Befinner mig just nu i en väldigt märklig situation där jag vill göra det jag tycker och känner är rätt, men förhindras just p.g.a. svartsjuka.
Hur ska jag avgöra om jag rätt som följer min magkänsla, eller förhindrar att min partner mår dåligt?

Om jag byter bloggplats - följer du mig då?

Jag har varit borta länge, men det finns gamla bloggvänner som följt mig ändå.

Vi har mejlat, ses på facebook och pratar i telefon ibland,

så att jag inte har fått vänner här, det är en lögn och inte värt ett grand.

Så om jag byter bloggplats - följer du mig då?

Tecknad av: Hogrelius

Trögare vet jag inte om jag har blivit, men då jag läser mina opublicerade utkast från tidigare, då skrämmer det mig hur länge saker och ting har varit i princip likadana i mitt liv och min tillvaro - trots att så mycket har förändrats, kastats omkull och blivit... annorlunda?!
I vilket fall var tanken hela tiden att mina handlingar skulle leda till förändringar, men är vanans makt stor hos den enskilda människan, då kan jag avslöja att den är ännu större hos våra myndigheter.
Här i den här frågan har jag känt mig låst genom att gå ut offentligt med kritik, eftersom jag idag vet att jag inte alls är anonym, utan tvärtom t.o.m. lämnat ut min bloggadress till bl.a. polismyndigheten, i syfte att genom min blogg visa att jag sedan länge har mått dåligt och utsatts på olika sätt i mitt äktenskap.

Idag är jag över 40 år, och jag har inte blivit trögare. Möjligtvis en aning tröttare, och definitivt mer insatt i de av samhällets maskinerier som verkligen är tröga och tär på ens krafter, fast på samma gång håller igång den eld som brinner under min ilska, mitt civilkurage och mitt rättspatos!

*skrattar* Men när jag sitter här, för vilket år i ordningen, det har jag glömt, så måste jag erkänna att min syn har blivit sämre och att det börjar bli dags för glasögon såhär i början av medelåldern. Ev. stavfel kan jag därför skylla på att jag inte riktigt ser vad jag skriver, men inte på att min hjärna blivit trögare. Min hjärna är fortfarande vass och snabbtänkt - då jag väl använder den. Fast jag måste ju vara ödmjuk också, och inte briljera allt för mycket...

LEVA DET ÄR LESSAMT

MEN DÖ ÄR OCKSÅ TRIST.

DÅ ÄR DET INTE UNDRA PÅ

ATT MAN BLIR PESSIMIST.

Alf Henriksson

De sista åren har jag haft problem med i princip allt som gäller mitt fysiska mående. Tack och lov ingenting allvarligt, om man bortser från min Hepatit C, som jag väl får leva med tills jag dör eftersom behandlingsresultaten är relativt dåliga. Om man nu kan kalla 50/50 för dåligt...

I våras fick jag veta att jag har gallsten, och innan dess hade jag själv ställt diagnosen "irriterad tjocktarm", som jag idag vid ett läkarbesök i princip fick bekräftat, fast under ett annat namn - en bokstavskombination (vilket för övrigt allting verkar bestå av nu för tiden)!

Slår jag ihop de tre diagnoserna och försöker komma fram till vad jag ska äta, dricka och hur jag ska motionera, då får jag inte ihop ekvationen?!

Hepatit - Undvik, eller avstå helst från alkohol helt och hållet

Gallstensproblem - Undvik fet mat, äpple, ägg m.m.

Irriterad tjocktarm - Inga kliniskt bevisade råd, men blir ofta bättre av motion, LCHF-diet och att undvika stress och rent generellt ta hand om sig bättre.

När magen blir uppblåst och jag blir illamående, då hjälper av någon anledning folköl. Läkaren trodde att det i själva verket var alkoholen, och att den minskade min känsla av stress. För övrigt sa han att de erfarenheter han själv hade fått genom många patienter, var att de blev bättre av LCHF-diet. Dessutom gick de ner i vikt, (vilket jag verkligen borde göra, efter att ha lagt på mig 30 kilo på 18 månader).

Men, då ska man äta fett - vilket inte gynnar symptomen från gallan! Dessutom undvika kolhydrater i alla former, vilket då bl.a. finns i folköl! Men främst skulle jag undvika bröd t.ex. och produkter som godis, pasta gjort enbart på vete, potatis o.s.v.

Nu har jag suttit och funderat och kommit fram till att ostbågar kanske kan vara ett alternativ? Men de innehåller säkert socker de med, och majs känner jag inte riktigt till då det gäller graden av de kolhydrater som de innehåller. Havre var i alla fall okej.

Jag dricker mycket mjölk och fick som förslag att byta ut den mot laktosfria mjölkprodukter, så där har jag min meny: Havregrynsgröt med laktosfri mjölk! Inklusive mer motion!!! Men varför klaga när så många svälter?

Frukt och grönt ibland är säkert också okej, men just nu vill jag, som egentligen tycker si sådär om Anna Skipper, bara skrika rakt ut i desperation: "ANNA SKIPPER!!! KOM OCH HJÄLP MIG!!!"

Mitt bloggande får mig i alla fall att ventilera och lätta på stressen, så det måste ju också vara hälsosamt och något jag borde börja med igen. Så det gör jag nu!!!

Försöker få ordning på alla mina papper, få möbler på rätt plats, få kläder på rätt plats, och precis när jag tycker att jag börjar se en ljusning - ja då blir det en ny röra att sortera och få på plats!
Jag önskar att jag tillhörde de där som kan se in i ett rum, och direkt få en blick utav hur det ska se ut - men det gör jag inte. Jag får släpa runt på mina möbler, lyfta ur böckerna ur bokhyllan för att inte den ska rasa, dra runt sofforna och ouppackade kartonger som i ett så'nt där spel jag minns från när jag var liten. En så'n där bricka där man skulle flytta runt en massa fyrkanter, tills alla var på plats och man hade fått alla siffror på plats, eller hur det nu var.

Jag ska snart sätta fart igen, innan lusten försvinner. Om den någonsin gjort det i den här lägenheten...

Man hör det litet då och då, det där att människor skiljer sig för lätt. Såhär långt är min egen erfarenhet att det är så himla komplicerat och känslomässigt jobbigt, så kan jag undvika det, då vill jag helst göra det.
Skicka efter personbevis från Skatteverket, det går snabbt och smidigt. Likaså att gå till Tingsrätten och hämta det papper som man måste fylla i, skriva under och betala för att skilsmässan ska gå igenom.

Vi gjorde allt det där. Vi fick våra personbevis, jag hämtade blanketten för "Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad", och vi fyllde i våra namn, våra adresser, namn och personnummer på vår gemensamma dotter och vi skrev under med våra namnteckningar. Sedan hände det inte mer.

Jag skulle ha lämnat in och betalat för det, men lyckades tappa bort alla papper. Härom dagen så fann jag dem. De låg prydligt vikta innanför pärmen på en poesibok för att inte bli skrynkliga. Boken heter "Jag ligger i mörkret hos dig", och innehåller dikter av Bo Setterlind, utvalda av Bo Strömstedt. När jag fann dem hade personbevisen blivit för gamla.

Under den tid som gått sedan vi separerade för drygt ett och ett halvt år sedan, har det inte blivit någon större skillnad i vår relation till varandra. Det förekommer inget fysiskt våld, och kanske har de elaka orden och svidande kommentarerna blivit färre, men å andra sidan så ser vi mindre utav varandra idag.

Nya problem har dykt upp då det gäller skilsmässan. Min man vill att jag ska avskriva mig rätten till hälften av värdet för vår lägenhet ifall han skulle sälja den. Detta för att inte några pengar ska försvinna till de skulder som jag har hos Kronofogden - enligt honom! Men mina skulder är inte så stora att de motsvarar värdet på halva lägenheten.

När han är på riktigt dåligt humör, då får jag veta att inte en pinal är min, och gör jag anspråk på pengar vid en ev. försäljning av lägenheten, då tänker han minsann se till att belåna den till max-belopp, gömma pengarna och så kan jag känna mig blåst på dem.

Egentligen så skiter jag i vilket... Det skulle bara kännas fruktansvärt snopet att avskriva sig rätten till halva lägenheten om han träffar en ny om ett halvår, och så flyttar hon in och får min hälft?

Hela tiden har jag dessutom varit inställd på att det ska gå att fixa det här! Med litet god vilja så måste det gå att lösa utan skilsmässa!! Men jag har kommit fram till att den där goda viljan måste komma från två håll. Det räcker inte om jag vill kämpa för en förändring, så länge han fortsätter hålla fast vid det gamla.

Det känns tungt, sorgligt och som något så definitivt, och inte minst som ett nederlag. För den dagen jag gick med på att gifta mig, då var jag inställd på att det var ett beslut som skulle gälla för resten av mitt liv. Men det ser ut som om jag snart kommer att tillhöra de där i statistiken som så "lättvindigt" skiljer sig, fast det ska jag säga; Att inte fan är det lätt!