Som många andra människor vars verk jag upptäckt och förstått att uppskatta så hann även Alf Henrikson gå bort innan jag visste vem han var. Jag minns när de berättade på TV att han avlidit, men vem han var? Det visste jag inte...

Jag upptäckte honom till fullo först efter att han gått bort, men nu uppskattar jag honom och hans lekfulla språk något oerhört. Ett språk och texter som allt som oftast innehåller mycket klokt och tänkvärt, men på ett lättsamt och lustfyllt sätt. Jag köpte en bok av honom igår och måste dela med mig av några rader.

Sålänge man inget vidare vet vet man att man vet.
När man vet lite mer så vet man att man inget vidare vet.
När man äntligen vet vad man inte vet vet man hur lite man vet.

Misstro är lagarnas grund i dag precis som i
Drakons dagar.
Ty hade vi höga tankar om fok så behövde vi
inga lagar.

Bättre en manlig gris än en grisig man.
Bättre en sorglig dag än en daglig sorg.
Bättre en skallig dansk än en dansk skalle.
Bättre en mänsklig stat än en statlig människa.

Staten vill icke för död och pina
att jag själv skall sörja för mig och de mina
utan staten vill unna mig husrum och mat
mot att jag avlönar en byråkrat.

Den gamle bonden älskar sin skog som susar så vackert på rot.
Som barn var han med och planterade den i sällskap med pappa och mamma.
Han kan inte förstå varför han måste be någon ung kameral idiot
om nådigt tillstånd att rensa däri och sakkunnigt sköta densamma.

I Kosta glasbruk i Kronobergs län i Smålands förlovade land
mötte jag intelligenta män så att säga på löpande band
så där syntes det genomskinligt som glas och tydligt och klart som kristallen
att folk som är skickligt i händernas bruk är även förståndigt i skallen.

Spelande vind över isfritt hav,
vårväder, vårsol, april!
Men somliga undrar var lyckan blir av
och varför den aldrig syns till.

(Ur: Anacka, text: Alf Henrikson, bild: Björn Berg, Bonniers förlag)