På dagarna så sitter jag på kursen & är omgiven av människor som jag socialiserar & umgås med. Sen när kursen slutar på dagarna så åker jag i 9 fall av 10 hem till nån kompis, & fortsätter att umgås..
Men till sist så ta ju dagen slut & jag kommer hem till lägenheten, där det är alldeles tomt & tyst. Jag sätta på tv för att döva tystnade, & försöker att följa med i den filmen som visas för kvällen. Men det är svårt att inte få tankar att börjar vandra, ensamheten & tomheten bli för påtaglig.. & det är ett tomrum som ingen tv i världen kan fylla...

Sen när tv slocknar så försvinner om världen helt & hållet, man går & lägger sig i den tomma sängen & tankarna som man har försökt att förtränga den senaste timmen kommer nu i kapp en med råge.. man uppfylls av dom & kan inte gömma sig. Tankar som rör framtiden, pengar / skulder, boende & framför allt kärleken, & genast så är den totala ensamheten ett faktum.

Så man saknar nån att dela allt med, sina tankar & funderingar. & Sen det med att få närhet & värme just att få känna sig bekräftad & behövd. Känslan att behövas av någon för den man är och känslan att tillhöra någon är som jag ser det något fundamentalt hos varje människa och den känslan är stark hos mig. Just det där att få ligga & hålla om en person & att få känna att i just det tillfället, är JAG den viktigaste personen i dennes liv. "bekräftelsemani" det att ibland ha ett sånt starkt behov av att ha någon annan intill sig, att man inte kan tänka på annat.

Jag saknar verkligen att ha någon där, som kan hålla om mej & stryka handen genom mitt hår & säja att: Allt kommer bli bra!

Nu till det där här med tårar.. jag har själv aldrig haft lätt till tårarna, jag nog alltid haft lätt att stäng allt inom mej, & där igenom inte känt nåt behov av att gråta.
Jag kan knappt minnas när jag grät nykter senast, jag kan känna ofta nu för tiden att jag vill gråta. Men då blir det bara (torrgråt), alltså gråt utan tårar, det skapas bara några fåtal tårar som rinner ner för kinden. Och det är ju inget som renar / gör någon nytta, utan det behövs ju gråtas ut ordentligt. Jag lär väl ha någon form av spärr inom mej efter som jag bara kan hitta / få fram tårarna när jag är berusad.

Sist som jag verkligen grät ut utan att ha alkohol i kroppen, var sommaren -94. Det var efter att jag hade blivit lämnad / dumpad av min först riktigt stora kärlek, jag var då 16 år & jag skulle vilja på stå att det är det enda RIKTIGA förhållandet som jag har haft i mitt liv. Tjejen var 2 år yngre än mej & vi var ihopp i 5 månader. & Allt mellan oss, mig & T var väldigt gemytligt, vi förlorade tex. oskulderna till varandra. Det var riktigt vackert, & vi var väldigt inställda på att det ALLTID skulle var vi. (naiva som vi var)
Men som med alla historier så fick även denna ett slut, & inte på den fina sagolika sättet?

Så när det hade gått upp för mej att det verkligen var slut mellan oss, & att hon hade gått vidare, genom att skaffat sig en ny kille osv. så vart jag helt knäckt!
Så jag införde då en "ritual" som på gick i typ en veckas tid, så här såg den ut:
Jag satt & kolla på tv på nätterna, på serierna som Pluton 5 & M.A.S.H, sen efter att dom tog slut vi typ 03:oo tiden på natten. Så tog jag ett pake ciggareter, gick ner till sjön å satte mej där på ett stenrös, sen satt jag där ett tag & kastade macka samt kedjerökte & grät.
Sen efter det så vart det att jag stängde av igen, det tog mej då 5- år innan jag hittade tårararna igen.  

Det var julafton -99 jag var ute på krogen & där träffade jag såklart  T.                                                (alltså hon mitt ex, samma tjej som jag satt & grät över på stenröset) Vi hade ju hållt uppe kontakten rätt bra ändå under dom där 5-åren, sen vi hade brytigt upp & bestämt "oss" för att  kört på hela vänskapsgrejen. Fast ju den här kvällen var hon riktigt PÅ, det var snack om att jag skulle sova hos henne osv. & Jag var ju alldeles eld & lågor. Det här var ju nåt som jag hade drömt om dom senaste 5-åren, att det skulle bli hon & jag igen. Jag hade ju inte lyckats att komma över henne än, så det var ju rena drömmen för mej...
Men sen när vi väl skulle hem till henne, & vi det var dags för att äntligen återförenas efter vårt 5-åriga uppehåll.. så visade sig att hon hade lyckats att träffat en annan snubbe där under kvällen.

Så för att göra en lång historia kort, så vart det ju tyvärr så att hon gick hem med den där snubben, & där stod jag med lång näsa & fattade ingenting.. & Den återföreningen som skulle ha blivit av, blev såklart inte det. Jag var förtvivlad & förbannad & så himla ledsen, jag gråt & gråt & gråt så sjukt mycket resten av den kvällen / natten. & Full som en nejlika var jag ju..

Sen gick det en 5 års period igen, utan tårar... Tills Januari här i år (snart ett årsen.)..
Det var en fest som jag var på med bla. Fenomenet. & Det vart så att jag tog ett lång snack med henne, sen mitt i allt så bröt jag ihopp totalt, "all" skit som jag hade lagrat upp under dom senaste fem åren kom ut. Jag bara brast i Fenomenets armar.. & självfallet så var det ju så att hon (fenomenet) var en väldigt förlösande faktor i detta. Så jag grät ut i hennes armar, & hon var så sjukt go & snäll, hon höll om mej, torkade mina tårar & pussade på mej. Det var så fruktansvärt skönt & förlösande.. sen att många av tårarna som kom ur mej då var på grund av hon inte ville ha mej, tro jag faktiskt inte att hon riktigt kopplade. För hon såg ju mitt gråtande på sitt eget väldigt enkel spåriga sätt, hon sa att jag hade en sne-fylla helt enkelt, det var ju inget mera med det. & Jag ville inte förklara heller, skulle bara blivit jobbigt för henne.

Hur som helst, sen efter det att jag hade gråtigt ut i fenomenets armar så förlöstes mitt gråtande på nåt sätt, för typ bara en månad efter detta så grät jag igen, på en fest hos en kompis..
Sen dess har det följt med mig, så fort jag har blivit full & disskutioner runt fenomenet har kom upp, så har jag började jag gråta, iaf i hälften av tillfällena. & Till sist så vart det faktiskt lite väl mycket, alltså dom senaste månaderna här i höstas & förvintern, det har varit så att jag har gråtigt över fenomenet "varje" gång jag har varit full.... & Jag har inte lidigt så himla mycket av det, de var / är ju sånt som behöver komma ut, fast jag lider dock med min kompisar / vänner som har behövt genom lida skiten på "varje fest"... Så nu har jag varit nyckter i drygt 2 månader, fast på Lördag är det dax igen.. få se hur det går då???

Men det största dilemma i allt det här är att jag vill / behöver "måste" få gråta, fast jag lyckas som sagt inte att göra det nyckter. Jag måste komma över den där spärren på nåt sätt ?

En lösning vore ju att köpa ett flack öl, sätta mej själv hemma, sätta på en Lars W skiva & supa mej helt dyng.. sen gråta ut riktigt ordentligt.... Nää allvarligt, fy fan va det vore tragiskt!!!