karin.e.wahlbergs blogg

Fläsket brinner!Men väldigt långsamt, dessvärre.

Gud, var trött man kan bli på sig själv! På det mjuka. På det som gör att jag inte känner igen mig själv i spegeln eftersom bilden av mig i mitt eget huvud stannade någonstans vid 38.

Samtidigt orkar jag inte vara så där självupptaget mat- och kroppsfixerad som krävs för att lyckas genomföra radikala åtgärder. Det som står i alla magasin och som vi alla kan utantill och som i alla fall jag är så in i gudens trött på.

Kvinnor över 40 tål inte mat, som en kollega sa. Och jag fyller 60 i oktober i år!

Så jag har gett upp superslimningen. Jag satsar på det jag gillar och är bra på; och det är att röra på mig. Jag är en vältränad snart 60 årig kvinna med en något kraftig hudbeteckning. Det är fast under hullet, och det är jag nöjd med. Jag tar trapporna tre våningar upp på kliniken med två steg i taget utan andnöd eller flås.

Mitt i trappan mötte jag en kollega för en tid sedan.

"Det var som värst vilket tempo", sa han (typ 40).

"Fick upp flåset på tjejmilen", sa jag.

Han tittade småleende på mig.

"Tjejmilen! Passar det inte bättre att kalla det tantmilen!"

Gissa hur många gånger jag har långsamt strypt den mannen! Eller kanske det är dags att starta ett nytt lopp. Tantloppet!  

Fick ett melj idag. "Hur gick det för Rosen?"

Har fått frågan många gånger och är självbelåtet uppiggad denna läsarreaktion. Vad roligt med folk som engagerar sig!

I "Matthandlare Olssons död" låter jag en kvinna kallad Rosen blir illa misshandlad av sin man. Maken anmäler henne sedan försvunnen. Polisen letar, hittar henne inte. När boken är slut får vi inte veta hur det gått . En lös tråd med andra ord. Och den är medveten. Svar kommer i nästa bok. Och så får man inte göra som deckarförfattare. Lämna läsaren åt sitt öde på detta viset!

Skälet är att jag delvis bygger på ett verkligt fall som berörde mig illa. Jag såg efterlysningen när jag skulle hämta en hyrbil för att som läkare ta mig till en mödravårdscentral. En make som anmält hustrun försvunnen. Tiden gick, artiklarna blev allt färre för att helt dö ut. Ett år senare hittade man henne nergrävd.

Och så lång tid kunde inte min bok sträcka sig.

Men nu vet jag inte hur jag ska göra med Tina Rosen. Har fått så många härliga förslag. Kanske hon staplade iväg, kanske någon hittade henne i ett dike och tog hand om henne, kanske hon kommer att hämnas. Vem vet? Förslag emottages med tacksamhet.

I slutet av 80-talet såg jag knappt på tv alls. Och absolut inte på serier. Det var stört omöjligt med två barn, en hårt arbetande man och eget plugg.

Jag hade börjat på läkarlinjen, kvällarna satt jag mestadels under läslampans sken och bankade in latinska benämningar på diverse kroppsstrukturer,kemiska formler, diagnoskriteier och gud vet vad. Läkarlinjen är en pluggskola. Jag tillhör dock inte de som tycker att det var meningslöst. Inte helt. Jag har under årens lopp haft stor glädje av mycket av det jag en gång banklade in. Det mest märkliga var att jag tyckte att det var roligt, i viss mån. Och ändå har jag aldrig varit någon plugghäst. Rätt måttlig i skolan, faktiskt. Slö i perioder. Men kanske berodde min acceptans på att jag visste att allt nötande ändå ledde någonstans. Man "blev" något.

Men nu tar jag igen "Svenska hjärtan", Carin Mannheimers tv-serie. Jag och maken ser mycket på serier, helst långa. Var tid har sitt, kan vi konstatera. 

Vi har suttit här i stugan på Gotland och njutit. Så träffande, med en sådan värme. Så himla bra, rätt och slätt! Vi gillar det släpiga  tempot, söligheten och samtidigt omsorgerna om detaljerna. Alla skådespelarna är så bra, men favorit nummer ett är Solveig Ternström som är levande och vacker. Hennes lite undertryckta, men ändå bestämda sätt att säga: "Nej, men Torsten!" hänger kvar sedan vi stängt av.

Vi har bara sett första säsongen med åtta avsnitt och begriper mer än väl att tv-tittarna ville ha mer. De resterande tre säsongerna väntar på oss.

Och sedan "Mad men". De två första avsnittet gav inte mersmak, men alla påstår att om man håller ut så blir det bättre. Fin 60-talsrekvisita, oke j, men kvinnosynen får mig att storkna. Inte nu igen, tänker jag!

En värld helt i vitt. Jag är på Gotland, i vårt sommarhus. Tyst och mjukt och ljust, men på natten helt svart. Inga gatlyktor finns här. Stjärnhimlen breder ut sig. Jag läste nyligen i tidningen att det är svårt i dessa tider att få tag i "äkta" mörker. Att kunna skåda uppåt och förnimma djupet i rymden. Men här är det bara att ta för sig.

Såg "Stjärnorna på slottet" häromkvällen. Läser nu efterspelet i form av kvällstidningsrubriker. Funderar just över människans behov av att krypa nära. Av att njuta av, eller spegla sig i, andras upphöjdhet. Kansker sårbarhet. Kanske futtigheter. Kanske det som vi kallar för "mänsklighet". Varför ser man annars på ett sådant program? Varför tittade jag på det? Och sedan detta eviga behov av katastrofer. Finns det inga, så konstruerar man dem. På mitt jobb finns de i verkligheten, ibland. Det är en helt annan sak, vill jag påstå.

Jag har varit doktor på kvinnokliniken i Lund över jul. Men nu är jag alltså här. Går promender utmed havet med maken. Vi är inte ensamma med att göra det. Sitter och filar på nästa barnbok om dagarna. Blir slö. Sover middag. Tänker och tänker och tänker på deckaren som ska komma sedan. Kanske inte så mycket just på handlingen, utan på vilka typer av människor som ska befolka den.