Hej! Idag recenserar jag Karin Thunbergs tredje självbiografiska bok En dag ska jag ta mig någon annanstans. En lugn och fint skriven bok där författaren gör ett återbesök i sin ungdomstad Malmö, för att plocka fram gamla minnen från 1979-talet. En julkapp till dem som läst hennes två andra självbiografier.

http://brombergs.se/forfattare/karin-thunberg/16

Recension av Karin Thunbergs självbiografi En dag ska jag ta mig någon annanstans

Boken är utgiven på Brombergs Förlag (2011) och innehåller 268 sidor.

Karin Thunberg är född 1949. Hon är sedan många år reporter och kolumnist på Svenska Dagbladet där hennes vardagsnära texter har gjort henne till en av tidningens mest uppskattade skribenter. År 2002 tilldelades hon Publicistklubbens Guldpenna ”för sin förmåga att förena det privata med den personliga och det politiska”, Karin Thunberg har tidigare utkommit med de två självbiografiska böckerna Mellan köksfönstret och evigheten (2006) och En dag ska jag berätta om mamma (2008). Källa: Brombergs Förlag.

Handling: Detta är författaren tredje självbiografiska bok. Hösten 2010 reser hon tillbaka till sin ungdoms stad Malmö. Hon har lånat en lägenhet och nu ska hon ta fram sina minnen från ungdomens år från 1970-talet och framåt. Hon tänker ta sig fram på cykel och har även köpt en cykelhjälm för detta tillfälle.

1970 gifter hon som nittonåring, med den stora kärleken och givetvis kommer det att hålla hela livet. Karin har en kort vit klänning på sig med knallgula ”korts” under. De gifter sig i Rådhuset med en vaktmästare som vittne. Efteråt bjuder de de närmaste på kassler och den klassiska efterätten från 70-talet After eight med konserverade päron värmda i ugnen. Bröllopsresan blir en natt på hotell i Köpenhamn. Efter bröllopet bosätter sig de nygifta i förorten Söderkulla och Karin börjar jobba på Hemmets Veckotidning.

Karin är en ung kvinna med mycket drömmar, men hon är också rädd, känner sig vilsen och skräckslagen. Rädd för att föda barn, rädd för att bli lämnad. Eller bli som sin psykiskt sjuka mamma som ofta är deprimerad. Karin tar sig bitvis fram från lägenheten och på vägen till till Söderkulla stannar hon upp och får nya minnen. Hon berättar om alla kändisar hon intervjuat genom åren. Hur kärleken med maken tog slut och hur hon träffade sin nuvarande make Anders och om deras son. Hon berättar också väldigt fint och känslomässigt om sin bröstcancer. Många av hennes tankar handlar om hennes ursprung inom arbetarklassen, något som förföljt henne under alla år.

Jag tyckte mycket om Karin Thunbergs berättelse och jag känner igen en hel del av det hon skriver om 1970-talet. Jag är visserligen åtta år yngre. Men just det tankesättet om livet man hade då och maten som var populär var intressant att tänka tillbaka på med nostalgi. Karin Thunberg skriver mycket öppet, känslosamt och närvarande om sitt liv i både dåtid och nutid. Om det svåra hon varit ned. Alla drömmar som bara slutade som drömmar. Men hon berättar även om de lyckliga stunder hon upplevt. Jag tycker att jag vill kalla den här boken ”En lugn och intressant självbiografi, som är alldaglig och har ett poetiskt språk”. Jag har tyvärr missat att läsa hennes två andra självbiografier Mellan köksfönstret och evigheten och En dag ska jag berätta om mamma.

Nu när jag läst denna känner jag att jag gärna vill ta del av de andra två med.

Betyg 4/5 Kristina Simar 2011-12-01 (123) www.kristinasimarlektor.se