Vi hade en liten diskussion här nyss, om huruvida mitt beteende kan uppfattas som att jag "stöter" på någon eller inte. Fast egentligen var det inte just det som var huvudfrågan, utan kanske mer ifall jag beter mig lika mot kvinnor som män, och ifall jag ska ändra på mitt beteende för att det kan misstolkas?

Jag kan nog uppfattas som både en hemskt öppen och social person av båda könen, precis som jag kan vara helt stängd och sluten en dag då jag är trött, ledsen och allmänt nedstämd.
En dag kan jag helt spontant och uppriktigt berätta hur fin i håret jag tycker att kassörskan på Hemköp är, medan jag nästa dag bara har kraft nog till att säga tack när jag får tillbaka växeln. Men de dagarna känner jag mig inte som mig själv!
Den som är jag, mitt riktiga och äkta jag, det är hon som kanske kan vara öppen och vänlig till överdrift ibland, och gör att människor fattar misstankar och tror att jag har baktankar.
Den specifika situation som fick igång den här diskussionen var att jag härom veckan bad om den där tomaten på en restaurang, som en kille lämnat orörd på en planka.
Enligt honom som jag ännu inte skilt mig ifrån, men separerat ifrån, så skulle han ha uppfattat det som en slags invit från min sida. Så nu är frågan:
Hur långt är jag skyldig till andras reaktioner och tankar då det gäller mitt beteende, eller vad jag säger, och hur stort ansvar ligger hos dem själva?
Är det min skyldighet att anpassa mig hela tiden för att aldrig bli missförstådd, eller är det min skyldighet (och rättighet) gentemot mig själv, att faktiskt vara den jag är?
Naturligtvis hade jag inte frågat om den där förbannade tomaten om jag såg att han satt och åt tillsammans med någon annan, oavsett om det vore en tjej eller kille, och jag anstränger mig verkligen för att inte så minsta frö till svartsjuka hos andra. Och återigen så innerligt och ansträngt att det får omvänd verkan, att jag istället anstränger mig så mycket att det blir "skumt" istället.

Själv är jag så innerligt trött på att försöka vara människor till lags och akta mig för att trampa någon på tårna eller göra någon ledsen, att jag orkar inte längre. Någonstans inom mig så känner jag bara att jag vill få vara som jag är, och de som inte vill ha att göra med mig, de slipper! För jag vet hur jag tänker, tycker och känner, och blir det missförstånd -  men hos vem ligger ansvaret?

Ligger det hos mig som tycker att jag uppträder respektfullt i mitt ibland ovanligt spontana beteende, eller ligger det hos den person som ska tolka mig och det jag säger och gör? Borde jag börja anpassa mig mer, trots att jag faktiskt i 99 fall av 100 upplever att andra människor kan hantera det på rätt sätt och snarare blir glada och överraskade, än sura och tror att jag är knäpp?!

Men om Kloker alltid vore klok, då blev aldrig några barn gjorda, för då skulle allt annat prioriteras före tiden vid datorn, och det vore i slutänden inte så klokt, för då skulle Klokers huvud sprängas av alla tankar och allt som händer där uppe och som måste ut någonstans - hur meningslöst det än kan verka!

I synnerhet de sista två åren har mina inlägg blivit oerhört tama. Delvis beror det på att jag vet att många som läser min blogg inte nödvändigtvis behöver känna till allt om mitt privatliv, samtidigt som jag faktiskt lämnade just min blogg som "bevis" till polisen då jag gjorde en misshandelsanmälan för snart ett och ett halvt år sedan, för att bevisa hur vi hade haft det, så det där med att vara helt ärlig och uppriktig eller att inte vara det, det har sina sidor båda två.

Det kändes onekligen bättre att blogga i tron att jag var anonym, och definitivt mycket mer besvärande sedan jag vet att mina barn känner till den här bloggen. Jag har inte för vana att undanhålla dem saker, men vissa saker vill barn inte veta om sina föräldrar, och andra saker vill man helst berätta personligen och ansikte mot ansikte, innan man lägger ut det för allmänheten.

Men som rubriken antyder så är Kloker inte alltid så klok, och i själva verket har aldrig min avsikt varit att leva upp till det namnet heller, så jag är nog vare sig dummare eller smartare än någon annan. För just nu är jag trött, och då skulle en klok person gå och lägga sig, men inte jag inte. Jag njuter av min egen-tid och sitter gladerligen kvar här och knattrar på tangentbordet, trots att ögonen snart går i kors, och kanske gör jag helt rätt? Det kanske inte kommer någon morgondag för min del? Jag kanske dör i sömnen, och så hamnar jag där uppe på något mörkt moln och tittar ner och ångrar att jag inte skrev just det där som jag struntade i?

*skrattar*

Fast det värsta är att jag börjar bli så trött att jag inte ens orkar tänka efter ordentligt vad det var jag skulle skriva, så antagligen kvittar det. Det var nog inte så viktigt trots allt... Det är nog viktigare med sömnen.

Är det när det råder total nyhetstorka som tidningar och nyhetssändningar fylls av självklarheter, eller är det jag som har uppnått den ålder då allt börjar om från början igen, precis som det gör inom t.ex. modeindustrin?

Jag minns när jag läste att alla bantningsmetoder fungerar. Det är klart att de gör - under förutsättning att man är frisk och följer dem! Personligen har jag alltid trott på metoden att äta nyttigt, men vanlig husmanskost (som ju faktiskt är nyttig), lagom stora portioner och att röra sig på ett eller annat sätt så att man förbränner fler kalorier än vad man stoppar i sig!

Idag är det en nyhet att barn mår dåligt av för högt ställda krav i skolan, och att det kommer till uttryck på olika sätt för flickor respektive pojkar. HALLÅ?! Den nyheten hade jag kunnat berätta under min tid i grundskolan, och säkert kan min mormor berätta detsamma från den tid hon gick i skolan under 20-talet!

Samtliga kanaler för s.k. nyheter är på gränsen till pinsamma. Riktigt pinsamt är det att människor får betalt genom att lägga sin tid och sitt engagemang på sin arbetsplats genom att "ta fram" dessa nyheter!

Det börjar kännas som om det ekar i mitt huvud! Men det kanske beror på att det är tomt? DET vore en nyhet, men är någon intresserad av den? Att det sitter en människa vid ett tangentbord och skriver så fingrarna glöder, trots att hon saknar hjärna och har ett helt tomt huvud?

Snacka om en världsnyhet!

Annars tycker jag att det är samma s.k. nyheter idag som för tjugo år sedan. Ev. ett nytt namn, ett annat land, men annars är det mesta sig likt... - Tyvärr!

Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger som jag tänkt lämna Passagen men återkommit igen, och jag börjar känna mig smått patetisk med min "hemlängtan".

Från början ville jag vara helt anonym och trodde att jag satt och skrev enbart för mig själv, när jag plötsligt upptäckte att jag hade läsare.

Nu när jag vänt mig åt andra håll för att nå fler läsare, vad händer då? Jo, då sitter jag helt anonym och ensam?

Är inte livet en stor ironi. så säg...

Så jag blir väl kvar här i mitt lilla hörn av världen;
Klokers Blogg - Tidigare klok, men idag ännu klokare...

Medveten om att jag befinner mig ute på djupt vatten då jag kommenterar Afghanistan så är jag glad att jag är en god simmare...

Jag skulle verkligen uppskatta om någon tillrättalägger så'nt jag har fått om bakfoten, för i ärlighetens namn så är jag dåligt insatt i det här jag nu kommer att kommentera, MEN:

"Gamla kloka män lär unga kloka män allt om krigskonst.
Gamla kloka kvinnor lär unga kloka kvinnor allt om överlevnad"

Någonstans i mitt huvud ringer en klocka, och den ringer för att ibland verkar män vara så förbannat dumma i huvudet! Men man ska inte dra alla över en kam, för jag vet att det finns kvinnor som håller med dem och män som inte gör det. Men då det kommer till soldater och prostituerade, då verkar det vara något som måste finnas, och de har ett gammalt yrke att sköta och de yrkena kommer man aldrig att kunna avskaffa!

Det kanske är så! Kanske kommer det alltid att finnas soldater och prostituerade, men ta till mig den kvinna som föder ett barn och önskar det att dö eller bli knullat av tusentals män!!! DÄR borde man ha tagit till abort! För är inte det ett dåligt föräldraskap, då finns det inga dåliga föräldrar!

Läste i dagens Aftonbladet om mannen vars son arbetade som tolk för de svenska soldaterna och blev dödad. Skrattade han? Nix! Var han stolt? Tja... Det stod det ingenting om, men det kanske han var från början. Vad gjorde han nu? GRÄT och ångrade att han inte förhindrat alltihop!

Jag må vara fördomsfull och kategorisk, men män verkar ha en för dem unik inställning till att offra människor till vad pris som helst med ursäkten att det liksom bara måste vara så... Det går inte att förändra, det har alltid varit så och det kommer alltid att förbli så!

Som mor kan jag bara säga att jag sitter inte uppe med mina barn när de är små och sjuka och tröstar, bär och torkar spyor och bajs, sätter på plåster, torkar tårar, kliar myggbett och vaggar till sömns, bara för att någon jävel ska sätta en kula i skallen på dem när de lärt sig gå så långt ifrån mig att inte kulan tar mig istället! För hellre fick den göra det!!! Så tror jag inte att jag är i minoritet att säga som mor. Vi tar kulan istället för våra barn. Det finns t.o.m. forskning som styrker att mödrar är de enda som offrar sitt eget liv istället för sitt barns vid drunkningsolyckor!

Tro inte att jag inte förstår det fruktansvärda i Afghanistan. Jag minns nyheter därifrån sedan barnsben och tycker att det är fruktansvärt, men är den enda lösningen att skicka ännu fler människor i döden?

Återigen så är jag väl naiv, men någonstans måste ju talibanernas vapen och ammunition komma ifrån? Eller? Det kanske t.o.m. är så himla fint fixat att de från början har tillverkats i Sverige för att på omvägar hamna i händerna på dem som dödar de svenska soldaterna?

Jag vet inte ett skit om det här! Jag vet bara att den här världen är så jävla makaber och absurd, såväl i mikro som makroperspektiv, att jag håller på att spy!

Glad blev jag häromdagen när jag såg en man som satt med ett litet större inflytande än vad jag har, och såg en global lösning på många världsproblem i att 1% av världens miljardärer engagerar sig i vad som händer i världen - och det börjar de nu att göra. Långsamt grupperar de sig, de mäktiga med pengarna som styr politikerna och deras beslut, och jag tvingas väl sätta min tilltro till dem - mitt motstånd till kapitalismen till trots.

Nu har jag en dotter som vill ha min uppmärksamhet, så jag slutar här. Men jag tar tacksamt emot kommentarer på det här ämnet - för jag förstår verkligen inte det här med varför det måste finnas soldater och prostituerade... Jag förstår det inte... Men jag har lärt mig att efterfrågan styr tillgången, så så långt är jag med!

Efter att ha skrivit det tidigare inlägget så kom jag att tänka på ett citat. Jag minns det inte exakt, så det är väl inget citat direkt då, men ändå tänkvärda ord:

Det finns många som vill rädda världen.
Kanske kan Du komma på något som Du kan göra
på din egen gata eller i det kvarter där du bor?

Tänkvärt, eller hur?

...och kanske ska man välja sina bloggar också? Vill skriva så mycket, har så mycket jag vill få ur mig, oavsett om någon läser det eller inte, men ska jag välja en blogg eller "småskriva" på flera olika?

Jag har en så'n beslutsångest, och har nästan alltid haft, så jag är glad att vissa beslut fattar sig utav sig själva, bara genom att jag är passiv.

Har en blogg jag nyss startat på: http://www.ceciliafilipovic.wordpress.com

Det är ingen idé att försöka vara anonym längre. De som känner mig, de genomskådar mig. De som inte känner mig har ingen anledning att bry sig om vem jag är...

Jag är snäll och vill ingen något ont! Det gör mig bara ont med orättvisor, småaktighet, trångsynthet och fördomar m.m.

Naturligtvis dras jag själv också med de här små djävlarna i min vardag, men jag försöker bekämpa dem. Jag försöker göra det bästa! Så varför ska jag vara rädd för att vara "mig själv" även till namn i min blogg? Hela min blogg bygger på ärlighet, och det kommer den, oavsett vart jag befinner mig att fortsätta göra. 

Jag är jag och kommer så att förbli... Jag är under ständig förändring, men till något bättre hoppas jag. Och efter dessa tre år, eller vad det kan vara som jag varit här på  Passagen, så börjar både kostymen och "uppbackningen" från själva Passagen kännas för trång.

I perioder har jag haft förvånansvärt många läsare, men förvånansvärt ofta har något krånglat och det känns inte som om Passagen är rätt ställe att... Tja, vad ska jag säga...

Jag har kommit till ett stadium där jag fortfarande älskar och måste skriva, men behöver mer svängrum och nå andra grupper. Det där lät också fel, för Passagens bloggare och läsare är inte en homogen grupp... Att det ska vara så svårt att få till det rätt?!

Jag känner hur som helst inget stöd från Passagen! Inget mejl om hur de kan bli bättre, om ev. frågor, tips, vägledningar etc. Det börjar kännas trångt här.

På Wordpress har jag haft tolv läsare som mest, tror jag. WOW!! Men ibland känns inte antalet som det viktigaste, utan vilka som läser, vad de vill få ut av det o.s.v.

Nu ska jag lägga mitt älsklingsbarn nummer 4! Före henne kommer älsklingsbarn nummer 3, 2 och 1. Men först vill hon bli fotograferad.

Puss och kram!