katarinawennstams blogg

Det har blivit dags för mig att avrunda och tacka för mig. Hoppas att alla där ute har haft en fridens jul, även om jag tyvärr vet att så inte är fallet. Ibland kan jag längta tillbaka till barndomens jular, just för att man själv var så oförstörd och omedveten om livets elände då. Samtidigt så är det ju detta som gör oss till (med)människor - att våga öppna ögonen och se hur svårt andra kan ha det, eller att se sina egna problem. Julen är en tid för eftertanke, och årets sista vecka är alltid ett lämpligt tillfälle för analys.

En av Årets Stories, som briserade här på sluttampen, är den om Thomas Quick. Det har länge bubblat i journlistleden (bland poliser, jurister och anra också för den delen) om hans (o)skuld och vi har ju inte sett slutet på historien, men nog är det intressant att se vad som kommer i kölvattnet till Hannes Råstams dokumentär.

En sak som slår mig som gammal kriminalreporter är att här finns en del paralleller till två andra extremt uppmärksammade rättsfall, nämligen morden på statsminister Olof Palme respektive utrikesminister Anna Lindh. Inte i fallen i sig, men i hur samhället och kanske framför allt medierna behandlar morden. Jag arbetade mycket med mordet på Anna Lindh under min tid på SVT och det slog mig hur "gärna" många ville göra mordet till Något Större. Det berodde på euron, på Nato-bombningar mot Serbien, på något, snälla något, som gör hennes onödiga tragiska död till Något Större, Något Med En Mening.

Att Anna Lindh föll offer för något så vardagligt och banalt som Män Som Hatar Kvinnor hade många svårt att hantera. Trots att Mijailovics kvinnohat är det enda motiv som kunde beläggas under polisutredningen och trots att åklagaren Agnets Blidberg lyfte fram just detta i sitt slutanförande, så hördes det i princip inget om detta i mediedebatten.

Lite grann fanns det (finns det?) samma problem kring mordet på Olof Palme, som fortfarande är olöst och omgärdat av konspirationsteorier. Det slår mig hur många som har svårt att acceptera att det skulle kunna vara något så "enkelt" som en ensam gärningsman, en tragisk pundare från förorten, som mördade vår landsfader. Hämndpatruller från Sydafrika, PKK, hemliga sammanslutningar av polismän, vad som helst som gör hans onödiga tragiska död till Något Större.

Hur hänger då detta ihop med Thomas Quick? Sveriges främsta Massmördare, vår egen Hannibal Lecter eller Ted Bundy. Kanske är det så att vårt samhälle inte har producerat en man av hans kaliber, och det borde vi väl vara glada för?

Istället har jag genom åren reagerat på hur många det finns - jurister, journalister med flera - som så gärna VILL att det ska finnas en massmördare av Ted Bundy-typ i Sverige. En del av Något Större, det med. Ett sjukt sätt att sätta lilla Sverige på kartan, liksom. Så många som har blundat för alla fakta som talar mot att han har begått alla de brott han tagit på sig. Så många som har "gått igång" på att också vårt lilla land uppe i Norden har en Riktig Massmördare. Så många som har byggt sin yrkesbana, sin karriär, på hans historier.

Vad känner alla de nu? Är de besvikna? Har de någonsin funderat över vad de har utsatt anhöriga för med sina spekulationer?

Med detta tackar jag för mig och hoppas i all enkelhet (och fullständigt naivt, jag vet) på ett fridens och fredens år 2009. Jag går in i skrivarlyan och återkommer 2010 med en ny spännande bok - vi ses och hörs säkert då.

Katarina Wennstam