karin.e.wahlbergs blogg

Skriv om hälsa, sa någon. Det intresserar alla och du är ju doktor.

Oj, tänkte jag. Just hälsa är inget som intresserar mig särskilt mycket.  Utom på jobbet. Kanske just därför. Jag får vad jag behöver där. Jag bläddrar oftast snabbt förbi veckotidningssidorna om häsla och ser ytterst sällan på tv-program om häsla.

Men jag njuter skamlöst över att jag själv har hälsan, ännu så länge, utan att oroa mig över vad som ska komma sedan. I så fall kan jag plocka fram rätt otäcka bilder från mina år inom vården. 

Så jag vänder hellre på det och ser det som en fördel att arbeta med liv, död och sjukdom, som ett avstamp. Jag är innerligt tacksam över att min 59-åriga kropp är med mig så väl. Just nu.

När jag var nio år dog min mamma i cancer. Tidigt i livet blev jag smärtsamt medveten om att vi männsikor faktiskt kan blir allvarligt sjuka och förändrare och till slut dö. Och att det inte bara händer andra, utan även kan drabba mig. Två år senare dog farmor och därefter kom en massa annat elände.

Detta har förstås präglat mig. Bland annat dras jag osvikligt till det positiva och friska. Samtidigt upplever jag det som mycket meningsfullt att arbeta i sjukvården. Det är sannerligen inte ytligt.

Det blir för övrigt väldigt tyst kring "döda mammor", det är min absoluta erfarenhet. Men vad ska man säga till ett barn som förlorat en förälder? För andra barn är det förstås både skrämmande och avvikande. Och just avvikande  ville jag inte vara,.Det vill få barn.

Det är först nu, vid närmare sextio års ålder, som jag har kommit loss och skrivit en barnbok, "Camilla och lögnen", som just handlar om detta. Om det outärdliga, det sorgliga, men att livet samtidigt går vidare och blir riktigt bra. En eländeshistoria, men samtigt en tröstebok. Det går bra på slutet. Jag älskade sådana böcker som liten.

Vad som är mycket intressant är skillanden mellan upplevd hälsa/ohälsa och att  ha hälsan. Ibland frågan jag patienter om de är "friska för övrigt" (utanför den gynekologiska sfären) och de svarar ja. Sedan visar det sig att de har diabetes eller någon annan kronisk sjukdom. Men de upplever sig som friska. 

Vi vet att kvinnor upplever ohälsa i högre grad än män, samtidigt som kvinnor inte är sjukare. Jag tror att det beror på att kvinnor inte har tolkningsföreträden i sina egna liv i tillräckligt hög grad. Att vara till för andra kan vara mycket värdefullt, men att vara till för sig själv, åtminstone ibland, är nog så viktigt.