För ett par år sedan så köpte jag boken "Mars åtrår Venus, Venus älskar Mars", skriven av John Gray. Det var på en bokrea, jag hade bråttom och kände till hans tididgare böcker, men jag hade inte en aning om vad det var för bok jag köpte.
Nu, ett par år senare har jag läst den flera gånger om. Den är intressant och givande på många sätt, och den har gett mig ett nytt synsätt på mäns sexualitet och en ny förståelse för varför somliga beter sig som de gör i sängen. MEN, som med alla böcker som handlar om relationer av alla dess former, om människor i största allmänhet, eller som i detta fall - en bok om sex, så hjälper det inte långt om bara den ena parten läser den.

Det är ett ganska intressant fenomen som gäller fler områden än just det sexuella; ofta är det den part som redan har ett hum om saker och ting och ett intresse av frågan som läser boken. Den som borde ta sig tid att fördjupa sig, den bryr sig inte.

Jag har alltid haft lätt att prata om allting! Det kan vara personliga saker eller världsliga alternativt andliga ting, men ingenting har någonsin generat eller fått mig mållös. (Med undantag för vissa anklagelser som varit så absurda att jag helt tappat talförmågan och hamnat i ett slags chocktillstånd.)

Nu när jag står i ett vägskäl där jag förväntas vara redo för att fatta beslut om min framtid, då kom nyss tanken på sexualrådgivare upp.

Det är otroligt men sant att jag inte visste vart mitt kiss kom ifrån förrän jag var i 25-årsåldern. Då läste jag en kurs som innehöll anatomi, och jag var övertygad om att de skrivit fel och tecknat fel i boken. Jag tog med mig en spegel in på toaletten för att se hur det egentligen var.

Äckligt? Konstigt? Det skiter jag ärligt talat i, för vid det laget hade jag fött barn med kejsarsnitt och i och med det fått en kateter insatt, som jag var övertygad om att den satt för långt bak! Jag var nämligen övertygad om att min urin kom från något litet hål vid klitoris! För det var där som jag känt mest obehag vid tidigare urinvägsinfektioner.

Idag är jag glad att jag kände barnmorskan som satte katetern, för skulle inte hon, som varit barnmorska i minst trettio år, veta vart urinröret mynnade ut?

Nu, när jag har låtit den här boken jag tidigare nämnde legat framme i flera månader, verkar den dessvärre fortfarande helt outforskad och oläst. Fråga mig inte varför, men kanske är män så rädda att ha gjort, eller att göra fel, att de hellre gör som strutsen; stoppar huvudet i sanden och fortsätter som de alltid har gjort? (Stoppar förresten strutsar huvudet i sanden?)

Kanske ska man börja på ett mycket tidigare stadium än med vuxna karlar? Kanske skulle jag passa att undervisa på högstadienivå i sex och samlevnad? Inte en fråga skulle genera mig, och inte många frågor skulle göra mig mållös! Faktiskt inte en enda, som jag känner det just nu. Det jag själv inte vet, det går det att finna svar på, och det kanske främst skulle röra just den anatomiska och fysiologiska biten. Men antagligen saknar jag kompetens!

Men jag skulle tycka att det vore ett roligt och intressant, för att inte tala om ett högaktuellt område, att prata med ungdomar om. Och jag tror att jag skulle klara det galant!

Vad det här innebar, det hade jag däremot inte en aning om...

Som t.ex. när jag var 16 år, satt på en stadsbuss och skulle bli helt oberoende av andra människor tack vare min breda utbildning och stora kunskap. Jag minns det så himla väl... Just därför att jag trodde att det skulle innebära ett oberoende av andra människor, och därför att jag minsann skulle kunna besvara varenda fråga mina ev. barn skulle ställa.

I och för sig såg världen annorlunda ut 1986, och alla de områden man kunde utbilda sig inom var inte ännu så gigantiska och outforskade som idag, men nog måste jag själv skratta en aning åt min tro på min egen förmåga. Men som sagt var så handlade det inte om utbildningen i syfte att få bra pengar och bli ekonomiskt oberoende, utan mitt syfte var att bli oberoende av andra människor.

Än idag kan jag tro att jag minsann klarar allt själv. Men allt eftersom tiden går så ser jag hur människor runt omkring mig inte kan dölja sina leenden då jag säger att jag klarar mig själv och inte behöver någon hjälp, för hur dum är inte den människa som tror att den är en ensam ö?

Som de som hjälpte till vid senaste flytten och konstaterade att jag skulle vara glad att sängen inte rasat, och jag avslöjade att jag skruvat ihop den själv med en polygriptång eftersom jag kan allt själv... Och just kommentaren som kom; "Vilken tur du har som klarar allting själv!" Och jag svarade: "Ja, eller hur?"

Vi visste ju båda två att det var lögn!
Inte fan klarar jag mig själv. Och inte kan jag mer än mina döttrar, och inte klarar jag ens att fixa till min blogg på egen hand... Men jag ska! En dag ska jag åtminstone fixa bloggen!!

Men nu ska jag äta!
Det behöver även vi genier göra ibland...

Och det är inte bilden här ovan...
Men då jag letade efter bilder för "Passion" så dök den här upp, och jag kände att jag skulle vilja ha den här som bakgrundsbild för min blogg.

För när jag nyss satt och tittade på "Master-chef" med Gordon Ramsey m.fl. så tänkte jag rent spontant; "Gud vad häftigt att ha en sådan där passion för något som de deltagande och domarna har för matlagning!" Och för en kort stund kände jag mig tom och undrade vad min passion i livet är? Har jag någon riktig passion? Finns det ett område där jag så gärna skulle vilja bli bättre att jag skulle röras till tårar ifall jag fick möjligheten att utvecklas och lära av riktiga "genier" inom området?

Då slog dig mig ganska snabbt att jag har ju min passion sedan evigheter! Min passion är att skriva, och att verkligen skriva seriöst och få ett gott omdöme utav en person jag respekterar - det skulle få mig rörd till tårar också! Att få det erkännandet...

Så min passion är att skriva!!!
Men törs jag ge mig ut på djupt vatten med risk för att bli utslagen?

Det kommer att visa sig...

Det är en glädje i sig att upptäcka att det lever en passion inuti ens själ!
För här snackar vi passion med stort P - inte sådan passion som uppstår klockan tre på en hamburgerrestaurang då krogen har stängt...

Eller... Det där blev en felformulerad rubrik som ändå får hänga kvar. Precis som bilden här ovan som behöver ett extra "s" där på slutet. För visst älskar jag min dotter, men alla fyra som jag välsignats med. Så nog älskar jag min dotter, men gånger fyra!

Många har öppet eller inlindat berättat för mig att jag skaffade barn för tidigt. Varje gång har jag undrat vad i helvetet de vet om den saken? Mitt första barn var ett barn som var planerat och tog sin tid att "göra", p.g.a. rådande omständigheter, men jag var 100% säker på att jag ville ha barn med honom som sedan blev far till tre av mina döttrar. Vad han kände, det vet bara han, men vi hade pratat om det, och det var inget som skedde av misstag eller utan vår vilja.

Jag var väl inte så gammal då jag fick min första dotter. Min tjugoårsdag kom några veckor efteråt, men vad brydde jag mig om den? Hon var min prinsessa och mitt allt!

Idag är jag 40 år och hon är 20! Idag har jag kommit till den punkten med mina äldsta döttrar att det faktiskt inte alltid är mamma som vet bäst, men att mamma ändå är mamma och de är mina barn. Det kan ingenting förändra.

För någon timme sedan avslutade jag ett telefonsamtal med min äldsta dotter. Jag sitter fortfarande i ett slags chocktillstånd, för jag pratade inte med ett barn. Jag pratade med en ung kvinna!

Jag pratade med en ung kvinna som peppade mig, som berättade vad hon tyckte och tänkte angående mig och gav mig förslag, idéer och olika uppslag för att få fart på mig - och det kändes som om hon trodde på mig!!!

Gud vet att jag inte varit den bästa av mödrar, men jag har sannerligen lyckats få de bästa av döttrar!!! De är så kloka, så raka och intelligenta, och de har inte bara intelligens, utan även emotionell intelligens, s.k. EQ, och i mina ögon står faktiskt den högre.

De har allt och mer därtill, och här sitter jag nu med min dotter som blivit en ung kvinna och ger mig råd och olika uppslag, samtidigt som jag sitter med min yngsta dotter som inte ens är två och ett halvt, men åh så glad och tacksam jag är! Jag saknar ord... Jag känner mig överväldigad av glädje och lycka över dessa go'a tjejer, och hur gammal jag var då jag fick den första, eller hur gammal jag var då jag fick den sista - Det ska folk enbart skita i! Det är mitt bekymmer!!

Men hellre tre barn vid tjugo, än tre barn vid fyrtio - Det kan jag ju villigt erkänna på en gång!

Utan att egentligen ha något annat skäl än att försöka nå fler människor än här, så har jag börjat blogga på Wordpress.com, men jag måste skratta när det högsta antal besökare jag haft är 22 än så länge...

Men å andra sidan så började jag här på Passagen för tre eller fyra år sedan i tron om att jag här skulle kunna ha en hemlig dagbok, otillgänglig för alla och helt övertygad om att ingen skulle vilja läsa det jag skrev.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Och gissa om jag i svåra stunder har varit tacksam för det?!

Jag glömmer aldrig när jag sa till min äldsta dotter sa till mig att ge mig med mina konspirationsteorier, då jag berättade att det stod att jag hade så många besökare, men jag var så förvånad över att det var så få kommentarer, så tänk om det var så att Passagen bara lurade mig. Men varför skulle de göra det Vad tjänade de på att få mig att tro att jag hade fler besökare än jag hade?
Min dotter tyckte att jag var helt dum i huvudet och diskussionen avslutades!

När jag sedan hamnade i knipa. När det blev slagsmål här hemma och hela den biten uppdagades, då såg jag plötsligt hur många som faktiskt lärt känna mig och kom till mitt försvar, mitt stöd, backade upp mig, erbjöd mig att mejla, få råd och... Jag blev så rörd och så förvånad att det kommer jag aldrig att glömma!!!

Jag tror inte att det var så längesedan som jag tog upp just det här, men det betydde så oerhört mycket för mig, så det tror jag inte att någon som inte suttit i samma sits kan förstå. Hur så många människor som varit helt osynliga, och i min mans mun kallats för mina låtsas-vänner, helt plötsligt stod bakom mig som en mur, och kände mig så otroligt mycket bättre än mig!

Samtidigt som det blev ett stort stöd i en svår situation, så stärkte det mig i min tro på mig själv då det gäller att skriva. För om så många människor visade sig känna till mitt rätta jag, då måste ju det på samma gång betyda att jag lyckats få fram vem jag egentligen är, just genom det jag skriver!

Eller?

Nu är det dags att byta tvätt i tvättmaskinen och hämta Smulungen på dagis, men jag kommer tillbaka!

Puss och kram från Mig som är sååå glad över att just Du finns och läser min blogg och inte minst tar del av mina tankar och funderingar, så att Du när det behövs kan träda fram och berätta för mig vem jag egentligen är, de dagar jag själv börjar tvivla...

På den sida där jag fann den här bilden fann jag mer.
Just nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska lägga in det här på bloggen, eller om jag ska länka till sidan för dem som är intresserade, för mycket text var det, och inga svar utan bara instuderingsfrågor. Jag länkar! Om jag nu bara kom ihåg hur man gör. En adress kan jag ialla fall klara utav att lägga in här:

http:\\www.hedbergska.sundsvall.se/ps/pssjukin.html

Det blev nog ingen länk... Skit samma! Helt plötsligt fick jag en ny och mer lättläst sida, så jag får väl vara glad för det!

Som en relativt nöjd patient inom psykiatrin så känner jag mig ganska ensam. Klagomålen haglar över såväl psykiatrin som helhet som över psykiatriker, medicinering, behandlingsformer, bemötanden samt bristen på desamma. Det här har fått mig som intresserad patient att tänka närmare på såväl kritiken som de ansvariga läkarnas situation. Nu sist var det ett sommarprogram av Debatt med Janne Josefsson som fick mig att börja fundera närmare på just psykiatrisk vård och de förutsättningar de arbetar utifrån.

Ett brutet ben är ett brutet ben.
En inflammerad blindtarm är en inflammerad blindtarm.
Hjärnskakning är hjärnskakning och lunginflammation en lunginflammation.

Men vad är ett sjukt psyke?

Människans hjärna, vår anatomi och vår personlighet, våra genetiska anlag och vår vilja eller motvilja att ta emot hjälp skiftar från person till person, och även om mycket är lika så finns inte två likadana hjärnor med samma tankar, minnen, uppfattningar, förutsättningar eller samma mängd och behov av olika signalsubstanser, stimulans eller mottaglighet för inre alternativt yttre påverkan. Som riktigt sjuk psykpatient har man även en tendens att förvrida sanningen och försöka överlista den som sitter i sitsen att försöka få en att må bättre.

Jag känner bara ett behov av att ta de människor som så hårt kritiseras inom psykiatrin i försvar. De möter en okänd människa, som inte bara är okänd för dem själva, utan som de flesta människor saknar självinsikt och självkännedom. Utifrån denna bild ska sedan en bild av samma människa i ett friskt tillstånd sättas upp. En i många fall helt ny människa, med en ny frisk personlighet, friska tankegångar och en människa fylld av glädje och tillfredsställelse inte bara inför sig själv, utan inför hela samhället. För fy skäms om man själv är glad och tillfredsställd men inte som alla andra...

Ser bara jag vilken fruktansvärt svår uppgift den personal har som arbetar med psykisk ohälsa i alla dess former?

Utan att veta vart felet/sjukdomen ligger, så ska en plan läggas upp till patientens fördel, och detta utan att veta vem den friska eller rätt medicinerade/behandlade människan bakom patienten egentligen är?!

Kommer att återkomma till det här - garanterat!

...men föredrar att kalla mig tidsoptimist hellre än en som alltid är för sen. För sanningen är att jag inte är sen eller struntar i tider jag ska passa, utan jag tror verkligen att jag ska hinna! Varför skulle jag annars springa i sista sekunden till bussar och tåg som inte har en aning om att jag är sen och missar dem?

I år fyller jag 40 år och har börjat lära mig att komma i tid. Det fungerar inte alltid, men imorgon är det långfredagen och det borde därmed finnas extra utrymme att dra ut på tiden lite grand... Så jag ska träna imorgon. Har ett viktigt möte klockan 14 som jag inte ska missa! Även om det råkar vara en lååång fredag!!!