karin.e.wahlbergs blogg

Solen håller på att bryta fram, november till trots. Om en halvtimme ska jag sätta mig i bilen och åka till Malmö och signera böcker.

Jag bor i ett enfamiljshus från 50-talet. Inget märkvärdigt, ett hus bara, ett sådant som barn ritar. Dörr på gaveln med globlampa av mjölvitt glas och ett vågigt plasttak över, typiskt för tiden. Inte särksilt stort hus, och det är bra nu när det bara är min man och jag som bor här. Nära centrum, fem minuter med cykel och en lummig trädgård att titta ut i.

Vi har bott här länge. Mitt arbetsrum ligger på övervåningen. Jag har min arbetsplats så att jag bara behöver vrida huvudet en smula för att se ut över grannarnas vintertrötta trädgårdar. Himlen är annars det första mina ögon fäster vid. Jag älskar himlar. Skyiga, molniga, klara, blodröda, klarbå. Just nu går himlen mer åt vitt och en mycket ljus blå nyans.

Fick nyss ett mejl med ett program om en föreläsningsdag i Malmö i vår. Med häpnad läste jag vad man hade tänkt att jag skulle föreläsa om. Fick en lätt ångest, vilket förmodligen sammanhänger med att jag är rätt trött. Har skrivit och "producerat mig" non stopp under en rätt lång tid. Jag har tre böcker ute i år.

Det värsta var att jag inte kunde plocka fram i huvudet att jag förstått att jag tackat ja till just detta innehåll. Men å andra sidan händer det rätt mycket i mitt liv i perioder (men det är väldigt lugnt ibland).

Jag mejlade organisatörerna och undrade vad de förväntade sig. Och varför just jag? Jag vill vara solid när jag talar. Framför allt i medicinska sammanhang. Jag vill både kunna och ha egen erfarenhet på golvet.

Nu var programmet på väg att tryckas. Jo, tänkte jag trött, jag kan alltid läsa på och fråga mig runt. Är rätt duktig på det. Och visst kan jag en del från golvet. Det brukar bli roligt när jag väl sätter igång och förbereder mig, tröstade jag mig själv också med.

Men ändå känner jag en sorts trötthet med en uppgift "hängande" över mig som stör skrivprocessen en smula. Tänkte börja med en ny deckare efter julhelgerna.  Men herregud! Lugna ner dig, säger jag til mig själv. Det brukar ordna sig!

Nu ska jag åka till Malmö. Måste påminna mig om att anmäla till "Nej-kursen".