Jag hör inte till dem som drar mig för att gå till läkaren av rädsla eller p.g.a. kostnaden eller liknande, men jag vill inte gå dit och ta deras tid i onödan.
Under en längre tid har jag därför gått runt med min stora svullna mage som ofta gör ont som ett helvete, gått och lagt mig på sängen om möjligt och tryckt en kudde mot mig och dragit upp knäna, och det har faktiskt hjälpt.
Men så har det varit det där "nypet" bak i ryggen jag undrat över, Jag har hört att magsår ska kännas på något liknande sätt, men eftersom jag inte haft sura uppstötningar eller nå't så har inte den diagnosen heller verkat stämma.

Gallsten och gallstensanfall - Det har jag aldrig haft en tanke på! Det känns sådär avlägset som njursten, benskörhet, starr eller någonting annat som andra kan få, men inte jag. Inte jag som är så UNG?!

Det är där som min åldersuppfattning kommer ifatt mig, och jag blir ännu mer irriterad på det där att ålder bara är en siffra! Så fan heller! Och jag vill inte ens att det bara ska vara en siffra! Jag vill bli äldre och klokare! Men inte sjukare...

Tyvärr verkar det vara så som verkligheten ser ut. Jag har blindtarmen kvar. Snart ryker väl den! Jag har goda anlag för ledvärk i bl.a. knäna, så det är väntat. Men desto bättre så var jag nyss på mammografi, och hade inga tumörer eller något som var avvikande. För snart tre år sedan då Smulan föddes ville de ha det till att jag hade graviditetsdiabetes, men själv är jag övertygad om att de hade FEL! Den var kostbehandlad, men i den värme som rådde, fanns det inte en chans att jag skulle orka följa de direktiv jag fått, och dessutom hade jag ju det jag behövde för att mäta mitt blodsocker. Trots att jag inte åt som jag skulle så var siffrorna jättebra för det mesta. Och visste jag själv att jag ätit dåligt och bara suttit i skuggan och svettats, då åt jag en frukt eller nå't, men nu återstår nästa steg; att läsa journaler och försöka rätta till fel, för att inte det här ska drabba min Smul-unge i framtiden!

Tack Gode Gud för att det finns läkare, men somliga av dem skulle jag vilja skicka till Blåkulla nu när det snart är Påsk och allt, och så kan de stanna där! JÄVLA PÅSKKÄRRINGAR!!!

Blir lite full i skratt när jag läste mitt förra inlägg.

"Börja om från början, börja om på nytt,

Aldrig ska man sörja, de tider som har flytt..."

Kan inte ens texten, men skit samma! Mycket har börjat kännas som "skit samma", men inte på ett negativt sätt, utan på ett befriande och positivt sätt. Jag tränar på att lära mig skilja på vad som är viktigt och vad som är bagateller och skitgrejer.

Och jag har slutat vänta på en måndag eller den första i månaden för att börja blogga igen.
JAG BÖRJAR NU!!!

Efter att nyss ha lyckats få min lilla "Smula" att somna, så sitter jag här helt hänförd och stum över att mitt liv berikats med fyra så underbara döttrar. Vad i hela världen har jag gjort för att förtjäna de här underbara människorna som mina döttrar?

Tyvärr är det nog dess värre så att det är först nu, med 40 år på nacken och med tre tidigare barn, som jag verkligen förstår det där med att passa på att njuta medan tid är.

Det är absolut inte så att jag ångrar att jag fick de övriga tre så tidigt, eller så tätt, för även det hade och har sin charm. Och som jag fortfarande vidhåller så var de dryga tjugo en ålder så mycket mer fylld av ork och kraft, att jag absolut hellre råder människor att "skaffa barn" tidigt, än att vänta till de är 40! Utan de första tre skulle jag heller inte ha något att jämföra med, så som vanligt så ångrar jag ingenting!!!

Som häromdagen då mina två mellandöttrar satt och diskuterade och pratade om ditten och datten och jag la mig i genom att fråga: "Är det inte egentligen himla kul att ha en syster där det bara skiljer ett år?"
De tittade båda två ganska oförstående på mig och svarade:
"Vad då? Vi vet ju inget annat?"
Och dum fråga förtjänar dumt svar... För naturligtvis kan de inte känna till något annat. Men själv blev jag litet avundsjuk när jag satt och såg deras livliga diskussion och hörde hur många gemensamma vänner och bekanta de hade, och trots att de inte umgås i samma kretsar, så känner båda till den andres vänner. Och de knappa 18 månader som skiljer dem åt i ålder, de bara krymper och krymper, och min stora förhoppning är att det jag försökte pränta in i dem alla tre då de var små; att
Ni tre är systrar! Ingenting kan förändra den saken. Tar ni hand om varandra och förstår det, så kommer ni för alltid ha de närmsta, bästa vänner ni kan ha!
Faktum är att det där är bara skitprat från min sida, och rent önsketänkande, för vad vet jag om att ha två så jämngamla systrar? I min egen värld så verkar det bara vara en gåva att vara tre stycken, födda inom loppet av tre år, med samma mamma och pappa och uppväxta tillsammans, att jag vill att det ska ge dem styrka och stöd genom livet.
Att de sedan är olika och att såväl jag som deras pappa på olika sätt bidragit till det, det är väl något som kan ses som såväl gott som ont. Men ändå... Att kunna sitta där om ytterligare år och minnas samma barndom, (som dess värre jag inte hela tiden var aktiv i...), minnas samma jular, samma somrar och samma problem med sin hopplösa mamma, det bör ju ändå bekräfta en och bevisa att man inte är ensam med sina ev. problem eller glada minnen. För så känner jag med min halvsyster som jag växte upp med, men aldrig har stått särskilt nära.

Och sedan, att efter de här tre underbara döttrarna få ännu en underbar liten tjej, som är så go' att det är otroligt att änglarna släppte ned henne på jorden för att låta oss njuta av henne...

Hur kan jag be om mer, när jag fått de här fyra underverken?

Ibland är det lätt att glömma hur stor rikedom jag fått. Det är då jag behöver de här stunderna för mig själv för att hinna reflektera och känna efter ordentligt. Som  nu när jag nyss fick en uppskruvad liten Smula att somna med sina små händer mot mitt ansikte... Herre min gud! Det måste vara himlen jag upplever då, för något underbarare kan jag inte tänka mig?
Möjligtvis då att ha alla fyra i sängen, sovandes bredvid mig...
Men nuförtiden föredrar de det motsatta könet istället för mamma, och det är väl både tur och bra på sitt sätt. Även om jag gärna skulle vilja sova med dem alla fyra. Bara för en natt...
Jag älskar er så fruktansvärt högt och mycket mina älskade döttrar, så kunde jag uttrycka det i ord, då skulle det sväva guld och diamanter ur min mun...

JAG ÄLSKAR ER! NU OCH FÖR ALL FRAMTID!!!
PUSS OCH KRAM FRÅN MAMMA!!!

Om en stund, tja ett par timmar, då ska jag hämta min smulunge.

Tänk om jag inte älskade henne så fruktansvärt mycket, hur mycket lättare allt hade varit då...
Om hon inte slängt sig som en säl på magen i morse när vi gick till dagis...
Om inte hennes lilla hand letade efter min på kvällen för att hålla i den...
Om inte jag kände hur trygg hon blir i min famn när hon nu har haft hosta och mått dåligt en tid...
Om inte jag nu, efter år av vilsenhet, hade förstått att jag är den bästa mamman i världen för mina barn. Även om det kommer andra viktiga vuxna, känslor för mig som jag helst inte vill veta, så finns det bara en, enda mamma! Och en enda pappa!!

 Mina döttrar dyrkar sin pappa, och det tycker jag om. De säger att män som tycker om sin mamma är bra män. Isåfall skulle min nuvarande också vara det, men kanske lever jag inte upp till det samma som hans egen mamma?

 Nu ska jag bada och klä mig och göra mig färdig för en snabb tur med bussen och hämta min underbara, lilla sladdunge! Det var inte så jag hade tänkt mig, men tur var väl det, att inte allt man önskar går i uppfyllelse. Men fr.o.m. den 1 Januari 2011 behöver jag stöd för att bli en piggare, gladare mamma, och en mamma full av energi, för jag vet inte hur jag ska orka annars. ALDRIG har någon hängt på förut... Sviker ni den här gången med?

Jag kan visa min "hängbuk" och mina hängbröst, mina håriga ben och svarta ringar under ögonen, om det gläder någon...  Men då får ni ta mig fan hänga på!!!

 DET GÄLLER NÅGRA TIMMAR I VECKAN!!!

Hallå? Kom igen nu!!!

Jag är så stolt över min äldsta dotter. Jag är stolt över alla mina döttrar, men just nu är det hon som står i fokus.

Det är vid så'na här tillfällen man ska vara mamma och pappa för att riktigt förstå, inbillar jag mig... Men eftersom jag inte pratar med hennes pappa, och det antagligen bara skulle kännas krystat, så vet jag inte vem jag ska prata med.

Ingen annan kan förstå hur det känns, och vad det är som är så märkvärdigt...

Men här kan jag skrika:

JAG ÄR JÄTTE-ENORMT SUPERSTOLT ÖVER MIN ÄLDSTA DOTTER SOM VARKEN JAG ELLER HENNES PAPPA KLARADE AV I HENNES ÅLDER!! HON ÄR JÄTTETUFF OCH JÄTTEDUKTIG OCH JAG VILL ATT HELA VÄRLDEN SKA VETA DET!!!

Men hela världen kan inte känna det som jag känner och vill dela med mig utav, så jag skriver det här!

Jag är jättestolt och älskar dig oavsett vad du gör eller inte gör, men just nu är jag extra stolt över ditt mod och ditt "go"!!! Bara så att du vet det, min äldsta, men fortfarande min lilla, underbara förstfödda dotter!!!

Jag åkte "hem" igår, i förhoppning om en trevlig kväll tillsammans med Smulan och hennes pappa.

Det första jag möttes av var hur mycket de hade städat inför Julen och att "nu kan vi ju försöka behålla det såhär!" - underförstått; "Stöka inte till det och dra fram en massa grejer nu!" Jag kände mig direkt mycket efterlängtad och välkommen som du kan förstå.

Efter det kom pratet igång om bristen på pengar. Jag kanske ser ut som en aktieportfölj, ett bankvalv eller en stor diamant, men det är jag inte. Jag är en 40-åring som för tillfället får veckopeng från socialen. Av den veckopeng jag fick igår, så försvann nästan allt när jag gick för att handla toapapper, smörgåsmargarin, handtvål till toaletten, tamponger, en diskborste, disksvampar och annat som man behöver och oftast inte behöver köpa allt utav på en och samma gång. Men när man saknar det mesta, då märker man hur dyrt det blir att "börja om" från början. Så 500 kronor i veckopeng är inte mycket, när jag dessutom var tvungen att ladda min mobiltelefon för att inte helt förlora kontakten med omvärlden.

Efter det blev jag tilldelad en räkning för mitt bredband, som jag förresten glömde... Och det är väl okej, för det är ju jag som använder det.

Men exakt hur välkommen och efterlängtad kände jag mig på en skala 1-10?

En svag 3:a kanske... För Smulan tar gärna ut all sin trötthet och grinighet på sin mamma, och det känns skönt att hon känner sig så trygg med mig att hon låter det komma ut, men det blev ju inte direkt någon mysig stund. Och så gick hennes pappa och lade sig, och så somnade hon, och så undrade jag vad i helvete jag gjorde där egentligen? Dessutom sov Smulan i sin egen säng, så inte skulle jag få sova bredvid min lilla varma, så ljuvt doftande ängel, utan endera i soffan eller bredvid hennes pappa som ser mig som ett... Ja, vad ser han mig som egentligen? Ett stort bekymmer. En stor utgift? Någon som bara stökar till det och är till besvär?

Så jag la fram kläder åt Smulan till hon ska till dagis, skrev en lapp och så gick jag...

Det var en riktigt mysig kväll... Så därför åkte jag därifrån och satte mig i min ensamhet i stället. Nu ska det bli ett hem av min oreda. Bort med kartongerna och upp med gardiner och möblerna på plats!
Nu ska jag skapa mig mitt hem! Mitt och Smulans hem! Mitt och alla mina barns hem! Där de kan känna sig välkomna, och inte känna sig som ovälkomna gäster som inte får röra sig, för då kan de stöka till. Inte äta, för det kostar pengar. Och helst inte finnas - för då blir det minst bekymmer...

Usch och blä och fy... Jävla skitkväll!

I natt ska jag sova ensam.

Inte själv, för det är helt okej och det klarar jag.
Men i natt blir det ensamt...

Ingen liten hand som letar efter mitt ansikte i mörkret, och ingen liten varm kropp som sätter sig upp för att finna sin borttappade napp.

Inget mjukt och lent hår att stoppa näsan i bara dra in doften så djupt ner i lungorna att jag nästan svimmar till slut...

Inga små fötter som sparkar, inga gnyenden eller någon liten blöjklädd rumpa att försiktigt klappa på...

Ingen liten varm och len rygg, gömd under en pyjamas där jag kan sticka in handen och bara känna på den varma, mjuka huden, och känna hur två små lungor andas och får en liten kropp att röra sig i takt med andetagen...

Min enda glädje, och min stora lycka och tacksamhet, det är att hon finns bara någon mil bort. Där ligger hon och sover, trygg och lugn bredvid sin pappa.

Hon finns där! Hon lever! Hon är inte borta för alltid!

Det är min stora glädje nu ikväll, och imorgon får jag träffa henne igen.

Men ikväll ska jag sova ensam.

Och ärligt talat känns det SKIT!!!