ÅH VAD JAG HATAR ALLT SOM KRÅNGLAR! I SYNNERHET NÄR JAG INTE LÄR MIG NÅGOT UTAN BARA BLIR FRUSTRERAD OCH LEDSEN...

NU VET JAG SNART INTE VAD JAG GÖR. MEN VÄRMA MIG MÅSTE JAG, OCH SEDAN FÅR JAG VÄL KLÄ MIG I TÄCKEN NÄR JAG SKA HÄRIFRÅN. OCH JAG DRIVS TILL VANSINNE ÖVER ATT INTE LÄRA MIG DEN HÄR LILLA SKETNA PLUTTDATORN, UTAN ATT DEN 15 ÅR EFTER ATT JAG FICK MIN FÖRSTA SUPERMODERNA, FORTFARANDE SER DATORN SOM NÅGOT OÖVERVINNLIGT.

Ut i skogen skulle jag. Bort från datorer, mobiler, telefoner och till och med brev! Där tror jag att jag skulle trivas... Men jag skulle nog vilja ha en dator med ordbehandlare när jag skriver min bok! Men internet kan kvitta! Fast det vore ju bra att kunna tillkalla ambulans eller brandkår förstås? Röksignaler tar ju sin tid.

Det gör ett bad också!

Puss och kram!

Äntligen något som blev rätt... Men det beror ju på hur man ser på saken, precis som den här bilden här ovan gjorde mig uppmärksam på. Kanske har jag en ovanligt djupsinnig sinnesstämning just nu, men när man förlorar något, då finner man ju samtidigt något annat, så då kan man ju välja om man ska vara ledsen över att vara vilsen och bortkommen, eller glad över att ha blivit placerad i en ny situation där man kan stöta på såväl gamla som nya erfarenheter.

Om man inte är en ensam upphittad handske som ligger där ett tag i en låda, bland andra ensamma upphittade handskar, tills den dag det blir vår och ingen har hämtat en och man blir kastad i en container i brist på plats, och får samsas med annat brännbart material tills man blir aska och utbränd... Precis som jag är rädd att jag faktiskt har blivit - utbränd!!!

Jag kanske redan har varit den borttappade, upphittade, sparade handsken som ingen ville ha eller letade efter? Det är ju så mycket enklare att köpa ett nytt par...

*skrattar*

Nu skulle jag verkligen vilja se minen på dom som aldrig läst min blogg tidigare, eller på någon ifrån socialen som jag haft att göra med skulle se mig själv beskriva mig som en borttappad handske som hamnar i containern och blir uppeldad med andra sopor... Om man inte vet att jag kan sväva ut totalt i det blå och emellanåt skriva saker som verkar totalt tokiga, då tror man nog att jag är galen!

Men, tyvärr så är jag inte galen.
Livet skulle nog bli lättare då, om jag fick leva i min egen lilla värld.
Men jag lever inte i min egen lilla värld.
Jag lever i ett sammanhang och bland andra människor som jag måste respektera och ta hänsyn till.
Samtidigt håller jag på att lära mig att respektera mig själv och förstå vikten utav att ta hand om mig själv för att kunna finnas till hands för andra.
Det är en jävligt svår balansgång kan jag säga, men idag löste jag valet mellan att gå och stanna genom att sitta här så länge att det blivit för sent att gå...
Smart va´?
Det är så jag gör när jag fegar ur.
Jag låter besluten fatta sig själva genom att inte göra något, men vet att även passivitet är ett val. Faktiskt ett väldigt fegt val dessutom! Men nu blev det så. Hur det blir imorgon, det får vi se då!

Nu ska jag äta, tända ljus, lyssna på gråtmusik och läsa dikter!
Vad jag kan önska att jag hade någon att göra det tillsammans med ibland. Någon som uppskattade samma musik, samma böcker, samma filmer och viljan att diskutera samma ämnen. Kanske inte tycka likadant som jag, men vara intresserad...

Puss och kram och God Natt!!!

Så funkar det för mig...
Jag vet att jag skrivit det tidigare, för ganska längesedan...
Älskar jag någon gör jag det för alltid, även om det blir på ett annat sätt och av andra anledningar än de som fanns från början.

Och motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet...

Antagligen låter det inte klokt, men på ett sätt skulle jag nästan önska att min mans beteende och ibland totala likgiltighet och känslokyla beror på knark, för då kanske det ändå kan finnas hopp...

Det var inte så här det skulle gå, men det var såhär det gick. Varthän det bär härnäst, det vet jag inte. Det är trots allt ett ganska spännande liv jag har - om än på gränsen till vad jag orkar med emellanåt.

God Natt och Sov Gott!

Fann den här texten här ovanför bland så´nt jag sparat, och det låter ju himla käckt, att inte nöja sig med mindre än vad man förtjänar. Men när man inte riktigt är säker på vad man förtjänar, utan mer bara anar vad man inte förtjänar, då tar det en himla tid att fumla sig fram bland kränkande behandlingar och underliga bemötanden för att förstå vilka man ska besvara och komma med motargument gentemot, och frågan är om en så´n som jag någonsin kommer att få någon klar bild utav vad jag förtjänar. Och delvis beror det väl på mig själv... Hur jag blir bemött och behandlad alltså, men... Jag brukar ytterst sällan bete  mig på ett så´nt sätt att jag förtjänar att bli dåligt bemött.

(Det är en STOR sak för mig att skriva att det delvis beror på mig själv, istället för att det enbart beror på mig själv.)

Läser det jag skrivit och ser att det är oklart och luddigt, i synnerhet för den som inte alls har en aning om hur mitt liv sett ut och vilka olika situationer jag konfronterats med. Men återigen, jag skriver främst för mig själv, och de här himla käcka orden här ovanför får följa med mig till sängen och till mina drömmar. För de drömmar jag drömmer om nätterna - de kan i alla fall ingen förneka mig att ha eller ta ifrån mig!

Så det så!!! Fast jag vill ju inte gå och lägga mig... Och imorgon eller på fredag ska hårddisken till "Doktorn", för snart är den döende, så det blir några dagar utan bloggande och Facebook och annat. DÅ kan jag gå och lägga mig i tid och sova ordentligt! Men nu? Jo, jag måste väl...

God natt och sov så gott och hoppas att ni alla drömmer fina drömmar och vaknar på rätt sida!!!

Kram från Kloker, som blir allt äldre, snurrigare och allt mer förvirrad...

Måste gå och lägga mig snart. Jag satt och skrev för hand i en anteckningsbok förut när min man ockuperade datorn, och jisses så mycket absurda saker han sagt, jag har gjort och som vi gått igenom tillsammans. Men hur jag än vänder och vrider på de elva år vi varit tillsammans så är det ingen idé att vi har en seriös diskussion om det han anklagar mig för, säger till mig, påstår sig veta om mig eller försöker försvara sig själv med. I en domstol skulle jag knocka honom utan att röra honom.

Det känns skönt att konfrontera honom utan hans närvaro. Inte för att jag slipper mothugg eller motargument, utan för att jag får tid att fundera över vad det egentligen är han sagt och hur situationen egentligen sett ut vid olika tillfällen. Det hjälper mig att behålla verklighetsuppfattningen och inte låta mig dras med av det han försöker intala mig. Eller sig själv... Eller vem det nu är han försöker övertyga med sitt skitprat.

Måste snart sova, men jag vill inte.
Det är så sällan jag får tid för mig själv, så att sitta här nu är en så´n lyx att om priset är en timmes sömn känns det som ett helt överkomligt pris. Fast det kommer jag antagligen inte tycka imorgon bitti när Smulan vaknar och hennes pappa haft mage att be om sovmorgon utöver allt annat dumt han hävt ur sig...

Han behöver inte lovorda mig, för jag är inte mycket till fru... Jag gör mina tappra försök emellanåt, men "min låt", eller rättare sagt en utav dem, har varit "Nobodys wife" i snart tolv år. Jag skulle aldrig bli någons fru. Jag har aldrig velat bli någons fru. Jag har aldrig drömt om att gifta mig, och trots att jag och mina första barns pappa förlovade oss, kan jag inte minnas att vi någonsin pratade om att gifta oss.

Mitt mål i livet är inte att vara en perfekt fru. Inte ens en bra fru. Inte ens någons fru...
Mitt mål i livet har förändrats under hela mitt liv, men det har aldrig handlat om att vara någons fru. Det har alltid handlat om att förverkliga mina drömmar.

Drömmarna har förändrats med åren de med, men de finns fortfarande med, och de är fortfarande viktigare än att vara en perfekt fru, eller en bra fru, eller en "fru" överhuvudtaget. Går  mina drömmar att kombinera med att vara gift med pappan till min yngsta dotter så är det ingen som blir gladare än jag. Men tvingas jag välja, då blir jag hellre "Nobodys wife" igen...

Ska jag skratta eller gråta?
Mitt liv känns som en riktig tragikomisk historia som bara är på låtsas.
För inte kan väl det här vara mitt liv?
Mitt riktiga, enda liv som är det enda jag får och som jag ska vara rädd om och ta vara på...

I Oktober har 39 år gått och ingen vet om jag ens lever fram till den dagen.

Innan jag sluter mina ögon för sista gången, vad kommer jag att tänka då?
Kanske lider jag av smärtor och är drogad och befinner mig i ett töcken?
Kanske blir jag påkörd och klarvaken medan jag förblöder?
Kanske bestämmer jag mig för att ta ödet i mina egna händer och köpa ett rep och och gå ut i skogen?

Träffade en gång en kille som gjorde det!
Köpte ett rep och gick på jakt efter ett träd... Vi skrattade båda åt det absurda i hela situationen när vi träffades - på Psyket! Hur man väljer rep, hur många meter behöver man, vilken kvalitet ska det vara? Hur finner man ett lämpligt träd som är lätt att klättra upp i men inte har en massa grenar som tar emot när man ska hoppa ner?

Livet innehåller många absurditeter som man förhoppningsvis kan skratta åt. Åtminstone efter ett tag. Men om hela livet känns absurt, då måste väl något vara fel? Eller? Ska det inte finnas stunder av djup och allvar och meningsfullhet också? Eller ska man bara berätta för barnbarnen om de där gångerna man stack till skogs och polisen kom med hundar för att söka efter en, eller alla de där gångerna när ambulansen kom och hämtade en och det var åtminstone en utav ambulanspersonalen som kände igen en sedan sist och frågade om man inte borde börja ägna sig åt något annat än att käka tabletter...

Och när läkaren på akuten också känner igen en och frågar varför i hela världen man gör som man gör, och med hårdhänta nypor kör ner den där slangen ner i magsäcken. Genom näsan där det knakar i  brosket och gör ont, ner genom halsen och man kväljs, ner i magsäcken och med hjälp av tratt får man litervis med kollösning och vatten i magsäcken. Det känns som om den ska sprängas. Tårarna rinner..,

Jag känner mig som en idiot!!!

Jag klagar! Läkaren undrar om jag vill ha hjälp att överleva eller inte! Jag snyftar att jag vill det och undrar vad som kan hända.
-Din lever kan slås ut.

Jag känner mig patetisk! Så fruktansvärt patetisk!

Så inga överdoseringar. Kanske ett rep... Men jag tror att jag är för feg! För det är som den där boktiteln säger;
"Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva!"

För ett par, tre år sedan fick jag veta att hon hade KOL. Sedan "bröt" vi kontakten och hon fick bröstcancer. Jag vet inte riktigt hur hon tog sig genom den pärsen, men idag fick jag veta att hon har lever-cancer och har bestämt mig för att besöka henne på sjukhuset om hon blir kvar där, och framför allt - om hon vill att jag kommer...

Jag bad en vän till henne att fråga om jag fick, om det var okej...

Själv sitter jag här med min Hepatit C och väntar väl i princip på samma besked. I år, nästa år eller om 15 år... Det är då jag kan få lust att ta makten genom att ta mitt eget liv! Inte bara då, utan även vid andra tillfällen då det känns som om lidandet blir större än värdet av att leva vidare.

Jag vet att hon känt likadant tidigare - men vad känner hon nu? Hur känner man när man väl står där med ett så´nt besked?

Hela lägenheten är upp och nervänd efter mitt städande, tvättande, trädgårdsarbete m.m. men vad spelar det för roll? Egentligen???

Smulan sover. Min man är och fiskar. Här sitter jag. Mina barn har det bra vad jag vet. Min mamma med... Så vad spelar det för roll ifall jag vänt upp och ner på lägenheten och att det regnar på lakanen jag nyss hängde ut på tork?