på en människa kan ibland vara svårt. Vissa har s.k. persikohy långt upp i åldern, vilket gör att de ser yngre ut. Andra får rynkor tidigt i livet och kan se ut som 60-åringar när de är 40.

En del män får tidigt begynnande flint, ibland redan vid 25-30. Andra lyckas behålla sitt hårsvall ända upp till 80-års åldern.

En del kvinnor har frisyrer som gör att de ser äldre ut än de är. Andra kvinnor har "ungdomlig" frisyr långt upp i åren.

Jag hävdar att ett ansiktes personliga uttryck också kan förvilla omgivningen. Vissa har ett "gammalt" utseende helt enkelt, medan andra fortfarande ser ut som 20-åringar när de är 50.

Man kan göra en uppskattning om en persons ålder genom att titta på ansiktet, men i många fall är det svårt, just pga de faktorer jag nämnde ovan.

Själv ser jag väl hyfsat ung ut trots att jag är över 50. Men begynnande flint har jag, det ska jag inte neka till. Och visst har konturerna (fårorna) i ansiktet blivit lite mer markerade med åren. Men jag oroar mig inte för att bli gammal. Åldern är bara en siffra och det är hur man känner sig som är avgörande.

Det är därför det finns 80-åringar som går på friskis och svettis eller spelar fotboll, medan det finns 20-åringar som knappt kan springa 100 meter utan att bli "helt slut".

Så tror jag inte att de mer "fundamentalistiska" ateisterna som hävdar bestämt att någon Gud inte finns, menar allvar med detta. Den ateistiska inställningen att gud inte finns kommer från den rebelliska inställningen "fuck religion" som många hårdrocks- och punkband ända sedan 60-talet har skanderat.

Ateism grundar sig inte på något annat än ett allmänt avståndstagande från Gud och Bibelns ord. Ateisten vill inte leva efter några regler och han förkastar ordet moral som ålderdomligt och något som forna präster och kristna slängde sig med för att "förtrycka" folket.

Ateisten vill leva fritt, utan moraliserande eller pekpinnar. Det är ett tidens tecken, i ett samhälle som alltmer fokuserar på det ytliga och på kommersialism och materialism.

Ett gemensamt hatobjekt som ateister tenderar att ha är den kristna sexualmoralen. Varför ska man vara återhållsam? Varför ska man ha en sexualmoral? Är det inte bättre och skönare att få leva ut sina lustar, knulla runt som man vill och vara allmänt lössläppt?

Det ateister sällan inser är att det fria livet som de vill leva, och som de vill att alla andra också ska leva, får konsekvenser. Kanske inte på kort sikt, men på längre sikt. Om där inte finns grundläggande normer får ondskan och vällusten fritt spelrum. All ondska föds (och har alltid gjort) ur egoism, självhävdelse och ett arrogant avståndstagande från begreppet moral och det som är rätt och fel, eller åtminstone ur ett selektivt förnekande av vad som är föredömligt respektive förkastligt ur moralisk synpunkt.

Att bestämma sig för att bli ateist är som att sätta sig på ett tåg utan bestämd destination, med en förare som inte vet vid vilken hållplats det ska stanna. Det ligger ingen som helst trygghet i att bli eller vara ateist. Det är ett förnekande av vår sanna natur. Ett uppkäftigt avståndstagande från allt det som är grundläggande och naturligt.

Människor har tillbett gudar i alla tider av en anledning - de finner inte trygghet i sig själva och de finner den ingen annanstans på jorden heller. Människan är inte trygg i sig själv, även om hon gärna inbillar sig det. Man kan känna trygghet om man har ett starkt socialt nätverk och många som stöttar en och hjälper en i tillvaron. Men när det sociala nätverket försvinner eller sviker en, vem finns det då att luta sig emot?

Många människor bygger sin trygghetskänsla på just det sociala nätverket. På vänner, arbetskamrater,  föräldrar, släktingar och andra betydelsefulla personer. Andra människor kan hålla dig "flytande" så att du klarar ditt dagliga liv och så att du mår bra i största allmänhet.  Men om eller när dessa människor försvinner ur ditt liv, vad har du då?

Kan du ärligt säga att du skulle klara av att vara isolerad från omvärlden i, låt oss säga, en eller två månader utan att bli frustrerad eller desperat? Anser du att du är så pass trygg i dig själv att du skulle kunna klara dig utmärkt utan det sociala samspelet med andra människor?

Om du svarar ja på den frågan tror jag att du ljuger ganska stort för dig själv. Den grundläggande sanningen är att vi människor behöver varandra. Ensam är inte stark. Det finns förvisso eremiter som föredrar att leva utan social kontakt med omvärlden, men dessa utgör endast ett fåtal.

De flesta av oss är sociala varelser och vi är ofta beroende av andras inställning till oss, eller åsikter om oss. Jag tror inte att någon människa vid sina sinnens fulla bruk vill vara en ö, avskild från alla andra människor.

Det vi ska komma ihåg är att även om människorna sviker oss, så gör inte Gud det. Men om du inte tror på någon Gud, vem ska du då luta dig emot när du står där ensam och utelämnad åt ditt eget öde?

Tänk på det!