karin.e.wahlbergs blogg

Jag har två liv. Minst.
Nu tänker jag specifikt på yrkesliv. Många frågar mig hur det går ihop - både läkare och författare. Det låter mycket. Det är det också ibland, men mest känner jag mig privilegierad som har möjlighet att använda så många sidor av mig själv.

Klockan är 7.20 och jag har en liten stund framför datorn. Jag går upp strax efter sex. Kaffe och havregrynsgröt med ett skivat rått äpple i och tre dagstidningar. Läser kultursidorna, men skummar resten. Tar på mig anständiga kläder, inte mjukbyxor och en ful, men skön tröja, som när jag sitter hemma och skriver.
Jag ska till mödravårdscentralen i Eslöv och ha läkarmottagning. Det ser jag fram emot. Jag behöver träffa folk. Dit har jag åkt en dag i veckan hela hösten. Det är det enda läkararbete jag utför just nu.
Min senaste deckare ”Matthandlar Olssons död” har nyligen kommit ut, så jag reser runt i landet mellan varven till boklådor och bibliotek för att prata och signera. Det har slumpat sig så att jag dessutom har en barnbok ute just nu, ”Camilla och lögnen”, skriven för flickor 9-12 år, och en historisk roman, ”Sigrids hemlighet”, som kom i våras. Jag känner mig rätt ”utskriven” för tillfället. Knåpar lite mellan varven på nästa barnbok, men det går trögt. Sedan tänker jag börja med nästa deckare.

Jag har bilradion på. Knappar över från P1till P2. Har redan hört nyheterna medan jag klädde på mig. Auroramusik fyller bilen, vackra klanger som nästan får mig att gråta på motorvägen. Det finns inget som går så rakt in i själen som musik. Jag ser ut över ett böljande lanskap, stora fält och få träd. Skåneland. Det har slutat regna och himlen ljusnar. Livet är vackert.
Jag svänger av mot Eslöv. Jag är anställd på en stor universitetsklinik och arbetar numera mest med förlossningar, mödravård eller på en avdelning för nyförlösta och riskgravida. Det är ett arbete som för stor respekt med sig, och som tar mycket lång tid att lära sig ordentligt. Och ändå blir man aldrig fullärd. Det nya livet som ska komma väcker stolt lycka, men inte sällan oro. Ibland befogad, men ofta mest som en stark och invaderande känsla som man måste ta på allvar.
Eftersom det oftast är korta handläggningar och vårdtider i förlossningsvården gör det inte så mycket att jag arbetar ibland. Men på mödravårdscentralen är det bra med kontinuitet.

Jag kliver in på mödravården i Eslöv.
”Hej, Karin! Hur är läget!” säger en av barnmorskorna. ”Bra”, svara jag glatt.
Underbart att någon säger hej. Hemma vid datorn blir det annars rätt tyst. Alla kontakter sköts via mejl numera. Tidsbesparande, javisst! Men till slut rätt blodlöst.
En journalhög ”att åtgärda” väntar på mig. Hinner bara konstatera att högen inte blir mindre med åren. Antalet gravida ökar. Det är kul, men resurserna är oförändrade.
Jag tar in första patienten. Vi känner varandra sedan de två tidigare graviditeterna. God stämning direkt. Högt blodtryck, vi lägger upp en plan under trivsamma former. Inleder med deltid sjukskrivning, bland annat.
Mycket av min tid på mödravården går åt till sjukskrivningar. Det är något som har hakat upp sig i systemet, tänker jag. Antingen är man sjuk, eller frisk, och en graviditet är inte en sjukdom - detta har man hört till leda. Och det är sant.
Men en graviditet är ett enormt kroppsarbete. Även som ”normalgravid” genomgår kvinnan en ytterst stor omställning. Man behöver inte ha så stor fantasi för att fatta det, det är bara att titta på en framtung gravid kvinna och föreställa sig hur det kan vara med en sådan mage. Även om den är vacker och ”normal”. Det hjälper inte att kvinnorna slet ute på fälten förr, eller att mormor arbetade hela graviditeten igenom. Det är ett annat tryck på yrkeslivet idag. Prestationskrav. Ett lämpligt kontorsarbete där man kan arbeta i egen takt efter bästa förmåga är förstås toppen, men alla har inte det. Många arbetar ensamma i vården (personlig assistent, hemsjukvård) med tunga lyft och i allmänt utsatta lägen.
Barnmorskorna ute i mödravården arbetar mycket självständigt. Under kaffet går vi igenom deras frågehögar. Kanelknäckebröd till. Vi lär av varandra. Trevligt.

För några år sedan tog jag ett medvetet beslut att inte längre lägga energi på sådant som jag inte kan påverka. I en stor organisation som jag arbetar i (universitetsklinik) måste man hålla huvudet kallt, annars drunknar man, eller känner sig som den myra man också är. Vad jag verkligen kan påverka, däremot, är den närmiljö som jag själv vistas i - mötet med patienter och arbetskamrater. Och där försöker jag få till det så bra som möjligt. Det är lite lättare när man inte arbetar heltid, det medges. Man orkar mer.
Vilket inte betyder att jag inte gnäller. Men man får välja sina strider.

I morgon ska jag åka till Kalmar, min hemstad, för boksignering, men även gå på ett riktigt adventskaffe. Sju sorters kakor väntar i ett varmt och julpyntat hem. Underbart!