katarinawennstams blogg

Det har blivit dags för mig att avrunda och tacka för mig. Hoppas att alla där ute har haft en fridens jul, även om jag tyvärr vet att så inte är fallet. Ibland kan jag längta tillbaka till barndomens jular, just för att man själv var så oförstörd och omedveten om livets elände då. Samtidigt så är det ju detta som gör oss till (med)människor - att våga öppna ögonen och se hur svårt andra kan ha det, eller att se sina egna problem. Julen är en tid för eftertanke, och årets sista vecka är alltid ett lämpligt tillfälle för analys.

En av Årets Stories, som briserade här på sluttampen, är den om Thomas Quick. Det har länge bubblat i journlistleden (bland poliser, jurister och anra också för den delen) om hans (o)skuld och vi har ju inte sett slutet på historien, men nog är det intressant att se vad som kommer i kölvattnet till Hannes Råstams dokumentär.

En sak som slår mig som gammal kriminalreporter är att här finns en del paralleller till två andra extremt uppmärksammade rättsfall, nämligen morden på statsminister Olof Palme respektive utrikesminister Anna Lindh. Inte i fallen i sig, men i hur samhället och kanske framför allt medierna behandlar morden. Jag arbetade mycket med mordet på Anna Lindh under min tid på SVT och det slog mig hur "gärna" många ville göra mordet till Något Större. Det berodde på euron, på Nato-bombningar mot Serbien, på något, snälla något, som gör hennes onödiga tragiska död till Något Större, Något Med En Mening.

Att Anna Lindh föll offer för något så vardagligt och banalt som Män Som Hatar Kvinnor hade många svårt att hantera. Trots att Mijailovics kvinnohat är det enda motiv som kunde beläggas under polisutredningen och trots att åklagaren Agnets Blidberg lyfte fram just detta i sitt slutanförande, så hördes det i princip inget om detta i mediedebatten.

Lite grann fanns det (finns det?) samma problem kring mordet på Olof Palme, som fortfarande är olöst och omgärdat av konspirationsteorier. Det slår mig hur många som har svårt att acceptera att det skulle kunna vara något så "enkelt" som en ensam gärningsman, en tragisk pundare från förorten, som mördade vår landsfader. Hämndpatruller från Sydafrika, PKK, hemliga sammanslutningar av polismän, vad som helst som gör hans onödiga tragiska död till Något Större.

Hur hänger då detta ihop med Thomas Quick? Sveriges främsta Massmördare, vår egen Hannibal Lecter eller Ted Bundy. Kanske är det så att vårt samhälle inte har producerat en man av hans kaliber, och det borde vi väl vara glada för?

Istället har jag genom åren reagerat på hur många det finns - jurister, journalister med flera - som så gärna VILL att det ska finnas en massmördare av Ted Bundy-typ i Sverige. En del av Något Större, det med. Ett sjukt sätt att sätta lilla Sverige på kartan, liksom. Så många som har blundat för alla fakta som talar mot att han har begått alla de brott han tagit på sig. Så många som har "gått igång" på att också vårt lilla land uppe i Norden har en Riktig Massmördare. Så många som har byggt sin yrkesbana, sin karriär, på hans historier.

Vad känner alla de nu? Är de besvikna? Har de någonsin funderat över vad de har utsatt anhöriga för med sina spekulationer?

Med detta tackar jag för mig och hoppas i all enkelhet (och fullständigt naivt, jag vet) på ett fridens och fredens år 2009. Jag går in i skrivarlyan och återkommer 2010 med en ny spännande bok - vi ses och hörs säkert då.

Katarina Wennstam

Jag tillhör dem som förvisso älskar julbordet men som också tröttnar på sill, skinka och köttbullar redan vid andra-tredje julbordet (dvs någon gång kring Lucia). Men julbord är också skaldjur, åtminstone för mig med rötterna på Västkusten.

Igår kväll firade Albert Bonniers förlag jul med glögg på Sveavägen 56 och efter att ha druckit julmust till förbannelse (jag körde) och minglat med högdjuren i den svenska litteraturbranschen var vi ett gäng som begav oss vidare till alltid lika trevliga Sturehof för ett sista julfirande med just skaldjur och champagne (nej, ni behöver inte oroa er för min bilkörning. Jag drack ett litet glas och sedan vatten.)

En vansinnigt trevlig afton med sprituella, kloka, flamsiga och ekivoka samtalsämnen (vilka stannar kring vårt bord) och nu tor jag verkligen att jag kan säga att julstämningen börjar infinna sig.

Ikväll sitter jag och glittrar med ögonen i Globen och gråter till Peter Jöback.

Fantastiska deckarförfattaren Åsa Larsson och jag på Sturehof. (Åsa var inte så här påklädd hel kvällen, det vara bara det att pryda damen ansåg sin urringning vara en smula för djup för att få vara med på bild...)

I mitten min kära författarväninna Denise Rudberg, flankerad av sin förläggare Jonas Axelsson (t v) samt stiliga och kloka författaren David Lagerkrantz (t h).

Jag tillsammans med min duktiga och oerhört charmiga förläggare Stephen Farran-Lee samt författarikonen Louise Boije af Gennäs.

...och alltid retar det någon, antar jag. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att mitt hittills mest kommenterade inlägg är det som handlade om rätten att hänga upp sin adventstjärna när man vill. Inte det om gatuvåldets konsekvenser eller inlägget om kvinnors överdrivna, och ofta obefogade, rädsla utomhus.

Det påminner mig om en vinter för många år sedan på SVT, då jag fortfarande arbetade på abc-redaktionen (regionala nyheter över Stockholm och Uppsala). Jag hade under en lång tid jobbat med olika våldtäktsrättegångar (bakgrunden till det som sedan kom att bli min första bok, Flickan och skulden, som kom 2002) och var ganska slut. Jag hade redan börjat bli oerhört engagerad i de olika fallen och tjejernas öde och jag hade stundtals svårt att lämna jobbet bakom mig på kvällarna.

Jag bad redaktören om ett brejk, om att få göra något helt annat, något helt ofarligt. Regionala nyheter har, på gott och ont, allt att bjuda på från ilskna grannar som protesterar mot höga plank och sopsorteringen i skärgården till tung politik och rättegångsbevakning.

Två dagar senare fick jag mitt uppdrag: ett reportage om en blind hund som kallades Buff. Han hade hitttats övergiven på en golfbana, irrandes omkring och alldeles ensam i världen. Bilderna på den stackars hunden, som gick in i väggar på en kennel som hade förbarmat sig över honom, kablades ut över Stockholmsområdet och han var en bedårande söt vovve.

Och som telefonen ringde! Aldrig någonsin förr, eller efter detta reportage, har jag mottagit fler telefonsamtal. De flesta kom från personer som ville ta hand om Buff (en lyckligt lottad tv-tittare fick sedan ta hand om Buff och han fick ett toppenhem) medan andra bara ville ösa ur sig sin ilska över hur folk kan vara så omänskliga att de kan dumpa en blind hund ute mitt i smällkalla vintern.

Men de våldtagna tjejerna...? Nej, de ringde fok inte så mycket om. Lite skrikande rasister förstås, så var det alltid, oavsett om de misstänkta gärningsmännen hade invandrarbakgrund.

Men annars - tyst.

Ofta får jag frågan varför jag har valt att fokusera på kriminalitet i mitt yrkesliv. Både tidigare, då jag under tio år arbetade som kriminalreporter på olika redaktioner på Sveriges Television, och numera, då jag helt fokuserar på att skriva så kallade spänningsromaner.

För mig är svaret både enkelt och svårt. Det låter alltid dumt när man pratar om just spänning och intresse när det handlar om brott, just på grund av att det är så motsägelsefullt. Det är lätt att tas för en hyena som står och dreglar vid sidan av en blodig brottsplats. För mig kommer alltid empati och engagemang först.

Men jag tycker att brott och kriminalitet ÄR intressant, utan att jag för den saken viker en tum på att jag skulle önska mig ett samhälle fritt från våld och terror.

Låt mig förtydliga: kriminaliteten i ett samhälle är utan tvekan en av de tydligaste temperaturmätare som går att hitta. Den typ av brottslighet man har i ett land, i en tidsera eller en kultur säger oerhört mycket om det samhälle vi lever i. Just därför är granskningen av kriminalitet så spännande. 

För dryga hundra år sedan var det vanligaste brottet som kvinnor dömdes förmord, närmare bestämt barnamord. Sedan vi fick preventivmedel och laglig abort i Sverige har vi så att säga "lagstiftat bort" behovet av änglamakerskor och barnamord. Tack och lov.

Det faktum att USA är det land i världen som utan jämförelse har störst problem med massavrättningar i skolor säger en hel del om landets enorm problem med vapen, och för den delen utanförskap. Att våldsutövare världen över framför allt är män, oavsett om offret är man eller kvinna, bevisar enligt min mening att vi fortfarande lever i skuggan av ett urgammalt patriarkat.

Och den intressanta aspekten att när kvinnor tar allt större plats i militären, så begår också vissa av dem sexuella övergrepp likaväl som männen (t ex i Abu Ghraib, Guantánamo). Detta visar att övergrepp inte sitter i något slags manlig gen utan snarare handlar om makt och förtryck.

Och att ett så på ytan jämställt land som Sverige fortfarande har dryga 16 mord på kvinnor i nära relationer varje år, trots vår förhållandevis lilla befolkning, säger tyvärr också en del om att vi inte har kommit så långt som vi kanske önskar, och tror, när det kommer till jämlikheten - på alla plan. Jag har tyvärr inte svaret - men tycker att vi borde ställa oss frågan oftare. Varför har det svenska jämställdhetsarbetet inte nått våldet, och de våldsamma männen?

Förra året i mitten på november råkade jag ut för en Jul-Polis. Det var en grannes mamma på besök i radhusidyllen som hejade när jag stod i trädgården och drog någon ljusslinga runt en gran.

När Riccardo Campogiani sparkades till döds på Kungsholmen förra året gick den neurolog som försökte rädda pojkens liv ut och sa att han skulle vilja att man visar våldsfilm i skolorna, i ett samarbete med just neurologer.

Vad är det med svenskar och pepparkakshus? Min man med iranska rötter är förvisso gärna med och tillverkar årets Pepparkaksborg med Drake som sonen önskat sig, men jag tror knappast att han skulle ha dragit igång projektet utan mig. Jag frågar honom om man gör något liknande i Iran men han tittar bara konstigt på mig.

Är du man någonstans mellan 15-44 år? Då tillhör du den grupp i samhället som i undersökningar år efter år brukar svara nej på frågan om du är rädd, t ex när du går hem från bussen, står i en bankomatkö, står i krogkö, köper fyllekäk i korvkiosken, dansar på diskoteksgolvet, går på fest, somnar i ett hörn när du druckit för mycket, cyklar hem från jobbet? Rädd, liksom? Vadå? Jag? Varför skulle jag?

Jul och våld, det blir temat för den här bloggen som kommer att pågå ett par veckor. Kan låta fullständigt absurt, men jag tror ingen orkar läsa bara om våld och elände varje dag. Dessutom är det mycket jul nu, det fyller min vardag. Men framför allt kanske vi ibland måste inse att det hänger ihop.

Misshandeln i hemmen ökar alltid i samband med olika kristna och/eller hedniska högtider. Ingen tid på året är så obarmhärtig för de ensamma, slagna och övergivna som just julen. När de flesta av oss öppnar julklappar finns det många andra som försöker hålla ställningarna kring "elefanten i vardagsrummet" dvs. den, eller de, som inte förmår bruka alkohol med måtta. Barn gömmer sig inne på sitt rum av rädsla för utskällningar, okvädningsord, stryk.

Så här är det, oavsett om vi vill kännas vid det eller inte. Jag tycker att vi måste fundera en del kring våldet i juletid, på samma sätt som vi ofta ägnar de hemlösa eller de hungrande i Afrika mer uppmärksamhet och omsorg just då vi ska till att fira jul.

Vi i Sverige är ofta så otroligt duktiga på att peka utåt i världen, eller åtminstone bortåt en invandrartät förort någonstans långt utmed tunnelbanelinjen eller spårvagnsnätet och säga att "där, där ute, där borta, där slå de sina fruar och barn".

Men faktum är att just de helger och högtider med tydlig svensk kulturell prägel syns som toppar i all form av våldsstatistik. Misshandel i hemmet, misshandel på gator och torg, våldtäkter, olyckor, trafikdödade - allt detta ökar då det är jul, svenskt nyår, midsommar, valborg eller bara den för svenskar så heliga Lönehelgen.

Sällan eller aldrig talar vi om sambandet. Om vad som händer med fulla och våldsbenägna svenskar. Om vad de gör med varandra.

Tidningar och tv brukar däremot vara duktiga på att rapportera om det har brutit ut något slagsmål i samband med till exempel det persiska/kurdiska nyårsfirandet, Nouruz. "Vilt slagsmål i Hallonbergen", "Invandrarfest spårade ur" eller var det nu än är tidningarna skriver. Direkt försöker man se en koppling mellan kultur och våld. Inte att det handlar om några enskilda individer av flera hundra, ibland kanske tusen, på plats.

Däremot talar vi i princip aldrig om kultur när svenska tjejer blir våldtagna på midsommarfester eller blöta charterresor till solen, när kvinnor och barn misshandlas blåa och blodiga på julaftonskvällen eller när forna bästa kamrater drämmer varandra i huvudet med trasiga glasflaskor till tonerna av nyårsklockornas ringande. Nej, då handlar det helt plötsligt om individer. Om fylla, om misstag, om enstaka drumlöar och idioter.

För visst blir det jobbigt att vända strålkastarljuset inåt. Att titta på de svenska högtiderna med sin sorgliga historia av sanslöst supande och fråga sig: Kan det vara så att vi svenskar inte är så mycket bättre än alla andra?

/Katarina