Ja, inte helt borta får jag hoppas, för en del vill jag gärna ha kvar. Men efter mötet med förlossningsläkaren igår så har hon en vecka på sig att komma ut självmant. Har hon inte kommit då så blir det kejsarsnitt.

Det var jag som tog upp det där med kejsarsnitt alternativt en igångsättning igår, för nu ser allt bättre ut än när de två möjligheterna kom på tal tidigare. Hon växer inte längre för fort och det är inte längre för mycket fostervatten. Allt verkar bara bra. Men jag är orolig som bara den... Jag är livrädd för att något ska hända henne, och sålänge hon ligger i min mage ligger ju 100% av ansvaret på mig. Känns det som...

Hur som helst så känner jag hur oron mer och mer tar över glädjen, och att jag inte orkar mycket längre rent psykiskt. Dessutom känner jag mig i så dålig fysisk kondition att jag är rädd att inte orka med förlossningen om den blir långdragen, och den risken är ju större om man är otränad. Så hellre än att allt slutar med ett akutsnitt så väljer jag ett planerat.

Läkaren frågade dock om jag kunde tänka mig att bli igångsatt när vi var där, ifall det var möjligt. Och då sa jag att jag var det! För det är visst mindre riskfyllt för barnet att födas "normalt" ett par veckor för tidigt, än att tas ut genom magen innan det är fullgånget. Men jag var inte redo för någon igångsättning. Dörren var låst med dubbla lås, så antagligen blir det kejsarsnitt nästa vecka.

Men så blir jag osäker igen... Gör jag fel? Borde jag vänta även om jag är orolig och mår dåligt? Är jag mer egoistisk än mån om hur hon i magen har det?

Jag försöker förlita mig på att det faktiskt inte är enbart mitt beslut. Läkaren som beslutade att vi faktiskt skulle sätta upp ett datum för snitt måste ju också ha insett fördelar och nackdelar och orsakerna till att jag fortfarande såg det som ett sätt att förlösas på.

Jag längtar! Med viss bävan och undran över hur jag klarade av det här förra gången. Att bli snittad och bara ha det barnet att ta hand om, det måste ju vara lättare än att ta hand om ytterligare två. Och klarade jag det så borde jag ju klara utav det här.

Och jag måste erkänna, att jag som inte direkt jublade över att min svärmor och svägerska skulle komma hit och röja runt i mitt hem, jag har ändrat mig! Nu är jag jätteglad och tacksam över att de ska komma, och dessutom har mamma erbjudit sin hjälp med allt jag ber om, så vad 17 är jag orolig för.

Jag förstår bara inte hur jag kunde vara så lugn när jag var 20 och fick mitt första barn. Och det andra... och det tredje... Och allt gick bra, och inte ett kolikbarn eller nätter helt utan sömn... Jag tror att det gick bra delvis på grund av att jag, ialla fall tidigare, varit en lugn och sansad person. Jag får lita på dem som känner mig och som säger att de upplever mig som en lugn, varm och godhjärtad person idag också. För egentligen känner jag mig inte förändrad i min personlighet jämfört med förr. Det är nog mer det där att jag hunnit tänka mer, uppleva mer och lära mig mer. Allt på gott och ont, men mest på gott!