karin.e.wahlbergs blogg

I mitt arbete som läkare träffar jag i stort sett bara unga kvinnor, och ofta även män, som väntar barn. Eller har fött barn. Ibland alldeles för tidigt med lång sjukhusvård och stor oro för det lilla barnet som följd. Jag har varit med om många "mirakel".

Det händer även att små barn dör. Det är en stor sorg, som det går att leva vidare med, hur overkligt och orättvist det än låter. Ofta med stöd så att paret inte går in i ett tillstånd med "frusen" sorg. En del behöver mer stöd än andra. Vi är olika.. Det låter klyschigt att tala om "kris och utveckling", men så är det, barmhärtigt nog. Men det tar tid. Och det är svårt, just att det tar tid.

Och så de som inte blir gravida. Hela världen befolkas helt plötsligt av barnvagnar och bäbyprat. Det går inte att komma undan. När jag för många år sedan gick en kurs i utredning av infertilitet sa föreläsaren gång på gång att sådana utredningar måste gå snabbt. Alla par i den situationen befinner sig mer eller mindre i kris.

Vi pratar, mejlar och bloggar. Men fortfarande är det väldigt tyst kring de barnlösa. Det är inte många som ställer frågan "varför har ni inga barn?" vid middagasbordet.. Kanske de kämpar. Eller inte kan. Eller inte vill. Eller väntar på adoption. Men det är en känslig fråga som inte många vågar slå hål på.