Igår såg jag en pressvisning av filmen om Olof Palme.

Man får följa honom från barndom och fram till dödsskjutningen på Sveavägen. Mycket nytt bildmaterial från familjens privata filmer med kommentarer av Lisbet Palme och de tre sönerna. Mycket gripande är sönernas känslomässiga kommentar om hur svårt de plågades av Palmehatet.

Ett annat gripande inslag är Anna Lindhs tal på Palmes begravning, med tanke på hennes eget öde.

Filmen har ambitioner att sätta in Palmes politik och olika ställningstagande i perspektiv av tidsandan och av hans personlighet. Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare över vem Palme egentligen var.. Men bilden av Sverige under Palmeåren är detaljrik och intressant. Under flera av de åren levde jag utomlands och filmen tillförde mig ny kunskap. Hatet mot Palme begriper jag fortfarande inte och blir sorgsen av att höra om det.

Jag tror /min blygsamma åsikt/  att han levde sin övertygelse. Filmen är stark och intressant om än lite lång. Var nyfiken på filmen och gå och se den! 14 september är premiären som blir den bredaste lanseringen någonsin av en dokumentär i Sverige.

Benny Anderssons musik är som vanligt såå vacker. Hans sorgemarsch på slutet blir klassisk.