Vad är det med svenskar och pepparkakshus? Min man med iranska rötter är förvisso gärna med och tillverkar årets Pepparkaksborg med Drake som sonen önskat sig, men jag tror knappast att han skulle ha dragit igång projektet utan mig. Jag frågar honom om man gör något liknande i Iran men han tittar bara konstigt på mig.
Jag missar hela tv-kvällen och står till halvelva i köket med smält socker (aj, som f-n vad det bränner), kristyr och silverkulor och tillverkar ett hus som jag vet att fyra-fem dagisbarn kommer att krossa och äta upp när det har blivit lagom dammigt framåt Tjugondedag Knut. Jag inser att jag lärt mina barn inte bara julens pysselfröjder utan också alla svordomar som ingår i de svenska, spanska och persiska vokabulären. Jag gör sönder draken och får köra på en nödlösning där den halvan av draken som är okej får smyga fram bakom borgens torn. Det blir ganska okej.
Och jag är så himla nöjd med mig själv. Det blir toppen. Det blir julstämning på Riktigt.
Och jag tycker att det känns helt underbart att jag tillverkar något bara för nöjes skull, för några veckors prydnad, för att sedan med samma nöje slå sönder det.
Sitt eget hus slår man ju inte gärna sönder – men ibland skulle man ju vilja vara mer av en tallrikskastande furie. Kanske är det detta vi får utlopp för med pepparkakshus? Det barnsligt roliga i att tillverka, pillerilla med små små godisprickar hela kvällen, väl medveten om hela konstverkets förgänglighet. Om det blir lite snett, lite fel, lite trasigt här och där. Det gör liksom inte så mycket. Vi ska ju ändå äta upp det om några veckor.
När jag äntligen är klar sätter jag mig framför Britney-dokumentären på fyran. Funderar länge på den galna historien om Britney, som oavsett vad man tycker om hennes musik, är otroligt professionell och hängiven sitt arbete.
Jag tänker på hur hela världen engagerade sig i huruvida hon var en lämplig mor eller inte till sina små barn. Jag tänker på ett samtal jag hade för något år sedan med en musiker i ett känt ”tjejband”. Hon sa helt ärligt att hon inte trodde att bandet skulle överleva den dagen tjejerna började skaffa barn. Men ni har väl pappor till barnen, försökte jag. Det finns väl hur många ”killband” som helst som fortsätter turnera trots att de blivit föräldrar, försökte jag. Jamen du vet hur det är, sa hon bara. Some things never change.
För hur många världskändispappor är klart olämpliga som föräldrar utan att media och allmänhet för den sakens skull river upp himmel och jord? Hur många av dem kör vidare på exakt samma sätt som tidigare med musik- eller filmturnerande, festande och knarkande utan att det påverkar bilden av dem som Artister?
Britney pratar i dokumentären om den famösa rakningen, dagen då hon inför paparazzifotografer rakade av sig sitt långa vackra hår. Gjorde sig ful. Hon rycker bara på axlarna och säger att hon ville väl göra lite revolt.
En känd man som rakar av sig sitt långa hår är stilbildande. En kvinna som gör samma sak är Galen.
Some things never change.
