Läste Wandus inlägg om aborter och såg att han fått 52 kommentarer redan, så jag avstod från att kommentera.

I mitt förra inlägg framgick det kanske hur jag känner för den gynekolog som i min journal skrev att han aldrig tog upp abort, eftersom jag själv inte gjorde det och eftersom det ändå var för sent...

Jag undrar fortfarande vad och hur han tänkte???

Jag och Smulan stämmer inte in i statistiken. Det borde inte ha gått så här bra (knack, knack - ta i trä), men vad hade han för rätt att döma ut henne.

De aborter Wandus tar upp handlar om "frivilliga" aborter, och jag tycker inte att en kvinna ska ha rätt att göra hur många aborter som helst! En abort är inget preventivmedel utan en sista utväg! Vill man absolut inte ha några barn kan man sterilisera sig, som jag själv nu har gjort (nöjd med de fyra döttrar jag har), för det innebär inte att jag absolut inte kan få fler barn. Det innebär att jag ifall jag skulle önska mig ytterligare ett barn måste bekosta konstgjord befruktning själv, men det innebär inte ett slutgiltigt beslut.

Jag vet en kvinna som arbetar som operationssköterska och ser aborter genomföras flera gånger varje dag. Hon har byggt upp ett ofantligt hat emot de kvinnor som gör abort, gång på gång. (Därför anser jag att hon borde byta yrke, men det är en annan historia...) Men till skillnad mot de kvinnor som genomgår aborten, så tvingas hon se varje foster som tas bort och hamnar i en rostfri liten skål och ... försvinner...

Tack och lov så slipper kvinnan som genomgår aborten detta, för antagligen lider hon tillräckligt ändå, men att tillåta abort efter abort efter abort tycker jag är fel. För återigen; abort är en sista utväg - inget preventivmedel, och en kvinna som genomför aborter regelbundet borde skaffa sig ett säkert preventivmedel istället för att se en abort som en accepterad och möjlig utväg!

Aborter ska vara tillåtna och accepterade - inget snack om saken, men inte hur många gånger som helst! Och Wandus, det är en ytterst kort tid som ett foster enbart är en cellklump. Läs och lär hur snabbt det faktiskt har utvecklats till en liten människa, och hur länge man har rätt att genomgå en abort och hur tidigt man kan rädda livet på för tidigt födda barn. Någonstans går gränsen mellan din "cellklump" och en liten människa, och ibland är abort det enda och bästa alternativet - men hur många gånger som helst?

NEJ! Tycker jag...

När jag raderade mina bokmärken så råkade jag tappa bort några jag ville ha kvar!!!

Somliga har jag mejladresser till och kan nå ändå. Andra, som Nikks, Malin, Petra och säkert någon mer jag inte kommer på just nu, de försvann. Och när jag letade bland Passagens bloggar fanns det fler bloggar på samma bokstav än jag hade  tid att gå igenom, så jag ska leta vidare, men lämna gärna bara en kommentar med ett utropstecken eller en punkt, och så ert namn så att jag kan få tag i er igen.

Stor kram från Mig!!!

Har inte haft möjlighet att ens skriva att vi kommit hem och att allt är bra, för så fort jag sätter mig vid datorn så vaknar hon eller protesterar på något annat sätt. Nu är pappa ute och går med henne, men så fort jag satte mig här så ringde han och frågade han vad han skulle göra, för hon var helt hysterisk och skrek som en galning, så hon gillar uppenbarligen inte att jag sitter här ens när hon är någon annanstans...

Annars så är allt bra med oss alla tre, men vi hade en lite jobbig start på sjukhuset. Inte för att någon egentligen mådde dåligt, men jag skriver mer om det en annan dag. Nu är de snart hemma igen och jag ska försöka hinna bli klar med det här före dess.

Jag ska läsa alla kommentarer en annan dag eller lite senare, men vill snabbt bara tacka för allas omtankar och lyckönskningar o.s.v.

Kram så länge!!!

För tillfället, eller rättare sagt de senaste månaderna, så är jag en riktig egoist. Jag försöker glädjas åt värmen för alla som har semester nu och ligger vid en sjö eller är ute i sin båt, men det är svårt. Jag vill ha tillbaka molnen och regnet som alla klagade på, för allvarligt talat så känns det som om jag snart ska svimma.

Jag håller mig inomhus eller i skuggan, men till och med att sitta i skuggan är mer än jag orkar med. Igår blåste det lite, och då var det ganska skönt. Men idag är det totalt vindstilla och totalt outhärdligt, och jag blir så trött att jag inte ens orkar ta en kall dusch. För även om jag dricker massor så känns det som jag är på väg att svimma, bara utav en så liten ansträngning som att kliva i badkaret.

Min man är och handlar just nu, men när han kommer hem ska jag be honom sätta på vattenspridaren och sätta mig i närheten av den. Det fungerade i början av sommaren då det också var varmt, så det kanske är en lösning nu också, för jag står inte ut... Fast det vet jag ju att jag gör - egentligen. Sålänge det finns skugga och vatten att dricka så har väl ingen frisk människa fått offra livet för sommarvärmen. Tror jag...

Ja, inte helt borta får jag hoppas, för en del vill jag gärna ha kvar. Men efter mötet med förlossningsläkaren igår så har hon en vecka på sig att komma ut självmant. Har hon inte kommit då så blir det kejsarsnitt.

Det var jag som tog upp det där med kejsarsnitt alternativt en igångsättning igår, för nu ser allt bättre ut än när de två möjligheterna kom på tal tidigare. Hon växer inte längre för fort och det är inte längre för mycket fostervatten. Allt verkar bara bra. Men jag är orolig som bara den... Jag är livrädd för att något ska hända henne, och sålänge hon ligger i min mage ligger ju 100% av ansvaret på mig. Känns det som...

Hur som helst så känner jag hur oron mer och mer tar över glädjen, och att jag inte orkar mycket längre rent psykiskt. Dessutom känner jag mig i så dålig fysisk kondition att jag är rädd att inte orka med förlossningen om den blir långdragen, och den risken är ju större om man är otränad. Så hellre än att allt slutar med ett akutsnitt så väljer jag ett planerat.

Läkaren frågade dock om jag kunde tänka mig att bli igångsatt när vi var där, ifall det var möjligt. Och då sa jag att jag var det! För det är visst mindre riskfyllt för barnet att födas "normalt" ett par veckor för tidigt, än att tas ut genom magen innan det är fullgånget. Men jag var inte redo för någon igångsättning. Dörren var låst med dubbla lås, så antagligen blir det kejsarsnitt nästa vecka.

Men så blir jag osäker igen... Gör jag fel? Borde jag vänta även om jag är orolig och mår dåligt? Är jag mer egoistisk än mån om hur hon i magen har det?

Jag försöker förlita mig på att det faktiskt inte är enbart mitt beslut. Läkaren som beslutade att vi faktiskt skulle sätta upp ett datum för snitt måste ju också ha insett fördelar och nackdelar och orsakerna till att jag fortfarande såg det som ett sätt att förlösas på.

Jag längtar! Med viss bävan och undran över hur jag klarade av det här förra gången. Att bli snittad och bara ha det barnet att ta hand om, det måste ju vara lättare än att ta hand om ytterligare två. Och klarade jag det så borde jag ju klara utav det här.

Och jag måste erkänna, att jag som inte direkt jublade över att min svärmor och svägerska skulle komma hit och röja runt i mitt hem, jag har ändrat mig! Nu är jag jätteglad och tacksam över att de ska komma, och dessutom har mamma erbjudit sin hjälp med allt jag ber om, så vad 17 är jag orolig för.

Jag förstår bara inte hur jag kunde vara så lugn när jag var 20 och fick mitt första barn. Och det andra... och det tredje... Och allt gick bra, och inte ett kolikbarn eller nätter helt utan sömn... Jag tror att det gick bra delvis på grund av att jag, ialla fall tidigare, varit en lugn och sansad person. Jag får lita på dem som känner mig och som säger att de upplever mig som en lugn, varm och godhjärtad person idag också. För egentligen känner jag mig inte förändrad i min personlighet jämfört med förr. Det är nog mer det där att jag hunnit tänka mer, uppleva mer och lära mig mer. Allt på gott och ont, men mest på gott!

...och min svägerska. Och nu gör sig kulturskillnaderna påminda...

De sista dagarna har jag mått ganska dåligt. Ironiskt nog så tror jag att det beror på att min man har haft semester, men inte varit lugn och avslappnad många timmar, utan farit runt och haft ambitionen att göra precis allt!

Medan jag jobbar på att sänka min ambitionsnivå och försöka blunda för saker som stått ogjorda i flera månader eller t.o.m. år, så har han höjt sin ambitionsnivå till att få allt gjort som han inte brytt sig om förut. Och varje dag efter att han pratat med sin familj i Sarajevo så har han försökt lugna mig med allt de köpt och allt de kan hjälpa till med när de kommer hit, och då blir jag stressad.

Jag har jättesvårt att släppa lös andra människor hemma hos mig. Jag vill helst ha kontroll över allt och får nästan allergiska utslag bara någon plockar ur disk ur diskmaskinen och inte ställer allt exakt som jag brukar ställa det.

Den sista tiden har min man tvättat och stoppat in kläder i garderober och lådor, men han gör inte på mitt sätt, men jag har bitit ihop eftersom jag själv känner att jag inte orkar springa fram och tillbaka till tvättstugan och försökt vara tacksam istället. Och det handlar inte så mycket om att saker måste göras på mitt sätt, som att det faktiskt finns en tanke bakom att jag gör som jag gör. Viker man t.ex. badlakan och handdukar på "fel" sätt, ja då får de inte plats. Detsamma gäller lakan och underkläder och en massa annat.

Nu ska det komma två till som vill så väl, men som också gör allt på sitt sätt. Och det är det som gjort att vi bråkat sista dagarna. Jag är livrädd för att hans mamma ska komma hit och försöka lära mig att ta hand om barn t.ex. Hon har två, jag har snart fyra, och mitt uppe i min egen osäkerhet så måste jag få hinna lära känna min bebis ifred. Pappa får såklart vara med, men jag är rädd att jag inte klarar att någon annan kommer och tillrättavisar mig. Och sedan så är det där med språket... Vi kan inte prata så mycket med varandra. Men vi har ju lyckats tidigare, att prata och spela kort och umgås med hjälp av kroppspråk och ljud och annat, så det kommer säkert att bli bra.

Det kommer att bli bra! Det ska bli bra! Det måste gå bra!

Jag var bl.a och hämtade mina mediciner, och satt och pratade med den sjuksköterska som är vikarie för min ordinarie. Vi har småpratat lite tidigare, men idag satt vi i en timme och det kändes faktiskt bra. Hon var både klok och snäll, och har dessutom erfarenheter av både förlossningar och människor som missbrukar eller har missbrukat.

Det där med missbruk känns tveklöst som ett oavslutat kapitel i mitt liv, men jag har förstått att det kommer förfölja mig för resten av mitt liv. Tänk hur tre år så totalt kan radera ut alla de andra åren då jag varit på gränsen till för ansvarsfull och ordentlig. Och hur konstigt det kan framställas i de journaler som skrivs och följer mig, oavsett om de stämmer eller inte.

Ett kort samtal med en läkare eller barnmorska som kanske varar i tio minuter, kan få nästa som läser vad som står i min journal att missuppfatta hela situationen och hela mitt liv, min inställning, mitt mående och hela baletten.

Jag är så otroligt trött på att förklara och försvara mig vid det här laget, att jag inte ens orkar protestera, förklara och försvara mig längre. Jag har alltid känt att huvudsaken är att jag vet! Sedan får resten av världen tro vad de vill. Så har jag resonerat sedan tonåren, då det gärna spreds rykten både hit och dit om allt och alla. Huvudsaken är att jag vet vad som är sant och vad som stämmer.

Men nu handlar det om lite allvarligare saker än skitprat bland kompisar i tonåren. Nu känner jag att jag måste bevisa att jag är en fullt kapabel mamma och förälder, och det har tagit mig nästan 10 år att förstå det. Och precis när jag började inse det och fått det bekräftat av både mina barn och deras pappa, ja då känns det som om jag börjar bli ifrågasatt av andra. Det blev jag aldrig förr, då var det jag som tvivlade och kände mig otillräcklig.

*djup suck*