Det var vad en narkotikaspanare sa till mig igår på telefon.
Nej, jag har inte förstått det. Jag vill fortfarande inte förstå det. Jag vill inte att det ska vara så. Antagligen är det därför jag inte reagerat på alla tecken som häromdagen blev så uppenbara att det höll på att knäcka mig totalt. Men då var det bara starka misstankar från min sida!

Jag kontaktade en person jag känner som är mer insatt i olika former av heroin- och morfinmissbruk än vad jag själv är. Inom de drogerna är jag total novis. Visst känner jag till en del, men inte så mycket som jag uppenbarligen borde ha gjort.
Kanske för att jag inte ville veta?
Kanske för att jag inte ville att det skulle vara så?
Kanske för att det innebär att knark isåfall betyder mer för honom än jag och Smulan?

Jag pratade med en polis på narkotikaspan (om det finns någon avdelning som heter så? Jag vet ialla fall vad han heter, vem han är och att han jobbar med att spana på narkomaner...)
Han fick mig att framstå som en idiot. Han kunde inte fatta att jag ens kunde tro något annat.

Hade jag trott att han knarkade hade jag väl för i helvetet inte gått och skaffat barn med honom?

Jag vill fortfarande ha fel i mina misstankar.
Jag vill att hon som jobbar med narkotikafrågor ska ha fel!
Jag vill att polisen jag pratade med ska ha fel!

Jag vill att min man ska bevisa att de har fel!

Fram tills dess är han belagd med besöksförbud då det gäller mig.
Nästa vecka ska åklagaren besluta om ev. besöksförbud då det gäller Smulan.

Det värsta av allt, det var nog att få höra hur lite han bryr sig om vart jag befinner mig just nu, och att han antagligen är så fokuserad på att hitta sitt knark att han inte ens orkar bry sig om att leta efter oss...

Snälla Smulans pappa!!! Bevisa att de har fel!
Men antagligen läser du inte min blogg... Du har aldrig visat något intresse av vad jag känner, tänker eller tycker tidigare, så varför nu?

Men bevisar inte du motsatsen, måste jag till slut bevisa att de har rätt!

Och jag vill inte att de ska ha rätt...