Jag åkte "hem" igår, i förhoppning om en trevlig kväll tillsammans med Smulan och hennes pappa.

Det första jag möttes av var hur mycket de hade städat inför Julen och att "nu kan vi ju försöka behålla det såhär!" - underförstått; "Stöka inte till det och dra fram en massa grejer nu!" Jag kände mig direkt mycket efterlängtad och välkommen som du kan förstå.

Efter det kom pratet igång om bristen på pengar. Jag kanske ser ut som en aktieportfölj, ett bankvalv eller en stor diamant, men det är jag inte. Jag är en 40-åring som för tillfället får veckopeng från socialen. Av den veckopeng jag fick igår, så försvann nästan allt när jag gick för att handla toapapper, smörgåsmargarin, handtvål till toaletten, tamponger, en diskborste, disksvampar och annat som man behöver och oftast inte behöver köpa allt utav på en och samma gång. Men när man saknar det mesta, då märker man hur dyrt det blir att "börja om" från början. Så 500 kronor i veckopeng är inte mycket, när jag dessutom var tvungen att ladda min mobiltelefon för att inte helt förlora kontakten med omvärlden.

Efter det blev jag tilldelad en räkning för mitt bredband, som jag förresten glömde... Och det är väl okej, för det är ju jag som använder det.

Men exakt hur välkommen och efterlängtad kände jag mig på en skala 1-10?

En svag 3:a kanske... För Smulan tar gärna ut all sin trötthet och grinighet på sin mamma, och det känns skönt att hon känner sig så trygg med mig att hon låter det komma ut, men det blev ju inte direkt någon mysig stund. Och så gick hennes pappa och lade sig, och så somnade hon, och så undrade jag vad i helvete jag gjorde där egentligen? Dessutom sov Smulan i sin egen säng, så inte skulle jag få sova bredvid min lilla varma, så ljuvt doftande ängel, utan endera i soffan eller bredvid hennes pappa som ser mig som ett... Ja, vad ser han mig som egentligen? Ett stort bekymmer. En stor utgift? Någon som bara stökar till det och är till besvär?

Så jag la fram kläder åt Smulan till hon ska till dagis, skrev en lapp och så gick jag...

Det var en riktigt mysig kväll... Så därför åkte jag därifrån och satte mig i min ensamhet i stället. Nu ska det bli ett hem av min oreda. Bort med kartongerna och upp med gardiner och möblerna på plats!
Nu ska jag skapa mig mitt hem! Mitt och Smulans hem! Mitt och alla mina barns hem! Där de kan känna sig välkomna, och inte känna sig som ovälkomna gäster som inte får röra sig, för då kan de stöka till. Inte äta, för det kostar pengar. Och helst inte finnas - för då blir det minst bekymmer...

Usch och blä och fy... Jävla skitkväll!