katarinawennstams blogg

Ofta får jag frågan varför jag har valt att fokusera på kriminalitet i mitt yrkesliv. Både tidigare, då jag under tio år arbetade som kriminalreporter på olika redaktioner på Sveriges Television, och numera, då jag helt fokuserar på att skriva så kallade spänningsromaner.

För mig är svaret både enkelt och svårt. Det låter alltid dumt när man pratar om just spänning och intresse när det handlar om brott, just på grund av att det är så motsägelsefullt. Det är lätt att tas för en hyena som står och dreglar vid sidan av en blodig brottsplats. För mig kommer alltid empati och engagemang först.

Men jag tycker att brott och kriminalitet ÄR intressant, utan att jag för den saken viker en tum på att jag skulle önska mig ett samhälle fritt från våld och terror.

Låt mig förtydliga: kriminaliteten i ett samhälle är utan tvekan en av de tydligaste temperaturmätare som går att hitta. Den typ av brottslighet man har i ett land, i en tidsera eller en kultur säger oerhört mycket om det samhälle vi lever i. Just därför är granskningen av kriminalitet så spännande. 

För dryga hundra år sedan var det vanligaste brottet som kvinnor dömdes förmord, närmare bestämt barnamord. Sedan vi fick preventivmedel och laglig abort i Sverige har vi så att säga "lagstiftat bort" behovet av änglamakerskor och barnamord. Tack och lov.

Det faktum att USA är det land i världen som utan jämförelse har störst problem med massavrättningar i skolor säger en hel del om landets enorm problem med vapen, och för den delen utanförskap. Att våldsutövare världen över framför allt är män, oavsett om offret är man eller kvinna, bevisar enligt min mening att vi fortfarande lever i skuggan av ett urgammalt patriarkat.

Och den intressanta aspekten att när kvinnor tar allt större plats i militären, så begår också vissa av dem sexuella övergrepp likaväl som männen (t ex i Abu Ghraib, Guantánamo). Detta visar att övergrepp inte sitter i något slags manlig gen utan snarare handlar om makt och förtryck.

Och att ett så på ytan jämställt land som Sverige fortfarande har dryga 16 mord på kvinnor i nära relationer varje år, trots vår förhållandevis lilla befolkning, säger tyvärr också en del om att vi inte har kommit så långt som vi kanske önskar, och tror, när det kommer till jämlikheten - på alla plan. Jag har tyvärr inte svaret - men tycker att vi borde ställa oss frågan oftare. Varför har det svenska jämställdhetsarbetet inte nått våldet, och de våldsamma männen?