Bitter..
Som jag var inne på i mitt förra inlägg så är jag så sjukt ensam nu, & jag tror att jag aldrig varit i ett sånt stort behov av närhet som jag är nu. Det blir ju som mest påtagligt när man kommer hem på kvällarna & inte har nån att prata med &så, sen går man & lägger sig i sängen helt själv & allt känns bara så jävla tomt. Man vill verkligen inget annat än att ha någon att hålla om brevid sig..
( Jag har ju förmodligen fått det att låta som att jag aldrig kommer träffa någon, men självklart kommer det väl komma nån för eller senare.. sen om denne är ett bergtroll lr inte, det kan jag ju inte svar på :)

Iaf nåt som jag stör mej på nåt så förbannat på gällande detta, är att jag tror att om typ 2-år när jag mår riktigt bara.
Alltså när jag har fått ett bra jobb & bor nånstans där jag verkligen trivs & allt annat bara flytter på, inga skulder lr obetalda räkningar m.m. Jag kanske till & med har lyckats hitta mej själv. (så min fysiska samt psykiska hälsa är närmast på topp)
Så när jag står där om typ 2 år, då jag mår riktigt bara helt enkelt, då lovar jag att en tjej snubblar in i mitt liv. & Det är så dax då.. Självklart kommer jag bli väldigt glad då, men det är ju trots allt nu som jag verkligen behöver den närheten & värmen.

Jag menar då så kommer jag med all säkerhet vara starkare än någonsin, & jag har nu levt ensam så pass länge att jag på nån nivå inte "behöver" nån annan.(jag har vant mej...) Utan det är ju nu när allt är som svårast som man behöver nån, som stötar en & kan trösta & förstå en, & även det där att få känna sig behövd & älskad.. För om jag nu tar mej igenom det här helt själv, vad ska jag då med någon annan till igentligen??? Det är ju ändå när man är som svagast man behöver någon som bäst.
Om man mår prima & kan hålla sig flytande / över ytan, så känner ju inte jag nåt behov av någon annan.

Jag är ju jävligt bitter nu.. mina tankar kan ju förändras under tiden gång.
Men jag tycker ändå att det är så jävla orättvist att man inte får det man vill ha, just när man som bäst behöver det!!!

Jag ska dra ett exempel: Tänk dej att du har haft ett jobb i typ 7-8 år(en symbolisk siffra :), & du får en riktig skit lön..
Så du lever verkligen på exstistens minium, & du kan verkligen inte unna dig nånting alls...
& Chefen har ingen möjlighet att höja din lön heller, han ge er så mycket som han har råd med, det är en jätteliten firma & ni är bara två anställda. Sen få firma ett riktig uppskjut efter alla år, så helt plötsligt så kan chefen ge er en regäl löneförhöjning.
Ni får höjd lön med hela 30:- i timmen, så ni går från typ 80:- /tim till 110:- /tim.. så nu efter typ 8 år av "misär" så kan du nu börja få lite livskvalite igen.
Du är självklart skit nöjd över detta, & tar verkligen var på dom där extra slantarna som du nu får över, efter din första riktiga lönen. Sen går du & köper dig en lott.... & på den lotten så vinner du en miljon..
Självklart blir du jätte glad över din vunna miljon, men skulle det inte kännas för argligt att du inte vann detta nåt år tidigare, när du levde riktigt risigt & verkligen hade haft större användning av pengarna.. Det blir ju lite "kaka på kaka"..

Nu framstår jag säkert som en riktig knäppis, men så här tänker / känner jag iaf...
" Varför är inte allt "godis" som delas ut bland oss människor, mer jämt fördelat "


Postat i: Blandat  Permalink   Kommentarer [4]