Åhh, vad jag saknar Fenomenet!!!

Ibland så blir det så himla påtagligt & jobbigt, det blir för mycket bara.. & Jag vet inte alls hur jag ska hantera / tackla saknaden, speciellt när den blir så pass intensiv. Trots att jag nu inte har träffat henne sen i April (tror jag att det var?), så är minnena så pass klara fortfarande, hennes skratt, hennes röst, hennes ansikte, leende, ögon m.m. Allt detta finns i mitt huvud NU & det är så fruktansvärt tydligt att det är skrämmande, som om vi nyligen hade setts /träffats. Det är ju tyvärr även så att jag ser tjejer ibland, lr rätt ofta som på ett eller annat sätt påminner om henne. Alltså jag kan tex. se en tjej på stan som på ett lr annat sätt påminner mej om Fenomenet... Så jag kan ser henne (F) igenom andra människor, det vill verkligen inte försvinna!

Sen har jag ju självklart &så massa minnen av saker som vi har gjort & delat ihopp, tex. dom gångerna vi har suttit inne på hennes rum & pratat & lyssnat på musik. Samt alla andra upplevelser som vi delade utan & innanför "hemmet". 

Fan vad jag saknar henne & dom stunderna vi delade, & jag hatar fan mej själv för att jag gör det... Sånt himla självplågeri, & så fruktansvärt energi krävande..

Jag vill avrunda detta med ett stycke ur en Lars W låt: 

Nya dagar väntar med nya tidsfördriv,
och allting liksom kräver mera nu,
Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv,
Älskade, älskade du.
Älskade, älskade du.