Efter att nyss ha lyckats få min lilla "Smula" att somna, så sitter jag här helt hänförd och stum över att mitt liv berikats med fyra så underbara döttrar. Vad i hela världen har jag gjort för att förtjäna de här underbara människorna som mina döttrar?

Tyvärr är det nog dess värre så att det är först nu, med 40 år på nacken och med tre tidigare barn, som jag verkligen förstår det där med att passa på att njuta medan tid är.

Det är absolut inte så att jag ångrar att jag fick de övriga tre så tidigt, eller så tätt, för även det hade och har sin charm. Och som jag fortfarande vidhåller så var de dryga tjugo en ålder så mycket mer fylld av ork och kraft, att jag absolut hellre råder människor att "skaffa barn" tidigt, än att vänta till de är 40! Utan de första tre skulle jag heller inte ha något att jämföra med, så som vanligt så ångrar jag ingenting!!!

Som häromdagen då mina två mellandöttrar satt och diskuterade och pratade om ditten och datten och jag la mig i genom att fråga: "Är det inte egentligen himla kul att ha en syster där det bara skiljer ett år?"
De tittade båda två ganska oförstående på mig och svarade:
"Vad då? Vi vet ju inget annat?"
Och dum fråga förtjänar dumt svar... För naturligtvis kan de inte känna till något annat. Men själv blev jag litet avundsjuk när jag satt och såg deras livliga diskussion och hörde hur många gemensamma vänner och bekanta de hade, och trots att de inte umgås i samma kretsar, så känner båda till den andres vänner. Och de knappa 18 månader som skiljer dem åt i ålder, de bara krymper och krymper, och min stora förhoppning är att det jag försökte pränta in i dem alla tre då de var små; att
Ni tre är systrar! Ingenting kan förändra den saken. Tar ni hand om varandra och förstår det, så kommer ni för alltid ha de närmsta, bästa vänner ni kan ha!
Faktum är att det där är bara skitprat från min sida, och rent önsketänkande, för vad vet jag om att ha två så jämngamla systrar? I min egen värld så verkar det bara vara en gåva att vara tre stycken, födda inom loppet av tre år, med samma mamma och pappa och uppväxta tillsammans, att jag vill att det ska ge dem styrka och stöd genom livet.
Att de sedan är olika och att såväl jag som deras pappa på olika sätt bidragit till det, det är väl något som kan ses som såväl gott som ont. Men ändå... Att kunna sitta där om ytterligare år och minnas samma barndom, (som dess värre jag inte hela tiden var aktiv i...), minnas samma jular, samma somrar och samma problem med sin hopplösa mamma, det bör ju ändå bekräfta en och bevisa att man inte är ensam med sina ev. problem eller glada minnen. För så känner jag med min halvsyster som jag växte upp med, men aldrig har stått särskilt nära.

Och sedan, att efter de här tre underbara döttrarna få ännu en underbar liten tjej, som är så go' att det är otroligt att änglarna släppte ned henne på jorden för att låta oss njuta av henne...

Hur kan jag be om mer, när jag fått de här fyra underverken?

Ibland är det lätt att glömma hur stor rikedom jag fått. Det är då jag behöver de här stunderna för mig själv för att hinna reflektera och känna efter ordentligt. Som  nu när jag nyss fick en uppskruvad liten Smula att somna med sina små händer mot mitt ansikte... Herre min gud! Det måste vara himlen jag upplever då, för något underbarare kan jag inte tänka mig?
Möjligtvis då att ha alla fyra i sängen, sovandes bredvid mig...
Men nuförtiden föredrar de det motsatta könet istället för mamma, och det är väl både tur och bra på sitt sätt. Även om jag gärna skulle vilja sova med dem alla fyra. Bara för en natt...
Jag älskar er så fruktansvärt högt och mycket mina älskade döttrar, så kunde jag uttrycka det i ord, då skulle det sväva guld och diamanter ur min mun...

JAG ÄLSKAR ER! NU OCH FÖR ALL FRAMTID!!!
PUSS OCH KRAM FRÅN MAMMA!!!