katarinawennstams blogg

Jul och våld, det blir temat för den här bloggen som kommer att pågå ett par veckor. Kan låta fullständigt absurt, men jag tror ingen orkar läsa bara om våld och elände varje dag. Dessutom är det mycket jul nu, det fyller min vardag. Men framför allt kanske vi ibland måste inse att det hänger ihop.

Misshandeln i hemmen ökar alltid i samband med olika kristna och/eller hedniska högtider. Ingen tid på året är så obarmhärtig för de ensamma, slagna och övergivna som just julen. När de flesta av oss öppnar julklappar finns det många andra som försöker hålla ställningarna kring "elefanten i vardagsrummet" dvs. den, eller de, som inte förmår bruka alkohol med måtta. Barn gömmer sig inne på sitt rum av rädsla för utskällningar, okvädningsord, stryk.

Så här är det, oavsett om vi vill kännas vid det eller inte. Jag tycker att vi måste fundera en del kring våldet i juletid, på samma sätt som vi ofta ägnar de hemlösa eller de hungrande i Afrika mer uppmärksamhet och omsorg just då vi ska till att fira jul.

Vi i Sverige är ofta så otroligt duktiga på att peka utåt i världen, eller åtminstone bortåt en invandrartät förort någonstans långt utmed tunnelbanelinjen eller spårvagnsnätet och säga att "där, där ute, där borta, där slå de sina fruar och barn".

Men faktum är att just de helger och högtider med tydlig svensk kulturell prägel syns som toppar i all form av våldsstatistik. Misshandel i hemmet, misshandel på gator och torg, våldtäkter, olyckor, trafikdödade - allt detta ökar då det är jul, svenskt nyår, midsommar, valborg eller bara den för svenskar så heliga Lönehelgen.

Sällan eller aldrig talar vi om sambandet. Om vad som händer med fulla och våldsbenägna svenskar. Om vad de gör med varandra.

Tidningar och tv brukar däremot vara duktiga på att rapportera om det har brutit ut något slagsmål i samband med till exempel det persiska/kurdiska nyårsfirandet, Nouruz. "Vilt slagsmål i Hallonbergen", "Invandrarfest spårade ur" eller var det nu än är tidningarna skriver. Direkt försöker man se en koppling mellan kultur och våld. Inte att det handlar om några enskilda individer av flera hundra, ibland kanske tusen, på plats.

Däremot talar vi i princip aldrig om kultur när svenska tjejer blir våldtagna på midsommarfester eller blöta charterresor till solen, när kvinnor och barn misshandlas blåa och blodiga på julaftonskvällen eller när forna bästa kamrater drämmer varandra i huvudet med trasiga glasflaskor till tonerna av nyårsklockornas ringande. Nej, då handlar det helt plötsligt om individer. Om fylla, om misstag, om enstaka drumlöar och idioter.

För visst blir det jobbigt att vända strålkastarljuset inåt. Att titta på de svenska högtiderna med sin sorgliga historia av sanslöst supande och fråga sig: Kan det vara så att vi svenskar inte är så mycket bättre än alla andra?

/Katarina