karin.e.wahlbergs blogg

I slutet av 80-talet såg jag knappt på tv alls. Och absolut inte på serier. Det var stört omöjligt med två barn, en hårt arbetande man och eget plugg.

Jag hade börjat på läkarlinjen, kvällarna satt jag mestadels under läslampans sken och bankade in latinska benämningar på diverse kroppsstrukturer,kemiska formler, diagnoskriteier och gud vet vad. Läkarlinjen är en pluggskola. Jag tillhör dock inte de som tycker att det var meningslöst. Inte helt. Jag har under årens lopp haft stor glädje av mycket av det jag en gång banklade in. Det mest märkliga var att jag tyckte att det var roligt, i viss mån. Och ändå har jag aldrig varit någon plugghäst. Rätt måttlig i skolan, faktiskt. Slö i perioder. Men kanske berodde min acceptans på att jag visste att allt nötande ändå ledde någonstans. Man "blev" något.

Men nu tar jag igen "Svenska hjärtan", Carin Mannheimers tv-serie. Jag och maken ser mycket på serier, helst långa. Var tid har sitt, kan vi konstatera. 

Vi har suttit här i stugan på Gotland och njutit. Så träffande, med en sådan värme. Så himla bra, rätt och slätt! Vi gillar det släpiga  tempot, söligheten och samtidigt omsorgerna om detaljerna. Alla skådespelarna är så bra, men favorit nummer ett är Solveig Ternström som är levande och vacker. Hennes lite undertryckta, men ändå bestämda sätt att säga: "Nej, men Torsten!" hänger kvar sedan vi stängt av.

Vi har bara sett första säsongen med åtta avsnitt och begriper mer än väl att tv-tittarna ville ha mer. De resterande tre säsongerna väntar på oss.

Och sedan "Mad men". De två första avsnittet gav inte mersmak, men alla påstår att om man håller ut så blir det bättre. Fin 60-talsrekvisita, oke j, men kvinnosynen får mig att storkna. Inte nu igen, tänker jag!