Har slitit och försökt få till en ny blogg, men det är ju här jag hör hemma, på min gamla plats! Men nu börjar jag bli trött och både hjärnan och datorn behöver vila... För det är mycket nu!!!

Såg att Liberum-Weto var med i Aftonbladet häromdagen, men jag har inte läst hela inlägget, utan bara det som stod i tidningen, och jag är inte så säker att jag håller med. Men innan jag bestämt mig kanske jag skulle läsa vad det var han skrev...

Är så ledsen, så sliten och så trött... Men ensam med mina tankar och funderingar känns det skönt att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst...

Jag vet vart mitt hem på nätet är, men vart mitt "riktiga hem" är, det är jag inte säker på. Jag vet var det var en gång för längesedan, då jag sa att jag inte skulle lämna det med mindre än att militärer och poliser kom dit och bar bort mig, men det var längesedan. Undrar om jag någonsin finner ett hem som det igen? Det hemmet var en av mina drömmar som gick i uppfyllelse, och att kräva att en dröm ska uppfyllas två gånger är kanske att begära för mycket? Ungefär som att jag vunnit på stryktipset och haft 13 rätt en gång. Att tro att jag ska få 13 rätt en gång till - när jag inte ens kan något om fotboll - det känns bara dumt, så jag skiter i stryktipset. Men vissa dagar när allt bara har varit skit, då köper jag en Triss-lott, för jag tänker att efter en så jävla sketen dag så borde väl nå't bli bra, men uppenbarligen har jag inte haft en tillräckligt jävlig dag än, eller så kan jag glömma min "teori" om att ialla fall nå't borde gå min väg.

Men nu har jag hittat hem igen - till min gamla blogg - och det känns skönt! Det låter fånigt, men efter två och ett halvt år så betyder den här lilla platsen i cyberspace någonting särskilt för mig.

Jag kommer aldrig att glömma vilket oerhört stöd jag stundvis fått, eller vilka nya tankar som väckts av oväntade kommentarer eller hur fruktansvärt väl somliga känner mig bara genom att ha följt min blogg.

Nu har polisen kikat på den, men jag tror inte att de fann mycket eller orkade gå igenom hela. Dessutom har jag inte skrivit mycket om det som verkligen tyngt mig, eftersom vetskapen om att mina barn vet vart jag håller hus har gjort mig hämmad.

Hämmad är kanske fel ord, för de vet att jag minst av allt är en hämmad person. Med respekt och omtanke för mina barn så har jag valt att begränsa mig i det jag skriver. Så känns det bättre att uttrycka det.

Blev full i skratt åt att Egon hade namnsdag idag. Jag minns såväl när det stod det namnet sist... Jag undrar hur Egon har det idag... Eller hans fru, hans bror eller den som han sedan blev när han skulle bli seriös!

Ska strax lägga mig, men ska leta efter ett gammalt inlägg först!