Här sitter jag nu igen - mitt dumma, jävla kvastskaft!
För några timmar sedan var jag så full med allt jag ville skriva att jag höll på att spricka!! Men så hamnar jag här och är missnöjd med utseendet på min blogg. Och då kan jag inte komma till skott!!

Det samma händer när jag ska skriva t.ex. ett brev som jag planerat för i en halv evighet.
Jag måste finna det rätta pappret. Till det rätta pappret måste jag finna den rätta pennan. Med rätt penna i handen måste jag finna känslan i handen som gör det lätt att skriva, och inte gör mig missnöjd med min handstil.

Och det där brevet... Det blir aldrig skrivet.

Utom ibland, när jag känner att det inte får dröja längre. Då börjar jag med att ursäkta mig för att jag använder ett så fult papper och att jag skriver med sådana kråkfötter, precis som om en människa som väntar på ett brev skulle tänka på det? Så länge det går att läsa är det väl innehållet man vill åt? Och tanken? Och att få ett riktigt brev, där bland alla räkningar och annan skit, för vykort, det får man också ytterst sällan nu för tiden.

Själv brukar jag alltid köpa vykort. Både här hemma i stan och om jag reser. Jag skriver dem till och med, och sätter på ett frimärke, men av någon anledning kommer de inte längre än så...

Efter ett par år så finner jag dem i en låda under gamla instruktionsböcker jag inte har läst, och under brev från inkassobolag jag inte heller brytt mig om. Så vad gör jag då? Ska jag skicka ett två år för gammalt vykort från en utlandssemester? Nej, jag sparar dem för det fina motivets skull.

Jag har en dotter som kan hjälpa mig.

Jag tror att jag ska be henne om hjälp!

Inte med vykorten och breven- men med utseendet på min blogg! För så här kan jag ju bara inte hålla på... För jag lär mig ju aldrig heller, utan fortsätter från den ena katastrofen till den andra.

Jag ska be min dotter om hjälp!

Gav mig på ett nytt tappert försök att förändra min blogg, men jag ger snart upp och lägger den saken i en av mina döttrars händer istället, för jag verkar aldrig lära mig...
Ibland gör jag massor av förändringar i "Stylesheetet", och det händer ingenting. Nu gjorde jag ett par jätte-, pyttesmå förändringar, och plötsligt försvann saker långt, långt ner på sidan, och...
Nej, jag är för envis, för... selfish?, nej, nog snarare något annat ord som jag inte kommer på just nu, men för gammal, det börjar jag definitivt att bli då det gäller datorer.
De är bra att ha till att skriva och så'nt med, men resten, nej, där hänger jag inte med.
Nu börjar fiskmåsarna skrika, så God Natt igen!
Felen på bloggen fixar jag imorgon! För egentligen så kan jag ju...
Eller?

Jag blir tokig av att efter så många år inte kunna behärska att förändra min blogg. Det behöver inte vara stora grejer, det räcker med små storleksförändringar. Så att bilderna får plats, och så att inte hela bloggen bara får ett litet utrymme längst till vänster. Men jag har fått tips om vilket tema som är lättast att utgå ifrån, men det är då som bloggen blev som gjord för synskadade. Och jag börjar själv behöva läsglasögon, men det behöver ju inte gå till överdrift...

...och igen och igen och igen...

Upprepning är kunskapens moder sa någon som väl tyckte att det var kul att göra samma sak om och om igen. Det kanske var jag?

Har bl.a. en dotter jag skulle kunna rådfråga om programering och ev. t.o.m. kanske skulle kunna få till att fixa min blogg som jag vill ha den, men gör jag det? Nej, varför göra det enkelt för sig?

Folk pluggar i flera år för att lära sig web-design och programering av olika slag, men jag, jag ska naturligtvis kunna det direkt! Precis som med allt annat jag inte behärskar... Men nu tror jag att jag ska ta en matpaus!! För det är jobbigt att inte kunna allt man vill kan jag avslöja...

Vart tog alla vackra flickor vägen, och vart kommer alla gamla kärringar ifrån?

Eller vad säger man...

Jag har oljud i öronen från alla håll och koncentrationen är inte maximal, men jag tror mest att det är något jag skyller på i brist på annat. För nu har jag återigen satt igång med mitt arbete att göra om min blogg, och jag tror att det kommer att gå åt helvetet - igen!!!
Men skam den som ger sig!!!

Det värsta med att lära sig nya saker, det är att det är svårt och jobbigt!

Det är mycket lättare och bekvämare att göra det man redan kan och vet att man klarar utav!

Nu blev du allt förvånad av min klarsynthet va´?