Nu har en helg passerat igen & det är alltid lite jobbigt med helgerna. För nåt som jag tänker på åtminstonde en gång varje helg är: Undrar vad fenomenet har gjort / gör...?

Självklart får hon göra precis vad hon vill, det är ju inget som jag kan på nåt sätt kan göra nånting åt, eller på nåt sätt styra över. & Jag har ju faktiskt ingenting med det att göra heller.. Men på nåt sätt så stör det mej ändå.. självklart så vill jag att hon ska vara lycklig, & ifall nån kille kan ge det till henne om det så bara handlar o en kväll, så är det klart som fan att hon ska ha det / han. Men det faktorn som jag verkligen stör mej på gällande detta är ju att den här killen förmodligen inte inser vad han håller i sina armar, för han handlar det säkerligen om att komma innanför hennes trosor & det gör mej fan förbannad.. fast att hon nu &så är med på noterna & bara vill hångla av sig / få en stund av närhet lr är väldigt sugen helt enkelt.

Men jag tycker ändå att det är väldigt orättvist, för den här killen lr killarna som hon träffar & är med när hon går ut, värdesätter ju inte henne alls lika högt som jag gör. Men ändå så är det dom som får vara med henne, & inte jag som skulle göra bara mycket för att få vila i hennes armar igen &  får att få kyssa henne igen.

En annan sak som jag tycker är väldigt orättvist gällande fenomenet, är att jag inte "vann hennes hjärta".. alltså att hon inte ville ge oss en chans. Sen om det hade funkat det vet jag ju inte, men det är ju där som jag tycker att vi borde ha fått en chans. Man kan ju aldrig veta för än man har testat.... Det hade ju kunnat blivit fiasko & hållt i typ 2-veckor bara, men det hade även kunnat bli hur bra som helst & hållt i flera år.. fast nu fick jag / vi aldrig veta hur det hade kunnat gått.

Nu vet jag "att det finns flera fiskar i sjön" & "mister man en så står det tusen åter", & en massa annat dravel..... Saken är bara det att Fenomenet är den andra personen som jag någonsin har varit riktigt riktigt kär i, alltså i hela mitt liv! Jag har skit svårt att trilla dig & bli kär, vilket jag tycker ä väldigt synd för det är verkligen helt underbart att var just kär. Men det sitter verkligen lång inne på mej, jag har verkligen skit svårt att väcka känslor för tjejer överlag.. Men sen när jag väl får känslor för en tjej, å till & men kanske blir just kär, då blir jag det rejält i stället. Men det händer som sagt inte speciellt ofta, en gång var 10:de år typ. Jag har ju varit ett svin många gånger, iaf när jag var yngre. Då jag kunde vara tillsammans med en tjejer enbart för att få ha sex med henne, fast det var ju ALDRIG nåt ändå..

Iaf jag tycker ju att när jag väl vart (riktigt kär) för första gången på över 10 -år i hon fenoment, varför fick jag inte var det lyckligt då, iaf ett tag... Alltså jag kan känna mej känslomässigt handikappad när det gäller det här, just att känslorna på nåt sätt sitter så himla lång inne i mig. Jag har ju kompisar som nästan kan bli kär i en tjej, bara för att tjejen ifråga väljer att pratar med dom. Självklart överdriver jag nu, men jag känner ju folk som har väldigt lätt att trilla ditt & få just känslor för andra, tillskillnad från mej som VÄLDIGT SÄLLAN  får dom där känslorna..

Jag har ju nämnt lite om mitt senaste förhållande, & det var med en tjej som var helt underbar på alla sätt, & hon var så himla go & snäll J. Så jag & J hade i hopp det ett tag där -98, men det var inte ett "riktigt" förhållande utan det var mera ett KK förhållande. Fast sen började J kära ner sig mera & mera i mej, & till sist så kom hon med ett ultimatum # Allt lr inget # just för att hon inte pallade med mera.. & Jag vill så himla gärna satsa fullt ut # Allt # för det kändes verkligen som om det skulle kunnat funka riktigt bra.. Men, jag kände ingenting.. alltså hon var hur underbar som helt & vi storm trivdes ihopp, allt var väldigt gemytligt, det var "bara" det att jag inte hade några känslor för henne (jag var inte kär)

Så vi gick skilda vägar tyvärr, & har ingen kontakt alls med varandra idag.  Fast jag brukar faktiskt se J ibland på Stan med barnvagn, så hon är ju mamma nu.. jag måste ju erkänna att det svider lite att jag "släppte henne", men å andra sidan så hade det ju inte varit rätt mot varken henne lr oss att blivit tillsammans med varandra, enbart för sakens skulle & för att vi passade ihopp. Det skulle aldrig ha funkat..

Hur som helst så hoppas jag iaf innerligt att det inte tar ytligare 10 -år, innan jag få "ramla ut för stupet igen"..

Men jag ska väl ändå inte klaga, det finns säker "många" medelålders män där ute som aldrig har varit med en kvinna.. & som bara har en kvinnlig bekant i sitt liv, deras egen mor. Så min situation i sig är väl inte den värst tänkbara, men det är ju ändå jävligt jobbit & framför allt väldigt svårt att tackla..