karin.e.wahlbergs blogg

En värld helt i vitt. Jag är på Gotland, i vårt sommarhus. Tyst och mjukt och ljust, men på natten helt svart. Inga gatlyktor finns här. Stjärnhimlen breder ut sig. Jag läste nyligen i tidningen att det är svårt i dessa tider att få tag i "äkta" mörker. Att kunna skåda uppåt och förnimma djupet i rymden. Men här är det bara att ta för sig.

Såg "Stjärnorna på slottet" häromkvällen. Läser nu efterspelet i form av kvällstidningsrubriker. Funderar just över människans behov av att krypa nära. Av att njuta av, eller spegla sig i, andras upphöjdhet. Kansker sårbarhet. Kanske futtigheter. Kanske det som vi kallar för "mänsklighet". Varför ser man annars på ett sådant program? Varför tittade jag på det? Och sedan detta eviga behov av katastrofer. Finns det inga, så konstruerar man dem. På mitt jobb finns de i verkligheten, ibland. Det är en helt annan sak, vill jag påstå.

Jag har varit doktor på kvinnokliniken i Lund över jul. Men nu är jag alltså här. Går promender utmed havet med maken. Vi är inte ensamma med att göra det. Sitter och filar på nästa barnbok om dagarna. Blir slö. Sover middag. Tänker och tänker och tänker på deckaren som ska komma sedan. Kanske inte så mycket just på handlingen, utan på vilka typer av människor som ska befolka den.