Det har tagit sin tid, det vill jag lova, men den dag som jag verkligen har behövt vänner - då har det verkligen visat sig vilka som är värda att kallas det!

Som en väns advokat sa: "Man behöver inte ha känt varandra länge, för att känna varandra väl!"

För visst har jag blivit smått chockad över vilka som helt plötsligt försvann när jag behövde dem som bäst, eller vilka som misstrodde mig och började ifrågasätta istället för att stå vid min sida.

Men som tur är så finns även de andra. Dem som jag knappt haft kontakt med under hela mitt vuxna liv, men som plötsligt finns där, och inte bara det - De påminner mig om vem jag egentligen är och hur jag alltid har varit och hur jag alltid betett mig, och ger mig på så sätt tillbaka min självbild.

Gamla vänner kan vara ovärderliga. Men nya vänner kan vara minst lika värdefulla. För det finns de där människorna som på något underligt vis kan läsa utav en och hur man mår, utan att man ens har sagt något. De ser det liksom bara... Och bara det kan räcka! Att någon ser en just i den stunden...

Somliga känner frustration över att inte kunna göra något, inte räcka till eller finnas till hands så mycket som de känner att de borde. Men det behöver de inte göra!!!

För ibland när jag känner mig som minst, mest värdelös, helt oduglig och som ett utspottat tuggummi på en trottoar - då kan det mest värdefulla vara att någon berättar sin egen syn på mig. Inte för att jag tigger och ber, för då skulle jag ändå inte tro på det jag fick höra, utan när det kommer helt spontant och dessutom stämmer så väl överens med vad andra säger eller har sagt om mig, då är det mer än nog, och mer än jag kan önska mig.

Att någon annan speglar mig, d.v.s. ser mig och berättar vad den ser, känner och hör, och vad den alltid har sett hos mig, det kan minst sagt vara ovärderligt! För när hela världen bara är kaos och ingenting är som det brukar eller som jag förväntar mig, då är det som allra viktigast att jag får bli trygg i vem jag egentligen är!

När jag fått höra konstiga omdömen och blivit kränkt, bespottad och förklarad som det värsta som finns på denna jord - då uppskattar jag mer än någonsin dem som kan hjälpa mig att finna rätt.

Det handlar inte om fjäsk och uppmuntrande sagor, utan om det som en rak och ärlig vän säger.

Den säger inte enbart det jag vill höra, men summerar jag alltihop så finner jag en människa. Jag finner Mig!!!

Jag är inte perfekt, utan långt därifrån. Fast jag har sidor som gör mig speciell och värdefull för den jag är!! Jag blir inte kränkt eller ledsen efter att ha talat med en vän, utan får höra något av det allra finaste jag kan få höra;

Att JAG faktiskt också är en vän, och att det inte finns någon annan som mig, eller någon annan som kan ta min plats! Visst har jag mina udda drag och mitt speciella sätt, men utan dem så vore jag inte jag, och det är just för att jag är den som jag är som jag är uppskattad!

Tack så hemskt mycket, alla mina vänner, och jag önskar att jag en dag kan ge er lika mycket som ni gett mig!!!