Befinner mig just nu i en väldigt märklig situation där jag vill göra det jag tycker och känner är rätt, men förhindras just p.g.a. svartsjuka.
Hur ska jag avgöra om jag rätt som följer min magkänsla, eller förhindrar att min partner mår dåligt?

Det har hänt mycket i mitt liv de senaste åren.

Det har hänt mycket i mitt liv över huvudtaget.

Endel har jag skrivit om här på den här bloggen. Andra saker har jag skrivit i kollegieblock, bara för att få ur mig saker jag för tillfället inte kunnat lämna ut offentligt.

Under de år som gått sedan jag började blogga just här på Passagen, under just "Klokers Blogg", har jag skrivit mer än vad jag kan minnas.
Det har gått många år.
Det har gått så många år att jag tappat räkningen.

Jag har börjat blogga på andra platser och tänkt börja om från början, men hela tiden hamnar jag här igen. Många har lämnat Passagen sedan jag började, men jag hänger kvar! Och som sagt; mycket har hänt som jag inte har kunnat skriva om, men som jag nu kan prata och skriva fritt om. Men antagligen kommer jag även att upprepa mig... Fast det kanske inte enbart är negativt, utan samtidigt ett bevis på att jag fortfarande i grund och botten är samma person som jag alltid varit.

Och minns inte jag själv allt jag skrivit, då gör antagligen inte någon annan det heller. Men upprepar jag mig, lägger in dikter och annat jag tycker om igen, då får jag be om överseende och hoppas att det når någon ny läsare som kan upptäcka något nytt i så'na inlägg. För att jag tycker om poesi och citat, det är något jag alltid gjort och gärna delar med mig av. Så ibland kommer det förmodligen att dyka upp en favorit i repris...

"Skrivandet lättar mitt lidande. Det är min själs medicin. Jag skriver det jag vill skriva om. Jag skriver när det gör ont. Jag skriver om det jag fruktar. Skrivandet är min form av personlig frihet. Jag skriver för att rädda mig själv. Jag skriver för att överleva som en individ."

(Fritt översatt från den engelska texten här ovan)

Jag vet inte hur länge det kan ha gått sedan jag först nämnde här på bloggen att jag inte fick blogga.
Eller fick och fick... Det skulle i så fall ske vid ett visst klockslag på dagen, under en bestämd tid och jag blev ofta påmind om det meningslösa i själva skrivandet. Lika meningslösa var de där kommentarerna som jag uppskattade och blev glad för. De kom nämligen inte från riktiga människor, och det fanns därför ingen anledning till att lägga någon som helst vikt vid dem.
De jag upplevde som mina vänner här - det var låtsasvänner! De fanns inte på riktigt!

Vid den här tiden på morgonen är det definitivt en styggelse att sitta vid datorn och skriva. Och trots att jag just nu sitter helt själv i min egen lägenhet, är 40 år, inte har några förpliktelser som väntar under dagen - så har jag en sådan klump i magen att det är omöjligt att ens gå och lägga mig i sängen och läsa en stund.

Det här jag gör just nu, det är en synd och något så sjukt, att det går inte att vare sig förstå eller förklara hur en människa kan reagera så starkt på någon annans behov utav att skriva.

Jag behöver skriva. Jag måste skriva. Jag kvävs om jag inte får skriva!!! Det är ett behov jag har, men mina behov har setts som löjliga, påhittade, sjuka o.s.v. under en lång tid nu. Om jag skulle kuva mig riktigt, då skulle jag senarelägga mina inlägg tid ett senare klockslag, men jag tar och samlar mitt mod och gör inte det! Jag är så gammal och befinner mig i en sådan situation att jag inte ska behöva ursäkta mig för att jag sitter här. Men en klump i magen har jag... Och ovett vet jag att jag kan komma att få. Fast jag tar risken! Nu måste jag bli herre över mitt eget liv! Annars kommer jag aldrig att bli det.

Förflugna ord går inte att fånga och ta tillbaka
Det redan sagda är för evigt sagt...
Orden om min värdelöshet, min lathet, min falskhet, min elakhet,
min illvilja, min förmåga att svika, såra och enbart tänka på mitt eget bästa,
de kommer för alltid att sitta kvar.

Aldrig kommer jag att glömma dina ord om att jag är äcklig, en hora,
en som ingen bryr sig om, men en som försöker livnära sig på andra, en
blodsugare som ser ned på alla andra och inte bryr sig om någon annan än
mig själv...

Det är dina ord till mig...

Tack ska du ha! Tack för att du lät mig veta vad du egentligen tycker om mig!

Min stilla undran kvarstår dock: Varför gjorde du inte slut på det här tidigare?
Eller kanske är det åter igen mitt eget fel?
Kanske var det jag som höll mig kvar i förhoppning om att du skulle ändra dig?
Bara för att du trots allt innerst inne älskade mig - trots alla de här orden...

Det har tagit sin tid, det vill jag lova, men den dag som jag verkligen har behövt vänner - då har det verkligen visat sig vilka som är värda att kallas det!

Som en väns advokat sa: "Man behöver inte ha känt varandra länge, för att känna varandra väl!"

För visst har jag blivit smått chockad över vilka som helt plötsligt försvann när jag behövde dem som bäst, eller vilka som misstrodde mig och började ifrågasätta istället för att stå vid min sida.

Men som tur är så finns även de andra. Dem som jag knappt haft kontakt med under hela mitt vuxna liv, men som plötsligt finns där, och inte bara det - De påminner mig om vem jag egentligen är och hur jag alltid har varit och hur jag alltid betett mig, och ger mig på så sätt tillbaka min självbild.

Gamla vänner kan vara ovärderliga. Men nya vänner kan vara minst lika värdefulla. För det finns de där människorna som på något underligt vis kan läsa utav en och hur man mår, utan att man ens har sagt något. De ser det liksom bara... Och bara det kan räcka! Att någon ser en just i den stunden...

Somliga känner frustration över att inte kunna göra något, inte räcka till eller finnas till hands så mycket som de känner att de borde. Men det behöver de inte göra!!!

För ibland när jag känner mig som minst, mest värdelös, helt oduglig och som ett utspottat tuggummi på en trottoar - då kan det mest värdefulla vara att någon berättar sin egen syn på mig. Inte för att jag tigger och ber, för då skulle jag ändå inte tro på det jag fick höra, utan när det kommer helt spontant och dessutom stämmer så väl överens med vad andra säger eller har sagt om mig, då är det mer än nog, och mer än jag kan önska mig.

Att någon annan speglar mig, d.v.s. ser mig och berättar vad den ser, känner och hör, och vad den alltid har sett hos mig, det kan minst sagt vara ovärderligt! För när hela världen bara är kaos och ingenting är som det brukar eller som jag förväntar mig, då är det som allra viktigast att jag får bli trygg i vem jag egentligen är!

När jag fått höra konstiga omdömen och blivit kränkt, bespottad och förklarad som det värsta som finns på denna jord - då uppskattar jag mer än någonsin dem som kan hjälpa mig att finna rätt.

Det handlar inte om fjäsk och uppmuntrande sagor, utan om det som en rak och ärlig vän säger.

Den säger inte enbart det jag vill höra, men summerar jag alltihop så finner jag en människa. Jag finner Mig!!!

Jag är inte perfekt, utan långt därifrån. Fast jag har sidor som gör mig speciell och värdefull för den jag är!! Jag blir inte kränkt eller ledsen efter att ha talat med en vän, utan får höra något av det allra finaste jag kan få höra;

Att JAG faktiskt också är en vän, och att det inte finns någon annan som mig, eller någon annan som kan ta min plats! Visst har jag mina udda drag och mitt speciella sätt, men utan dem så vore jag inte jag, och det är just för att jag är den som jag är som jag är uppskattad!

Tack så hemskt mycket, alla mina vänner, och jag önskar att jag en dag kan ge er lika mycket som ni gett mig!!!

Jag var tvungen att skratta när jag själv just gjorde det när jag tittade på "Lyxfällan" och reagerade på att de inte hade full koll på varandras ekonomi.

Först tyckte jag att de verkade dumma!

Sedan var jag tvungen att skratta åt mig själv och min livssituation, för jag har för sjutton ingen koll på vare sig min "ex-mans" eller min egen ekonom till hundra procent!

Och som jag säger till mina döttrar; Tack för att jag har er, för annars kommer jag antagligen att svälta ihjäl om jag lever fram till pensionen!

Så nog är det lätt att skratta åt andra, och åt deras idioti eller okunskap. Värre är det när man plötsligt inser sin egen idioti!!! Men till syvende och sist - Är det inte den som är viktigast - egentligen?

Svetten rinner och fingrarna värker där plastkassarna skurit in dem. Trots att jag inte bor långt från mataffärer så kostar det både kraft och svett att gå och handla, för inte kan jag motstå sex stycken 1,5 liter Julmust för knappa 20 kronor? Det blev nästan 9 kilo bara det. Och så var det mjölken, en Pepsi Max, köttfärs, ost och tomater. Tungt blev det till slut, och naturligtvis så bor jag ännu en gång upp för en backe, så varje gång jag går hem så får jag ett litet träningspass. Men det behövs å andra sidan.

Nu ska jag laga mat och hoppas att två av mina döttrar dyker upp här i min inflyttningsröra! Inte för att jag tror att de bryr sig längre, för jag vet inte sist jag hade ordning där jag bodde, men jag bryr mig, för jag vill ha ordning. Vi får se hur det går, men mat ska det bli i alla fall!