Jag började blogga för jag ville uttrycka mig. Det vill jag fortfarande. När det känns rätt. Det kan bli ofta och det kan bli sporadiskt. Vi får se.

En oändligt älskad bror dog i oktober 2012 och då blev allt annat oväsentligt. Bl.a. så tappade jag intresset för bloggen. Det kändes dumt, onödigt och konstgjort. Motgångar i livet upplever vi alla och att förlora någon väldigt nära är det största traumat. Jag tystnade. Vill gärna försöka igen, kanske i mindre skala.

Jag kanske har förändrats, blivit lågmäldare och inte är ute efter att vara så verbalt kvick och/eller sågande i mina kommentarer. Funderar vart sorgen leder en. Har alltid haft en (alltför) skarp tunga . Det vill jag inte längre ha. Så skulle min bror ha velat att jag skulle utvecklas. Men zebrans ränder går kanske aldrig ur.

...är aktuell med sin oscarnominerade nya film Dark Zero Thirthy på Göteborgs filmfestival.

1995 besökte hon festivalen med filmen Strange Days. En film som inte fick den uppskattning eller publik som den förtjänade, varken i USA eller Europa.

UIP distribuerade filmen och jag och Anna Ljungkvist åkte ner till Göteborg för att arrangera intervjuer och "ha hand om" Kathryn Bigelow. Lite visste vi om hennes knepiga personlighet (min uppfattning på det att ingen må stämma mig), dvs, vi visste inget.

Inför dagens första intervju meddelar Bigelows medföljare, passopp, krattare av manegen mm att fotografer inte är välkomna. "Hon tillåter inte att några bilder tas."

Va f-n? Vi hade ett "väntrum" fullt med journalister och medföljande fotografer. Och fotografer är känsliga yrkesmän. Minsta antydan till restriktion framkallar omedelbart ilska. Inte nog med detta utan hon (hennes medföljare) krävde totalt fotoförbud även vid premiärvisningen och under hennes medverkan på scen. Fotograferna var riktigt förbannade, med all rätt.

Vi gjorde en överenskommelse med en av fotograferna, för en av våra större tidningar, om att vi vid ankomsten till biografen Draken "inte ska stå ivägen" för en framhoppande fotograf. Trots allt, fotografering på allmän plats kan ju inte vi lastas för.

Så skedde, Bigelow steg ur bilen och flash, flash, flash blixtrade det till. Kathryn Bigelow var inte glad.

Det bör finnas bildbevis på det här. Så, Gunnar Bergendahl, legendarisk festival general, du minns fel när du säger att Kathryn Bigelow promenerade till visningen på Draken.

Tittar på programmet Lyxfällan på TV3, en kanal som förnärvarande är en riktig sopkanal. Den har varit avsevärt bättre, ung, fräck och lyhörd, alltid i framkanten när det gällde att attrahera sin core audience. (Ibland hittar man inga relevanta svenska begrepp).

Åter till Lyxfällan - de flesta deltagare som försöker sanera en hopplös ekonomi är ofta låginkomstagare, arbetslösa, håglösa, hållningslös, medellösa etc. Och många av dem sitter fast i ett spelträsk; trav, nätpoker, lånekarusseller, och blancolån. 

Ekonomen och revisorn som leder programmet läxar upp deltagarna och stirrar bistert och allvarligt uppfordrande. 

Så bryter kanalen för reklaminslag - vad händer? Jo, TV-rutan fylls av jublande lyckliga människor som lockar med olika spel och låneerbjudanden. Man kan inte anklaga reklamköparna för dubbelmoral. Dom har inget ansvar för programmet. Det är klart att i en perfekt värld så borde de det men, alas dit lär vi aldrig komma.

Det jag ser som dåligt agerande av reklamköparna är att de enbart ser till antalet träffar i resp. målgrupp och inte vårdar sig om varumärket. Som god reklamköpare måste man vara noga med i vilket sammanhang din produkt förekommer. På UIP var vi enormt noga med det. Vi, som köpte reklam, förväntades "kunna" våra program. I praktiken innebar det mycket tittande - på mycket skräp. Men så var vi också exceptionellt uppdaterade. Undrar om det är så idag.

Äsch, måste sluta titta på TV. 

...fick jag uppleva isamband med den svenska premiären av Love Actually. Denna märkliga film som gått från alldaglighet med ljumma recensioner till att bli en julens feelgood movie. Jens Peterson skriver rart om den och om regissören Richard Curtis i AB igår.

Richard Curtis och Hugh Grant reste på PR-turne tillsammans för filmen. De besökte också Stockholm.I sällskapet fanns också en tysk skådespelerska som hade en mindre roll i filmen. Hon har alls ingen betydelse för den här texten, så jag begriper inte varför jag nämner henne. Kanske för att jag kan - minnas alltså.

HG och RC skulle anlända på förmiddagen och möta pressen på eftermiddagen. HG anlände mycket trött, efter att ha premiärfestat i Amsterdam natten innan, gick direkt upp till en av de två vackraste sviterna, som då fanns på Grand Hotel, för att sova några timmar. Idag finns många fler, underbara sviter. Och, ve och fasa - sviten var inte städad. Då blev han väldigt arg och grining.

Ett kardinalfel av oss, vi hade inte kollat sviten före ankomst. Något vi alltid brukade göra. Usch, den här solen har många fläckar. Nu löste vi situationen genom att bädda upp en säng i den tillhörande salongen.

När vi sedan började med TV-intervjuerna var HG fortfarande missnöjd. Han och RC skulle göra par-intervjuer, dvs sitta tillsammans inför pressen. Orsaken till det var ju att pressen bara var intresserad av HG. Ingen ville ödsla tid på en regissör. Undantaget ovan nämda journalist samt någon ytterligare.

RC hade en alldeles ljuvlig inverkan på HG. De vitsade och skojade, hade nästan som ett eget språk. Ingen kunde undgå att de här två gillade varandra, de samspelade, spexade inför fotograferna, förlät mig för den dåliga planeringen. Alla var plötsligt på topphumör och gladast var jag

Så, jag vill skicka en julhälsning till Richard Curtis, denne begåvade och humoristiske brittiske gentleman och tacka för många underbara filmer.

Jag fylls av obehag över USA numera. Helt otroligt är hur vi (många av oss) 40-talister som växte upp idoliserande USA och beundrade allt brittiskt. Nu vet vi att engelsmän är översittare och bär på ett mörkt imperalistiskt arv.

Jag kan knappt fatta det, jag älskade USA. Landet som stod för lycka och framgång. Där kan alla bli framgångsrika. Landet med konstitionella rättigheter för samtliga innevånare med freedom of speech och religion. Allt nytt kom därifrån, musiken, filmerna, snabbmaten, snabbköpen, klädstilen, tonårsupproret, tekniska grejor. Alla ville till USA.

På bara ett par generationer har landet havererat. Bottenläge måste vara nådd med gårdagens skolskjutning av 20 förskolebarn. En vän som är amerikan säger; it is a sick country.Det tror jag också och det skrämmer. Jag vill inte räkna upp allt vad som är galet i USA. Ni vet säkert- ojämlikheten i livsvillkor med allt vad det innebär, brottsligheten, fler och fler människor i fängelserna, dödsstraffet.

Hur kunde vi se upp till dem?

Nästan lika illa är det för britterna. Jag beundrade nästan allt brittiskt. Världsspråket, litteraturen. den brittiska humorn, gentlemannastilen och rättsväsendet. Den lediga livsstilen, pubarna och så vann de ju andra världskriget åt oss, trodde vi.

Att de också är översittare som ser ner på omvärlden, har ett osund inställning till kungahus, fortsätter skicka sina sexåringar till internat, håller benhårt på klasskillnaderna, har terroriserat hela världen med sin kolonalism.. De har visserligen förlorat de flesta kolonier men de vet de nog inte om. De utövar fortfarande sin imperalistiska attityd. 

Så vem ska vi nu se upp till? Oss själva kanske.

Fördomar, jag? Nää, free spirit

Lite för enkel koppling i rubriken. Ja, jag vet, men jag kör på det ändå. Ty här talar vi floskler.

Läste i en av våra väldokumenterade, trovärdiga och oegennyttiga kvällstidningar (mera floskler) att kungaparet ser fram emot nästa års många Eriksgator. De vill ut och träffa folk. Kungen vill inte alls träffa människor. Jag har stött på honom i ett flertal officiella sammanhang och man kan se på hans kroppshållning hur obekväm han känner sig. Och den eviga handen som han håller på kavajens nedersta knapp. Enligt min mening, för att inte riskera behöva hälsa på någon.

Jag har också sett honom i privata sammanhang. När han kom till filmbolaget för att se film, som inledning till sina grabbkvällar. De första gångerna försökte jag hälsa på honom. Jag ville verkligen det. Men hela han var så avvisande. Ändå stod vi en halv meter ifrån varandra i en mellanstor hiss, tillsammans med några andra. Och jag var filmbolagets representant som välkomnade honom. Att vi åkte hiss beror på att dessa var låsta på kvällarna och jag var tvungen åka med för att låsa upp.

Det förvånade mig också att han inte tackade för filmvisningen när vi åkte hissen tillbaka efter visningen. Icke ett ord, en nick eller ett tecken på att vi existerade. Jag var luft.Jag tror faktiskt inte att det var hans avsikt att förminska dem han mötte, det var helt enkelt hans sätt att ta allting för-honom-givet.

Vid ett tillfälle kom vår VDs elaka hund framrusande, då spreds ett majestätiskt leende och kungen gjorde en ansatts att böja sig ner och sträcka fram handen. Varpå VD och jag kastade oss framm och hindrade vidare närkontakt. Ty den rara lilla vovsingen bet alla och envar.

Jag såg framför mig morgondagens löpsedlar.....

HM Konungen skadad vid möte med filmdirektörs hund.

Kommentar från filmdirektören: .Ingen fara, hunden är vaccinerad mot rabies.

Inlägget handlar bl.a. om Ingmar Bergmans uppsättning av Rakel och biografvaktmästaren.

"Vanligt enkelt folks tankar och funderingar rör sig i få och enkla banor. Kanske man skulle kunna illustrera det med en karta över landets kommunikationsnät. På tätorterna kan man bjuda komplicerad dramatik, men i de trakter, där det är längre mellan vägar och byar bör man nog tills vidare spela pjäser utan alltför invecklade mönster. Det finns här ett motstånd att övervinna i landsbygdspublikens långsammare reaktioner

 En storstadsbo tvingas av den miljö han lever i till snabba reaktioner och reflexioner och har, alldeles oberoende av intellektuella kvalifikationer, lättare att smälta nya intryck än den som lever på landsbygden."

Vi och dom alltså. Fast jag misstänker att samma tankesätt finns inom filmbranschen än idag, fast med ett mera sofistikerat ordval.

Om man är i-väntan-på begravning, som jag är, min brors, min egen får vänta ett tag, så blir All Helgonahelgen "speciell".

Man lusläser allt som rör denna helg. Om kyrkogårdar, om gravvård och krossade gravstenar, om misskötta begravningsplatser, om ljuslyktor och kransar, om traditioner och man blir berörd. Plötsligt gör sig den kommande  begravningen påmind överallt.

Jag har alltid älskat att besöka närbelägen kyrkogård på All Helgona. För att hedra anförvanter, mormor givetvis och också för att det är så vackert med alla ljus i novembermörkret, så stämningsskapande. Min favorit är Norra Kyrkogården.

I år vågar jag inte. Känslorna ligger utanpå huden. Döden är för nära.

I SvD idag uttalar en kyrkans man att "kyrkogårdar ska leva" i samband med diskussionen om det rätta i att flytta gravstenar redan efter 25 år. Hur bisarrt kan man inte uttrycka sig!

Jag tänker besöka Engelbrektskyrkan och lyssna på Krister Henriksson i Lars-Erik Larssons Förklädd Gud med Elin Rombo mfl. För musiken, för upplevelsen ty religion har jag lämnat bakom mig. Jag lämnade Statskyrkan och gick med i Humanisterna. Helt rätt.

Jag är ensam. Jag är inte längre någons syster. En avgudad lillebror avled i onsdags. Inte ung men inte heller tillräckligt gammal för att lämna oss.

En stark samhörighet präglade vår syskonkärlek. Vi bråkade aldrig som barn och inte heller som vuxna. Jag skällde på honom då och då men han gav aldrig igen. Sa bara: lugna ner dig, syrran, vilket alltid fick mig att gå i taket. Ingen lugnar mig nu. Och jag tänker skrika och gråta, hata orättvisan som skett.

Ingen hade en bror som jag. Vad ska jag göra? Vem ska trösta, stötta, beskydda, ge förtroende, driva med mina egenheter, beundra, kritisera, alltid vara redo att hjälpa?

Parkinson är en vidrig sjukdom.

Sorgen mattas av men går aldrig bort. Inte efter Bror. Aldrig.

Torsdag kväll   MUTTER/FORDRINGSÄGARE på Strindbergs lilla Intima Teatern på Norra Bantorget. Jag gillar att Stadsteatern nu verkar ha skaffat en fristående teaterscen med plats för experiment. Den har bara ett hundratal platser och man har nästan skådespelarna i knät. Jag har alltid tyckt om denna lilla scen. Kanske för att jag upplevt många goda teaterföreställningar där. De små fristående scener som finns i Stockholm har alltid kännts spännande, ofte med en riktigt teaterintresserad publik. Jag kallar dem Off City Teatrar (typ Off Broadway). Andra favoriter är Galeasen, Momentteatern m.fl.

Första delen, Mutter, gillade jag inte, fattade inte, blev uttråkad. En monolog där en kvinna, som senare ska återkomma i del 2 enligt som mitt betydligt(än jag) intelligentare sällskap påpekar, doppar handen i blå färg och drar den planlöst över scenen. Ursäkta mig, men det jag inte begriper kan jag inte heller ta till mig och tycka om. Jag slumrar in. Vilket inte är så lätt när skådespelarna sitter i ditt knä.

I pausen drack jag ett halvt glas sötsurt vitt vin. Blää, det värsta jag vet.

Men sen, i del två Fordringsägare, hoppar en taggad och energisk Samuel Fröler in på scenen. Samspelet mellan Samuel (kvinnans exman) och Sven Ahlström (nuvarande äkta mannen) är så spänstigt och intensivt att man sätter sig rakt upp. Det är också så härligt se Samuel Fröler i god form. Samuel är en favorit. Också en trevlig och kul person som var buskul att ha som gäst på Malmö Filmdagar. Bus va ordet, sa Bill.

Nästa inlägg : Natascha Kampusch, också i helgen. 

Jag har stark tilltro till migsjälv så jag sålde min lägenhet utan att ha något att flytta till. Alas, nu söker jag. Tänker mig hitta något, betala kontant, lösa in mitt lån och vinka banken hejdå.

Nu när jag är fri från the bullshit business (läs filmbranschen i Hollywood), vill jag också stå fri från bankväsendet.

Tuffa ord men skuldsatt är aldrig fri. 80% av alla svenskar är skuldsatta, hos banker, låneinstitut, studielån. Med andra ord; fångna i lånesaxen.

Det här innebär att jag måste flytta från spatiös trerummare till liten två eller stor etta. Innebär också att jag måste göra mig av med möbler, tavlor och böcker. Det är dags för Compact Living - i frihet. Jag fixar det!

Christer Lindarw är en unik scenpersonlighet. En, tror jag, sofistikerad diva på scen och en helylle kille privat.

Han för sitt After Dark från succé till succé. Publiken älskar honom för hans ödmjukhet och, givetvis, för hans artisteri. Jag såg ett publikrep på Börsen i Stockholm igår och med mig hem bar jag känslan av en stor artist.

 Det är inte lätt att alltid förnya sig och för After Dark är inte heller det det viktigaste. Och allt kan inte alltid vara bra. Men där finns alltid en nerv och ett balanserande på den goda smakens balustrad. I nya showen väjer inte Christer Lindarw vare sig för religion eller homoäktenskap. Allt gjort med humor, världens vassaste redskap. Styrkan är, som förr, distansen till nöjesvärlden och den ironiska självspeglingen.

Personimitationerna är bara urkul. Jag hade ingen aning om vad Lill Lindfors egentligen hade i byrålådan. Nu vet jag. Det är underhållning med espri, energi, scennärvaro och publikkontakt. Go After Dark - och gå och se Christer, Nils-Albert, Lars-Åke och alla härliga dansare.

29 år i rad har jag deltagit i Malmö Filmdagar (MF) och vill/hoppas/tycker att man skall värna om denna branschträff.

Allting kan förbättras och en sak som man bör reflektera över är tidpunkten. MF ligger alldeles för nära datum för Venedig Filmfestival som många media prioriterar. Dessutom bör man tänka på hur det påverkar MF att SFI:s (Svenska Filminstitutets) höstpresentation av svenska filmer ligger snäppet före MF. Vilken journalist vill åka till MF för att se de filmer som dagarna innan presenteras i Stockholm? Prioriterar SFI den egna höstpresentationen?

Till filmerna som visades. Här är mina fem favoriter i onumrerad ordning.

PALME, en otroligt välgjord dokumentär som bör intressera många svenskar. Se också tidigare blogg. Mest rörande är sönernas berättelse om hur de led av Palmehatet under sin uppväxt. Informativ och sorglig. (När kommer filmen om Anna Lindh?)

HOPE SPRINGS, en ljuvlig kärleksfilm för vuxna med Meryl Streep och Tommy Lee Jones. Så ovanligt rollbesatt (Jones), välspelad och med oscarvarning för Streeps insats. Inget för er under 25 dock.

EN OVÄNTAD VÄNSKAP är en fransk feel-good-movie att bli glad över. Tillrättalagd men vinner i längden. Också den en klar vuxenfilm.

DEN SKALLIGA FRISÖREN, Susanne Biers nya film med Pierce Brosnan som romantisk hjälte. Succè som kommer att gå hela hösten. Komiskt om möte mellan iskall företagsledare och cancersjuk frisörska. En super date-movie.

THE IMPOSTER (Bedragaren), en säreget spännande dokumentär som tar andan ur dig och lever länge i ditt medvetande. Oväntad upplösning efter många turer och, otroligt nog, sann.

Runner-up är FLIMMER, en svensk pärla med Kjell Bergkvist i storform. Ingen kan som han agera mot sin egen image. Se den och avskräcks ej av den träiga titeln. Kunde Biers film heta Den skalliga frisören så kunde Flimmer fått heta Direktören som tappade anseendet eller Rapporten som försvann eller vad 17 som helst utom Flimmer. Slut från Malmö.

Varje år i slutet av augusti samlar filmbranschen ihop sina bästa (nya) höstfilmer och åker ner till Malmö för att visa upp dem för journalister och biografägare.

Då körs ett 25-tal kommande biograffilmer under tre dagar. Dessutom bjuds lite mingel och fester plus en hel del oorganiserat socialiserande. Kul med andra ord. Vi kallar det Malmö Filmdagar. 

Jag älskar MF, en bonus i arbetet med att lansera film, en filmbranschens egen jul. Tänk er att få se det bästa ur den kommande repertoaren, svenska såväl som Hollywood produkter som smalare europeiska filmer. Genomsnittligt  fem filmer per dag. Dessutom träffa branschens alla kollegor under trevliga former, läs fester. Och umgås med journalister och biografägare.

Men biografägarna blir färre år från år och, tyvärr, även journalister. I år fanns inga representanter för de större mellansvenska tidningarna typ Norrköpings Tidningar, Nerikes Allehanda, Wermlanstidningen etc etc. Saknades gjorde också ett antal storstadsmedia. Kvar blir då sydsvenska tidningar och enstaka veckotidningar - som fortfarande ges ut i Malmö och Helsingborg.

En tanke med MF är att alla bolag ska sträva efter att "ta med" regissörer och skådespelare till Malmö. Detta för att media skall erbjudas tillfälle till intervjuer. Det har alltid varit svårt att få utländska stjärnor till MF. Nu verkar det inte förekomma alls. Undantaget är danska filmarbetare. De behöver ju bara bila över bron. Just nu är det en riktig boom i det danska filmskapandet.

Det känns som om MF befinner sig i en mindre svacka, kanske tid att reflektera över framtiden.

Mer om det och om filmerna som visades i nästa blogg. 

 Searching for Sugar Man går nu på bio och den måste du se, oavsett om du föredrar Stallone eller Bergman.   Alla som jag lyckats övertala att se den blir alldeles lyckliga.  Historien, som är sann, är totalt osannolik. I korthet; en ung amerikan ger ut två album som inte säljer. Han tillbringar de nästa ca 40 åren som hårt arbetande  grovarbetare. Under tiden uppmärksammas hans musik i Sydafrika och blir symbol för kampen mot apartheid. Ingen vet vem han är och man tror att han är död. Så upptäcker en journalist 

Matt han lever  en undanskymd tillvaro i USA. Han inbjuds till Sydafrika där han hyllas som större än Elvis och Stones. Nu har en svensk dokumentärfilmare gjort en mästerlig film om honom. Så mästerlig att den nog kommer att få en Oscar. Bli lycklig - se den!