Man hör det litet då och då, det där att människor skiljer sig för lätt. Såhär långt är min egen erfarenhet att det är så himla komplicerat och känslomässigt jobbigt, så kan jag undvika det, då vill jag helst göra det.
Skicka efter personbevis från Skatteverket, det går snabbt och smidigt. Likaså att gå till Tingsrätten och hämta det papper som man måste fylla i, skriva under och betala för att skilsmässan ska gå igenom.

Vi gjorde allt det där. Vi fick våra personbevis, jag hämtade blanketten för "Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad", och vi fyllde i våra namn, våra adresser, namn och personnummer på vår gemensamma dotter och vi skrev under med våra namnteckningar. Sedan hände det inte mer.

Jag skulle ha lämnat in och betalat för det, men lyckades tappa bort alla papper. Härom dagen så fann jag dem. De låg prydligt vikta innanför pärmen på en poesibok för att inte bli skrynkliga. Boken heter "Jag ligger i mörkret hos dig", och innehåller dikter av Bo Setterlind, utvalda av Bo Strömstedt. När jag fann dem hade personbevisen blivit för gamla.

Under den tid som gått sedan vi separerade för drygt ett och ett halvt år sedan, har det inte blivit någon större skillnad i vår relation till varandra. Det förekommer inget fysiskt våld, och kanske har de elaka orden och svidande kommentarerna blivit färre, men å andra sidan så ser vi mindre utav varandra idag.

Nya problem har dykt upp då det gäller skilsmässan. Min man vill att jag ska avskriva mig rätten till hälften av värdet för vår lägenhet ifall han skulle sälja den. Detta för att inte några pengar ska försvinna till de skulder som jag har hos Kronofogden - enligt honom! Men mina skulder är inte så stora att de motsvarar värdet på halva lägenheten.

När han är på riktigt dåligt humör, då får jag veta att inte en pinal är min, och gör jag anspråk på pengar vid en ev. försäljning av lägenheten, då tänker han minsann se till att belåna den till max-belopp, gömma pengarna och så kan jag känna mig blåst på dem.

Egentligen så skiter jag i vilket... Det skulle bara kännas fruktansvärt snopet att avskriva sig rätten till halva lägenheten om han träffar en ny om ett halvår, och så flyttar hon in och får min hälft?

Hela tiden har jag dessutom varit inställd på att det ska gå att fixa det här! Med litet god vilja så måste det gå att lösa utan skilsmässa!! Men jag har kommit fram till att den där goda viljan måste komma från två håll. Det räcker inte om jag vill kämpa för en förändring, så länge han fortsätter hålla fast vid det gamla.

Det känns tungt, sorgligt och som något så definitivt, och inte minst som ett nederlag. För den dagen jag gick med på att gifta mig, då var jag inställd på att det var ett beslut som skulle gälla för resten av mitt liv. Men det ser ut som om jag snart kommer att tillhöra de där i statistiken som så "lättvindigt" skiljer sig, fast det ska jag säga; Att inte fan är det lätt!

Medveten om att jag är en godtrogen idealist med en stark övertygelse om att alla kan bli "galningar" och att vi alla kan bli "lasermannen" under förhållanden vi själva inte kan råda över, så sitter jag just nu, efter att precis ha läst på Aftonbladets sajt om att ännu ett skottdrama har ägt rum, och undrar vem eller vilka det är som gör de här vansinnesdåden.

Jag har svårt för att hata och känna riktig ondska. Det kanske är ett av mina "fel" och en rubbning i min hjärna, men faktum är att jag bara känt det en enda gång i mitt liv!

Det är inget problem som stör mig i min vardag, men jag har upptäckt att det kan störa andra. Och naturligtvis förstår jag att människor som drabbas av den här typen av brott känner på ett helt annat sätt än vad jag gör som än så länge, Tack gode Gud, har förskonats från liknande händelser.

Den som rör någon jag älskar, den skulle jag antagligen kunna ta livet av med mina bara händer! Men nu sitter jag, för tillfället på tryggt avstånd, och ser på allt med en ytterst objektiv syn.

Från mitt trygga avstånd så undrar jag vem den här, eller de här, om de är flera, har varit med om som gör dem så hatiska? För inte vill man skjuta någon man älskar?

Jag kan inte låta bli att ännu en gång citera de rader ur Doktor Glas som jag upplever som en bland flera sanningar;

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.

Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst."

Jag är kanske den person det är mest fel i huvudet på av alla, men den här inställningen jag har, den skadar ingen, även om den må reta en hel del personer...

Så du som skjuter... Vart gick det fel? Och vad är du rädd för?

I feel drunk but I'm sober...

I got one hand in my pocket and the other givin' high five...

What does it all comes down to...

I'm free but I'm focused...

Ni känner till låten, det här är bara en annan version. Det är typ min version, men inte min version... Alanais Morisette. Stavas hennes namn så? Skit samma. Du vet vilken låt jag menar, och hur hennes namn stavas spelar väl mindre roll så länge man vet vilken det är jag menar? Eller?

Känner mig ungefär lika splittrad som hon låter i den där låten - allt och inget på samma gång! Tänker just nu på hur sällan jag lyssnar på musik... Det som alltid är det jag längtar efter, men då sällan ger mig tid till. Vivaldi, Black Sabbath, Anouk, Enya, Mozart eller Metallica...
D.A.D. , Supremes, Nordman, Winnerbäck eller Ulf Lundell...

Ge mig musik och jag lyssnar. Men varför tar jag mig aldrig tid?  När jag verkligen vill?
Kanske för att det aldrig verkligen finns tid att lyssna?
På riktigt - lyssna!

Mitt liv är som ett enda stort skämt. Det är som en tecknad serie med en absurd, cynisk och ofta elak "humor" som jag undrar vem som roas utav. Jag gör det i alla fall väldigt sällan...

Oavsett vad jag säger eller gör så följer ofta en händelse som är så uppenbart ironisk och en så galen följd av det jag sagt eller gjort, att jag verkligen börjar undra om allt bara är rena tillfälligheter.

Jag har tidigare berättat när jag drev med en kvinna jag kände som ofta tappade rösten, och därför närmast skrek när hon sedan fick den tillbaka. När jag på skämt sa till henne att det var skönt att hon tappat rösten så att vi andra kunde få en syl i vädret, då hade jag väl aldrig kunnat ana att jag själv dagen efter, för första och enda gången i mitt liv, själv skulle vakna upp utan röst?!

Det var en kul grej. Jag tycker fortfarande att det var lustigt att jag fick mig en knäpp på näsan så snabbt. Som man säger; "Somliga straffar Gud med detsamma!"

Att jag i mitt sista inlägg önskade alla en bra dag och skrev om allt som finns att vara tacksam över, då anade jag inte att jag dagen efter skulle börja bråka med min man, så att jag idag sitter med en ömmande kropp full med blåmärken efter sparkar och slag... Själv stukade han foten när han kastat mig i golvet och sparkade mig, så där fick väl han sitt straff kanske?

Nu hör jag till de där kvinnorna som många fler än jag frågar sig varför de inte bara drar! Jag har blivit det klassiska exemplet som ena dagen får ta emot spott och spe, förolämpningar, kränkningar och allt oftare avslutas med fysiskt våld. Nästa dag sitter jag där med en gråtande man som ångrar sig och ber om förlåtelse och att vi ska försöka på nytt...

Ärligt talat så vet jag inte hur det blir med den saken. Det har varit för mycket för länge nu, och det här är definitivt inte det liv jag vill ha. Inte han heller hoppas jag. Men han har förändrats och jag har länge sagt att han borde söka hjälp, men det händer ingenting. Och varför skulle han söka hjälp när han hela tiden hävdar att det är jag som är problemet, och att om bara jag förändrar mig så blir allt bra?!

Det värsta är att jag börjat förändra både mig och mitt beteende... Och jag gillar inte den jag börjar märka att jag är på väg att bli!

Så att uppskatta mer i livet, att se till att man får det man förtjänar, det blir plötsligt väldigt märkligt att läsa så kort tid efter att jag skrivit det. Jag vägrar acceptera att det här är vad jag ska uppskatta och vad jag har förtjänat! Nog för att jag kan vara jävlig, men inte utan anledning, inte utan att först säga ifrån och förklara vad jag tycker är oacceptabelt, och kör man över mig då - inte med cykel, utan med en bulldozer, då far fan själv i mig med, och jag gillar inte det. Jag vill inte slåss. Jag vill ligga i soffan och kramas...

Allt jag vill och önskar blir tvärtom, så jag får väl helt enkelt börja önska och be om motsatsen. Är förvirrad, trött, ur balans och måste sova snart.

Snart!

Min man har mer och mer börjat bete sig som ett riktigt stövelskaft! Han spyr ur sig så mycket otrevliga saker att jag blir alldeles förstummad över att det går att komma på så många elaka, förolämpande och morbida saker att säga. De har blivit så många att jag inte ens kommer ihåg en bråkdel utav dem, och aldrig någonsin har en annan person ens varit i närheten utav att säga så´nt som han säger! Och förflugna ord går tyvärr inte att ta tillbaka...

Ett förlåt skulle inte heller göra sagda saker osagde, men åtminstone visa att han ångrar sig. Istället skriver han små lappar där han säger motsatsen och kommer med ytterligare en jävla blombukett eller nå´t och är extra snäll i några dagar. Men att säga förlåt... Det sitter uppenbarligen väldigt långt inne, och att be om ett förlåt, det känns som att be om att bli ytterligare förnedrad!

Jag har funderat på varför och kommit fram till att min mamma är likadan, och gemensamt har de att de vägrar medge att de gör fel! De gör inte fel, de säger aldrig något som är fel och de kan därmed inte erkänna något fel och säga förlåt...

Tack för att jag inte är felfri! Tack för att jag kan säga förlåt! Men jag har slutat be om förlåtelse för att jag gett svar på tal eller reagerat på någon annans dumheter. Jag orkar inte vara så överseende längre, utan andra får ta ansvar för sina dumheter, och så får jag ta ansvar för mina!

Säg förlåt, så kommer jag säga förlåt för att jag också var dum som fortsatte det där fåniga grälet. Fast att uttrycka mig som min man - det har jag inte fantasi till!!!

Jag är arg! Jag är skitförbannad! Jag har lust att ta en stekpanna eller den klassiska brödkaveln och gå in i sovrummet och slå honom i skallen för att få honom att förstå, men inser att det inte skulle hjälpa... Det skulle antagligen bara eka så högt att Smulan skulle vakna...

Jag är ledsen! Jag är jätteledsen! Jag vill verkligen inte ge upp, men jag vägrar att vara den  felande länken, i synnerhet när han under det sista året har sagt så mycket elakt, har svikit mig så många gånger genom att inte vara mitt stöd - utan min antagonist, och framförallt genom att vägra vilja finna en lösning på våra relationsproblem. D.v.s en lösning som inte går ut på att jag ska bli en annan människa! Den lösningen på våra problem går han med på! Det är den enda lösning som han ser...

Den blinda jävla karljäveln, och nu snarkar han också! Hur fan har han mage att kalla det här för kärlek???

...jag vet inte vilket. Och jag vet inte vem som är vem. Och jag vet inte om någon av oss är den ena eller om det är så att vi båda är både och... Antagligen är det så! Vi är båda snälla som lamm och morrar som lejon...

Det börjar bara bli ganska så tröttsamt det här; att kastas mellan hopp och förtvivlan och ena stunden vara lugn och känna tillit, för att nästa sekund känna total hopplöshet och vara på gränsen till att packa väskan!

Istället för att hänga honom har jag i alla fall nu bestämt mig för att hänga tvätten, och under kvällen försöka klura ut hur jag ev. kan lägga in en låt från min egen hårddisk. Jag får väl skicka SOS till Kojiki igen kanske, men först ska jag försöka finna svaret själv...