerna väntar på oss.

Och sedan "Mad men". De två första avsnittet gav inte mersmak, men alla påstår att om man håller ut så blir det bättre. Fin 60-talsrekvisita, oke j, men kvinnosynen får mig att storkna. Inte nu igen, tänker jag!

En värld helt i vitt. Jag är på Gotland, i vårt sommarhus. Tyst och mjukt och ljust, men på natten helt svart. Inga gatlyktor finns här. Stjärnhimlen breder ut sig. Jag läste nyligen i tidningen att det är svårt i dessa tider att få tag i "äkta" mörker. Att kunna skåda uppåt och förnimma djupet i rymden. Men här är det bara att ta för sig.

Såg "Stjärnorna på slottet" häromkvällen. Läser nu efterspelet i form av kvällstidningsrubriker. Funderar just över människans behov av att krypa nära. Av att njuta av, eller spegla sig i, andras upphöjdhet. Kansker sårbarhet. Kanske futtigheter. Kanske det som vi kallar för "mänsklighet". Varför ser man annars på ett sådant program? Varför tittade jag på det? Och sedan detta eviga behov av katastrofer. Finns det inga, så konstruerar man dem. På mitt jobb finns de i verkligheten, ibland. Det är en helt annan sak, vill jag påstå.

Jag har varit doktor på kvinnokliniken i Lund över jul. Men nu är jag alltså här. Går promender utmed havet med maken. Vi är inte ensamma med att göra det. Sitter och filar på nästa barnbok om dagarna. Blir slö. Sover middag. Tänker och tänker och tänker på deckaren som ska komma sedan. Kanske inte så mycket just på handlingen, utan på vilka typer av människor som ska befolka den.

Allt är löst. Det blir någon annan som tar föreläsningen, och som kommer att göra det mycket bättre. Stor lättnad..

Nu är det "fredagsmyset" framöfr tv:n som gäller. Och i vanlig ordning kommer jag att nicka till. Min pappa somnade alltid framför tv:n. Jag och min syster puttade på honom: "Gå och lägg dig", sa vi. Nu är det jag som får samma kommentar. Tänk vad livet cirklar!

Solen håller på att bryta fram, november till trots. Om en halvtimme ska jag sätta mig i bilen och åka till Malmö och signera böcker.

Jag bor i ett enfamiljshus från 50-talet. Inget märkvärdigt, ett hus bara, ett sådant som barn ritar. Dörr på gaveln med globlampa av mjölvitt glas och ett vågigt plasttak över, typiskt för tiden. Inte särksilt stort hus, och det är bra nu när det bara är min man och jag som bor här. Nära centrum, fem minuter med cykel och en lummig trädgård att titta ut i.

Vi har bott här länge. Mitt arbetsrum ligger på övervåningen. Jag har min arbetsplats så att jag bara behöver vrida huvudet en smula för att se ut över grannarnas vintertrötta trädgårdar. Himlen är annars det första mina ögon fäster vid. Jag älskar himlar. Skyiga, molniga, klara, blodröda, klarbå. Just nu går himlen mer åt vitt och en mycket ljus blå nyans.

Fick nyss ett mejl med ett program om en föreläsningsdag i Malmö i vår. Med häpnad läste jag vad man hade tänkt att jag skulle föreläsa om. Fick en lätt ångest, vilket förmodligen sammanhänger med att jag är rätt trött. Har skrivit och "producerat mig" non stopp under en rätt lång tid. Jag har tre böcker ute i år.

Det värsta var att jag inte kunde plocka fram i huvudet att jag förstått att jag tackat ja till just detta innehåll. Men å andra sidan händer det rätt mycket i mitt liv i perioder (men det är väldigt lugnt ibland).

Jag mejlade organisatörerna och undrade vad de förväntade sig. Och varför just jag? Jag vill vara solid när jag talar. Framför allt i medicinska sammanhang. Jag vill både kunna och ha egen erfarenhet på golvet.

Nu var programmet på väg att tryckas. Jo, tänkte jag trött, jag kan alltid läsa på och fråga mig runt. Är rätt duktig på det. Och visst kan jag en del från golvet. Det brukar bli roligt när jag väl sätter igång och förbereder mig, tröstade jag mig själv också med.

Men ändå känner jag en sorts trötthet med en uppgift "hängande" över mig som stör skrivprocessen en smula. Tänkte börja med en ny deckare efter julhelgerna.  Men herregud! Lugna ner dig, säger jag til mig själv. Det brukar ordna sig!

Nu ska jag åka till Malmö. Måste påminna mig om att anmäla till "Nej-kursen".

Skriv om hälsa, sa någon. Det intresserar alla och du är ju doktor.

Oj, tänkte jag. Just hälsa är inget som intresserar mig särskilt mycket.  Utom på jobbet. Kanske just därför. Jag får vad jag behöver där. Jag bläddrar oftast snabbt förbi veckotidningssidorna om häsla och ser ytterst sällan på tv-program om häsla.

Men jag njuter skamlöst över att jag själv har hälsan, ännu så länge, utan att oroa mig över vad som ska komma sedan. I så fall kan jag plocka fram rätt otäcka bilder från mina år inom vården. 

Så jag vänder hellre på det och ser det som en fördel att arbeta med liv, död och sjukdom, som ett avstamp. Jag är innerligt tacksam över att min 59-åriga kropp är med mig så väl. Just nu.

När jag var nio år dog min mamma i cancer. Tidigt i livet blev jag smärtsamt medveten om att vi männsikor faktiskt kan blir allvarligt sjuka och förändrare och till slut dö. Och att det inte bara händer andra, utan även kan drabba mig. Två år senare dog farmor och därefter kom en massa annat elände.

Detta har förstås präglat mig. Bland annat dras jag osvikligt till det positiva och friska. Samtidigt upplever jag det som mycket meningsfullt att arbeta i sjukvården. Det är sannerligen inte ytligt.

Det blir för övrigt väldigt tyst kring "döda mammor", det är min absoluta erfarenhet. Men vad ska man säga till ett barn som förlorat en förälder? För andra barn är det förstås både skrämmande och avvikande. Och just avvikande  ville jag inte vara,.Det vill få barn.

Det är först nu, vid närmare sextio års ålder, som jag har kommit loss och skrivit en barnbok, "Camilla och lögnen", som just handlar om detta. Om det outärdliga, det sorgliga, men att livet samtidigt går vidare och blir riktigt bra. En eländeshistoria, men samtigt en tröstebok. Det går bra på slutet. Jag älskade sådana böcker som liten.

Vad som är mycket intressant är skillanden mellan upplevd hälsa/ohälsa och att  ha hälsan. Ibland frågan jag patienter om de är "friska för övrigt" (utanför den gynekologiska sfären) och de svarar ja. Sedan visar det sig att de har diabetes eller någon annan kronisk sjukdom. Men de upplever sig som friska. 

Vi vet att kvinnor upplever ohälsa i högre grad än män, samtidigt som kvinnor inte är sjukare. Jag tror att det beror på att kvinnor inte har tolkningsföreträden i sina egna liv i tillräckligt hög grad. Att vara till för andra kan vara mycket värdefullt, men att vara till för sig själv, åtminstone ibland, är nog så viktigt.

Mulet och rått och söndag och egentligen dags för antingen en springrunda eller en cykeltur. En utomhusaktivitet, med andra ord. Min kropp vill det. Det sitter i från tiden när jag var läkare på heltid och inlåst hela veckan på kliniken. Från morgon till kväll utan kall vind mot kinden eller dagsljus i ögonen. Jag är egentlgien född som en utemänniska.

Men så sitter jag här i morgonrocken och segar och är riktigt lat på riktigt.

Klockan har passerat 12 för länge sedan och vi hade fest igår och köket är rensat och alla glasen är diskade (men innehållet finns förmodligen kvar i kroppen). Klockan fyra ska maken och jag på middag hos nära vänner i Malmö. Jag måste ändå duscha, då kan jag lika bra springa innan! Tänker jag.

Men nej! Jag tror jag tar och sktier i det. Det finns en dag i morgon också, att träna på.

Är du en "bit upp i åren" och vill plugga igen? Du tänker kanske att det är för sent. Hjärnan är trög, kurskamraterna för unga. Orkar inte, tänker du kanske också.

Men tänk inte så. Ge dig själv en chans. Var inte rädd (det gäller att fixa ekonomin, dock!)

En varm augustidag satt jag utanför Karolinska Institutet i Stockholm och våndades. Snart 37 år och jag hade antagits till läkarlinjen. Veckopendling med tåg från Lund, två barn hemma 10 och 14 år (och en bra man). Jag visste redan då att om jag fixade alla tentor kunde jag byta studieort efter ett år och fortsätta i Lund.

Jag har aldrig pluggat så mycket i hela mitt liv. Och samtidigt varit så nöjd. Utmaningar har både sitt pris och sin glädje. Hjärnan hänger med, jag lovar. Med åren kommer dessutom perspektiv, envishet och struktur. Och idag har jag nära vänner en generation under mig. Att plugga tillsammans svetsar samman.

Men visst! Gratis är det inte.

Jag är nöjd. Hoppas den ny deckaren som finns ute i bokhandeln och på nätet kommer att glädja många.

Nummer 7 i deckarserien med kriminalkimmissarie Claes Claesson och hans hustru Veronika Lundborg, kirurg men nu mammaledig återigen. Död och liv tätt inpå varandra. Sjukvård, svek, mattor, Istanbul, Oskarshamn. Pendeln slår, fram och tillbaka. Temat är "människor ser vad de vill se". Om förljugenhet. Om att vi vill bli lurade ibland.

En god vän sa att det är en myspysdeckare, mitt i allt det realisktiska. Det stämmer, tänker jag. Kanske för att jag har bestämt mig för att skildra ett normalneurotikst äktenskap (= lyckligt). Claes och Veronika - två som stöttar varandra utan att vara mesiga. Annars är det mer dynamsikt att skidlra kris och katastrof. Men jag ger mig inte, jag fortsätter på detta spår. Att de ser varandra, och inte bara sig själva.

Läs mer om boken här

I mitt arbete som läkare träffar jag i stort sett bara unga kvinnor, och ofta även män, som väntar barn. Eller har fött barn. Ibland alldeles för tidigt med lång sjukhusvård och stor oro för det lilla barnet som följd. Jag har varit med om många "mirakel".

Det händer även att små barn dör. Det är en stor sorg, som det går att leva vidare med, hur overkligt och orättvist det än låter. Ofta med stöd så att paret inte går in i ett tillstånd med "frusen" sorg. En del behöver mer stöd än andra. Vi är olika.. Det låter klyschigt att tala om "kris och utveckling", men så är det, barmhärtigt nog. Men det tar tid. Och det är svårt, just att det tar tid.

Och så de som inte blir gravida. Hela världen befolkas helt plötsligt av barnvagnar och bäbyprat. Det går inte att komma undan. När jag för många år sedan gick en kurs i utredning av infertilitet sa föreläsaren gång på gång att sådana utredningar måste gå snabbt. Alla par i den situationen befinner sig mer eller mindre i kris.

Vi pratar, mejlar och bloggar. Men fortfarande är det väldigt tyst kring de barnlösa. Det är inte många som ställer frågan "varför har ni inga barn?" vid middagasbordet.. Kanske de kämpar. Eller inte kan. Eller inte vill. Eller väntar på adoption. Men det är en känslig fråga som inte många vågar slå hål på.

Njuter av att ha en ny bok ute, Matthandlare Olssons död. En trivseldeckare, som en god vän sa. Men tänker samtidigt hela tiden på nästa bok, medan jag gör annat.

Har ännu inte kommit på någon riktigt bra mordintrig. Går och väntar på poletten som ska trilla ner. Brukar prata med andra, men det har inte funnits tid för det ännu. Jag tillhör den grupp som blir inspirerad av prat, medan andra behöver behålla "energin" för sig själva. Vi är olika. Lite binder jag mig kanske vid att jag tycker om när det är hyggligt realistiskt, men det måste ändå finnas en nerv. Fast nerven kan finnas i gestalternas tankar. Det är kul att läsa när andra författare "drar på", det är inte det, men dessvärre är jag bunden av att jag är som jag är när jag själv skriver.

Den här fasen är rätt körig. Jag blir låg. Men det går över. När jag väl skriver blir jag "varm i huvudet". Flyt är underbart.

Över jul och en bit in i januari ska jag vara doktor. Det är något helt annat.

Jag måste ha ihjäl någon. Tänker på det varje dag. Inte några goda tankar precis, men jag jag är deckarförfattare, trots allt. Och helt frivilligt dessutom. Håller på och riggar upp nästa bok.

Njuter jag? En skön hämnd? Nej, jag gör inga personliga vendettor när jag skriver böcker. Däremot gräver jag i mitt eget inre efter den där svarta känslan som kan driva en bortom allt sunt förnuft. Som kan få en människa att vilja utplåna någon annan.

Annars blir det inget. Varför känslan av att vilja förgöra har väckts är motorn i mina böcker.

Jag har två liv. Minst.
Nu tänker jag specifikt på yrkesliv. Många frågar mig hur det går ihop - både läkare och författare. Det låter mycket. Det är det också ibland, men mest känner jag mig privilegierad som har möjlighet att använda så många sidor av mig själv.

Klockan är 7.20 och jag har en liten stund framför datorn. Jag går upp strax efter sex. Kaffe och havregrynsgröt med ett skivat rått äpple i och tre dagstidningar. Läser kultursidorna, men skummar resten. Tar på mig anständiga kläder, inte mjukbyxor och en ful, men skön tröja, som när jag sitter hemma och skriver.
Jag ska till mödravårdscentralen i Eslöv och ha läkarmottagning. Det ser jag fram emot. Jag behöver träffa folk. Dit har jag åkt en dag i veckan hela hösten. Det är det enda läkararbete jag utför just nu.
Min senaste deckare ”Matthandlar Olssons död” har nyligen kommit ut, så jag reser runt i landet mellan varven till boklådor och bibliotek för att prata och signera. Det har slumpat sig så att jag dessutom har en barnbok ute just nu, ”Camilla och lögnen”, skriven för flickor 9-12 år, och en historisk roman, ”Sigrids hemlighet”, som kom i våras. Jag känner mig rätt ”utskriven” för tillfället. Knåpar lite mellan varven på nästa barnbok, men det går trögt. Sedan tänker jag börja med nästa deckare.

Jag har bilradion på. Knappar över från P1till P2. Har redan hört nyheterna medan jag klädde på mig. Auroramusik fyller bilen, vackra klanger som nästan får mig att gråta på motorvägen. Det finns inget som går så rakt in i själen som musik. Jag ser ut över ett böljande lanskap, stora fält och få träd. Skåneland. Det har slutat regna och himlen ljusnar. Livet är vackert.
Jag svänger av mot Eslöv. Jag är anställd på en stor universitetsklinik och arbetar numera mest med förlossningar, mödravård eller på en avdelning för nyförlösta och riskgravida. Det är ett arbete som för stor respekt med sig, och som tar mycket lång tid att lära sig ordentligt. Och ändå blir man aldrig fullärd. Det nya livet som ska komma väcker stolt lycka, men inte sällan oro. Ibland befogad, men ofta mest som en stark och invaderande känsla som man måste ta på allvar.
Eftersom det oftast är korta handläggningar och vårdtider i förlossningsvården gör det inte så mycket att jag arbetar ibland. Men på mödravårdscentralen är det bra med kontinuitet.

Jag kliver in på mödravården i Eslöv.
”Hej, Karin! Hur är läget!” säger en av barnmorskorna. ”Bra”, svara jag glatt.
Underbart att någon säger hej. Hemma vid datorn blir det annars rätt tyst. Alla kontakter sköts via mejl numera. Tidsbesparande, javisst! Men till slut rätt blodlöst.
En journalhög ”att åtgärda” väntar på mig. Hinner bara konstatera att högen inte blir mindre med åren. Antalet gravida ökar. Det är kul, men resurserna är oförändrade.
Jag tar in första patienten. Vi känner varandra sedan de två tidigare graviditeterna. God stämning direkt. Högt blodtryck, vi lägger upp en plan under trivsamma former. Inleder med deltid sjukskrivning, bland annat.
Mycket av min tid på mödravården går åt till sjukskrivningar. Det är något som har hakat upp sig i systemet, tänker jag. Antingen är man sjuk, eller frisk, och en graviditet är inte en sjukdom - detta har man hört till leda. Och det är sant.
Men en graviditet är ett enormt kroppsarbete. Även som ”normalgravid” genomgår kvinnan en ytterst stor omställning. Man behöver inte ha så stor fantasi för att fatta det, det är bara att titta på en framtung gravid kvinna och föreställa sig hur det kan vara med en sådan mage. Även om den är vacker och ”normal”. Det hjälper inte att kvinnorna slet ute på fälten förr, eller att mormor arbetade hela graviditeten igenom. Det är ett annat tryck på yrkeslivet idag. Prestationskrav. Ett lämpligt kontorsarbete där man kan arbeta i egen takt efter bästa förmåga är förstås toppen, men alla har inte det. Många arbetar ensamma i vården (personlig assistent, hemsjukvård) med tunga lyft och i allmänt utsatta lägen.
Barnmorskorna ute i mödravården arbetar mycket självständigt. Under kaffet går vi igenom deras frågehögar. Kanelknäckebröd till. Vi lär av varandra. Trevligt.

För några år sedan tog jag ett medvetet beslut att inte längre lägga energi på sådant som jag inte kan påverka. I en stor organisation som jag arbetar i (universitetsklinik) måste man hålla huvudet kallt, annars drunknar man, eller känner sig som den myra man också är. Vad jag verkligen kan påverka, däremot, är den närmiljö som jag själv vistas i - mötet med patienter och arbetskamrater. Och där försöker jag få till det så bra som möjligt. Det är lite lättare när man inte arbetar heltid, det medges. Man orkar mer.
Vilket inte betyder att jag inte gnäller. Men man får välja sina strider.

I morgon ska jag åka till Kalmar, min hemstad, för boksignering, men även gå på ett riktigt adventskaffe. Sju sorters kakor väntar i ett varmt och julpyntat hem. Underbart!

Jag har tre landskap; Småland, Gotland och Skåne.
Jag föddes 1950 i Kalmar och växte upp där. Är småländska rakt igenom. Gillar skogsstigar och att bada i havet. Har bott på Gotlands västkust på somrarna sedan början på 70-talet. Östersjön är mitt hav. Mer än halva mitt liv har jag bott i Lund. Kom dit som student 1969 och bor fortfarande kvar efter diverse utflykter till Visby, Växjö och Oskarshamn.
Jag har även tre yrken; lärare, läkare författare.
Tog studenten 1969 i Kalmar. Läste svenska, religion och filosofi i Lund och gick lärarhögskolan i Malmö 1975. Trivdes att arbeta i skolan (svenska för invandrare, gymnasium, högstadiet i Växjö, kulturvetarlinjen i Lund). Vi flyttade tillbaka till Lund, svårt att få jobb och svårt att finna mig hemma i den akademiska världen som doktorand i Nordiska språk i Lund. Gick familjeterapiutbildning. Började läsa medicin 1987. Har arbetat på Kvinnokliniken i Lund i femton år, numera deltid. Debuterade som författare våren 2001 med Sista jouren. Sedan har det rullat på.