Att vara skriven på en adress behöver inte ens betyda att det är där man har sina ägodelar. Själv skrev jag mig på fel ort en gång. Jag bodde inte i den kommun jag trodde och undrar fortfarande om min post kom till dem som bodde där... Jag skrev rätt gatuadress men fel postnummer och ort, och i somras gick jag förbi det hus där jag var skriven och kunde inte låta bli att skratta åt det faktum att jag haft det hemmet som föremål för min bostadsadress utan att ens varit innanför dörren.

Att vara skriven på en adress och faktiskt bo där, det betyder inte heller det att det är där man känner sig hemma. Mina kläder finns där, mina skor, mina toalettsaker och personliga tillhörigheter, men mitt hjärta och min själ finns inte där. Det är inte mitt hem. Det är en bostad som ger tak över huvudet och diverse bekvämligheter som kök, dusch och toalett - men inte är det de sakerna som skapar ett hem.

Statistiskt har jag flyttat många fler gånger än de flesta gör under hela sin livstid, och jag vet redan nu att jag kommer att flytta igen.

Av alla ställen jag varit skriven på, och av alla de ställen där jag förvarat mina saker, sovit i min säng och lagat min mat på, finns det ett enda ställe, en enda plats och ett enda hus där jag verkligen känt mig hemma och det enda ställe som jag aldrig ville lämna!

Efter flera kilometer på en kurvig och backig grusväg så dök det upp; Edeby Sätern - den plats jag drömt om visade sig finnas i verkligheten, och jag blev kär vid första ögonkastet!

Jag sa att jag aldrig, aldrig skulle lämna den platsen frivilligt. Jag sa att de inte skulle få mig därifrån med mindre än att de tillkallade polis och militär! Jag hade den tveklöst bästa sommaren i mitt liv där, men så kom hösten... Saker jag inte kunde påverka hände och de gjorde att jag motvilligt fick lämna platsen från mina drömmar. Jag blev tvungen att lämna mitt hem... Det behövdes varken polis eller militär för att ta mig därifrån, utan andra orsaker bidrog till att jag sorgset konstaterade att jag fått en dröm besannad, fått leva den för en tid och acceptera att den nu var förbi.

Det huset och den platsen stal mitt hjärta och min själ. Jag skulle leva där till den dag jag dog. Jag hade hittat hem!

Kommer jag någonsin hitta hem igen? Ska jag ens hoppas och förvänta mig att finna en plats som stjäl mitt hjärta och min själ som Edeby Sätern gjorde, eller ska jag vara lycklig för den tid jag fick och nöja mig med ett tak över huvudet, en plats att förvara mina ägodelar och en adress dit min post kommer, utan att någonsin mer komma hem?