karin.e.wahlbergs blogg

Njuter av att ha en ny bok ute, Matthandlare Olssons död. En trivseldeckare, som en god vän sa. Men tänker samtidigt hela tiden på nästa bok, medan jag gör annat.

Har ännu inte kommit på någon riktigt bra mordintrig. Går och väntar på poletten som ska trilla ner. Brukar prata med andra, men det har inte funnits tid för det ännu. Jag tillhör den grupp som blir inspirerad av prat, medan andra behöver behålla "energin" för sig själva. Vi är olika. Lite binder jag mig kanske vid att jag tycker om när det är hyggligt realistiskt, men det måste ändå finnas en nerv. Fast nerven kan finnas i gestalternas tankar. Det är kul att läsa när andra författare "drar på", det är inte det, men dessvärre är jag bunden av att jag är som jag är när jag själv skriver.

Den här fasen är rätt körig. Jag blir låg. Men det går över. När jag väl skriver blir jag "varm i huvudet". Flyt är underbart.

Över jul och en bit in i januari ska jag vara doktor. Det är något helt annat.

Jag måste ha ihjäl någon. Tänker på det varje dag. Inte några goda tankar precis, men jag jag är deckarförfattare, trots allt. Och helt frivilligt dessutom. Håller på och riggar upp nästa bok.

Njuter jag? En skön hämnd? Nej, jag gör inga personliga vendettor när jag skriver böcker. Däremot gräver jag i mitt eget inre efter den där svarta känslan som kan driva en bortom allt sunt förnuft. Som kan få en människa att vilja utplåna någon annan.

Annars blir det inget. Varför känslan av att vilja förgöra har väckts är motorn i mina böcker.