kristen opinion

 AV ANNIKA BORG

Jag tror inte att Jesus var Messias, sade en präst i Svenska kyrkan  - iförd prästskjorta - inför publik på ett evenemang jag nyligen bevistade. Kanske var det för att publiken till stor del var judisk, där man har sin tros messiasföreställningar? I religionsdialogens namn så att säga? Den dialog som man i den s k identitetsdebatten sa skulle stärka den egna identiteten. Men det här skapade bara förvirring. Och hur postmodernt kristen man än är: om Jesus inte är Messias, ja, då ljuger kyrkan för människor i sin bekännelse och sina uttryck, oavsett om man nu tror att Jesus är Messias eller inte. Och att som kristen förneka Kristus, är inte det en stor sak, egentligen? Den största, till och med?

Häromkvällen lyssnade jag alltså till två kollegor som inför en stor publik i ett offentligt sammanhang delgav två motsatta utsagor om den kristna tron. Den ene sa: ”Att Jesus är Messias är inskrivet i kristendomens DNA.” Den andra sa: ”Nej, jag tror inte att Jesus är Messias, jag har mer av en vishetskristologi.” Om vi nu, till en början, tittar rent filosofiskt på dessa båda utsagor: En troslära eller åskådning som innehåller en logisk motsägelse är falsk. Det vill säga att Jesus både är Messias och inte är Messias kan inte båda vara sanna utsagor. Slutsatsen blir i så fall att kristendomen är falsk. Och rent begreppsligt kan man ju alls inte heller ha någon kristologi om man inte bygger upp den utifrån föreställningen – eller tron – att Jesus är Kristus.

Nu kan man försöka slingar sig ur den filosofiska frågan genom att söka stöd hos sanningsrelativismen eller hermeneutiken (som inte behöver vara relativistisk) och hävda att det väl ändå är en tolkningsfråga samt att det fanns en mångfald av rörelser i den tidiga framväxande kristendomen – från de som såg Jesus som en vishetslärare bland andra till doketisterna som ansåg att Jesu kropp var en skenkropp. Men det äldsta vittnesbörd vi har att tillgå om kristendomen är att Jesus är Kristus, Messisas, den smorde. Det är det kristna kerygmat – budskapet. Det är t ex både Petrus bekännelse i Matteusevangeliet och Martas i Johannesevangeliet. Jesus är den som ska komma.  

Man kan också försöka gömma sig bakom teologer som Rudolf Bultmann och hans avmytologiseringsprogram. Men det programmet innebar faktiskt det motsatta: att den historiske Jesus tonades ned och trons bekända Kristus tonades upp.

Påverkar då inte forskningens Jesus trons Kristus? Självklart, skriver professorn i Nya testamentets exegetik Bengt Holmberg i en artikel i början 2000-talet, och det är som det ska vara. Forskningens vetande tar vi med oss i vår tros vetande, menar Holmberg. Och om vi går till källorna ser vi att kristustron – alltså tron att Jesus är Messias, den levande Gudens son – genomsyrar ”varje mening i dem och hela författarnas världsbild och berättarperspektiv.”

Finns det en kyrka utan Kristus, den smorde/Messias? Finns det frälsning? Vem dog på korset? Vad påstår man i nattvarden, i dopet? Spelar det någon roll vad man säger och bekänner? Spelar det någon roll vad prästlöftena uttrycker? Var Guds son en vishetslärare bland andra bör kyrkan spegla det i sin bekännelse och sina prästlöften. Är Jesus inte Messias bör detta förändra kyrkans julbudskap. Är Jesus inte Messias behöver kristna inte fira sin påsk. Är Jesus en profet bland andra bör detta framgå i det nya kyrkohandboksförslaget för Svenska kyrkan.

Det som vill sätta sig in i detta och i forskningsläget läser med fördel Bengt Holmberg HÄR.

Av Johanna Andersson

Nyss hemkommen efter en vecka på konferens i Boston framstår några saker tydligt. Dels hur märkt staden var av bombdåden. Säkerhetskontrollen vid flygplatsen var minst sagt rigorös. På hemvägen genomsöktes till och med min inlindade högerfot (som råkat illa ut på grund av en försåtligt inlagd trottoarskarv) trots att blåa tår och en lila häl syntes tydligt i kontrast mot det vita bandaget.

Tidningar och tv dominerades helt av berättelser om offer, motiv och gärningsmännen samt deras familjer. Ungefär i den ordningen. En stor fråga var vem som skulle begrava den avlidne brodern. Ett tag var det svårt att hitta en villig begravningsbyrå. På konferensen där jag deltog hölls flera spontana applåder för människor i Boston och stadens beslutsamhet att inte låta sig skrämmas av våld och hot.

Väl hemma igen slogs jag av hur tyst det var om Boston i svenska medier. Jämförelsen med terrorattentaten i Norge går knappt att göra. Då var det varje dag under minst ett år reportage och olika analyser. Kopplingar mellan terrorism och kristendom, terrorism och Frimurare, terrorism och konservativa grupperingar, osv drogs långt. Olika kristna företrädare, men de var inte så många, tävlade om att få beskriva sig själva och sina sammanhang som minst lika potentiellt farliga. Referenser till korstågen och inkvisitionen och annan kristen extremism förekom och kopplades till Utöya. Enskilda debattörer som intog misshagliga ståndpunkter i olika religiösa/politiska frågor kopplades samman med Breivik och kunde antydas ha del i hans skuld. När det var som värst frågade jag efter Villa Breivik istället för Villa Brevik, på väg till en konferens. Av rena rama utmattningen.

Men om Boston är det tyst i Sverige. Färre dog, USA ligger längre bort än Norge. Men likheten är att det handlar om politiskt/religiöst motiverade hat – och terrorbrott utförda av unga män, som riktades mot en stor mängd helt oskyldiga människor.

Av Johanna Andersson

Biskop Eva Brunne väcker frågor och får nu kritik efter sin ointresserade och okunniga inställning till Jesusmanifestationen. I tidningen Dagen beskriver hon att hon varken känner till eller har någon uppfattning om Jesusmanifestationen, fast den hållits nästan utanför hennes dörr. Också POSK:s blogg uppmärksammar saken i skarpa ordalag. 

På frågan om Brunne tror att Jesusmanifestationen är här för att stanna svarar Brunne: ”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i Jesusmanifestationen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Som ett litet tankeexperiment kan man pröva att byta ut ordet Jesusmanifestation mot exempelvis Pridefestival, så framträder arrogansen helt tydligt: ”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i Pridefestivalen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att Pridefestivalen är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Särskilt den sista meningen är intressant. Ibland ifrågasätter man något just genom att påpeka att man inte ifrågasätter det. ”Jag tycker det är självklart att också bilister ska ha rösträtt”, för att ta ett exempel.

Vilka "vi" är som inte blivit inbjudna och hur dessa "vi" förhåller sig till "enskilda församlingsmedlemmar" framgår inte av Brunnes uttalande. Att en biskop inte alls är engagerad i en Jesusmanifestation i den egna staden är märkligt. Istället för att sitta och vänta på att bli "inbjudna" hade man väl kunna tänka sig att Brunne var med bland initiativtagarna? Hur press-och nyhetsbevakningen går till i Stockholms stift är mer än märkligt: det är obegripligt.   

AV ANNIKA BORG

Professor Henry Cöster ställer i senaste numret av Svensk Kyrkotidning brännande frågor om vad vi ska ha biskopar till och om hur dessa väljs. Artikeln sätter in dessa frågor i en historisk och en teologisk ram, både lika nödvändiga för att alls förstå meningen med biskopar: Biskopen är den som på kyrkans uppdrag viger präster till förkunnelse och sakramentsförvaltning och kyrkan finns där detta sker. Biskopen är ansvarig för förkunnelse och sakramentsförvaltning genom att prästerna i det stift biskopen leder är förenade i det kollegium biskopen leder. Precis, så borde det ju vara. Men eftersom verkligheten ger vid handen att det inte förhåller sig så, menar Cöster att det behöver inrättas en permanent teologisk kommitté runt varje biskop som säkerställer den teologiska kompetensen. Likaså behöver sakligt arbetsgivaransvar säkerställas: ”Episkopal myndighet ska med oväld och saklighet säkra förkunnelse och sakramentsförvaltning och därmed ge skydd för den enskildes livsmod.”, skriver Cöster. Sker inte detta riskerar godtyckes makt att råda. Den enskilde ska skyddas från just godtycket, och från de tillfälligheternas hugskott och uppslag som den politiska makten eller den vanligaste fördomen utövar, menar Cöster. Saknar biskopen en teologisk kommitté och insikt om sitt arbetsgivaransvar blir vi alla offer för rå maktutövning av de organ som för tillfället tar sig makten.

Henry Cöster gör också upp med den nedvärdering av teologisk kompetens som blivit till slogans som t ex ”gudsprat” i dagens kyrkliga diskussion. Han skriver: ”Utan teologisk kompetens är det lätt att tro att teologi är detsamma som allas möjligheter att tala eller ”prata” om livet och Gud. Så är det inte. Teologisk kompetens måste hållas vid liv, så att inte självutnämnda aktörer eller innerliga religiösa förförare lägger beslag på livsmodets språk.” Den teologiska kompetensen har alltså biskoparna ett ansvar att hålla vid liv, förvalta och förkovra, liksom sakligheten. Det är kyrkans förväntningar på episkopatet. Hur förhåller det sig då? Ja, Cöster ringar in bristen på just detta och tar exempel från biskopars agerande i sociala medier.

Vi kan bidra med andra exempel. Det tycks till exempel som att inte så få av Svenska kyrkans biskopars blir mer engagerade ju längre bort från sina egna ansvarsområden, kompetensområden och reella möjligheter att påverka och fatta beslut de kommer: Klimathot, vapenexport och hur ett samhälle ska fördela sina skattemedel kan självklart vara frågor att som en människa kan vilja engagera sig i. Men ställt i kontrast till den mångfald av teologiska frågor och andra allvarliga frågeställningar och problem kring diagnosen på Svenska kyrkan är prioriteringarna inte enbart märkliga utan är inte heller i linje med vad vi faktiskt har rätt att förvänta oss av episkopatet.

Ett exempel till på detta, som berör det omdiskuterade samtalsklimatet i Svenska kyrkan, blir tydligt i samband med de två artiklar som nu skrivits av journalister ”utifrån” om bl a detta: Niklas Orrenius´ artikel i DN härförleden och nu senast av Ester Nylöf Pharasyn i Magasinet Neo. Båda konstaterar att splittringar och konflikterna är djupgående och infekterade i Svenska kyrkan på ett sätt som saknar motstycke. Men kyrkans klimat är dock inte en fråga för biskoparna anser kyrkokansliets kommunikationschef Gunnar Sjöberg (ånyo!) i Kyrkans tidning. Präster ska inte ens fråga biskoparna om sådant, menar han i sin kommunikationsroll. Vad är det? Upp- och nedvända världen förstås. Det råder alltså brist på insikt om och förvirring kring episkopatets roll och funktion, något Henry Cöster så väl beskriver och teologiskt konstruktivt ger förslag på att förändra. Men än så länge tycks denna strategi till stora delar råda: Låt oss tala om allt annat än teologi. Låt oss tala om allt annat än om hur vi egentligen har det.

 En kyrklig ledare som faktiskt tar upp en del av problemen är biskop emeritus Lennart Koskinen. En del noterar  att det är när man är ur sin aktiva roll som biskop som man tar till orda. Om det har vi ingen uppfattning. Koskinen ringar in det kyrkan inte alls talar om. Gott så. Läs artikeln HÄR.

 AV ANNIKA BORG

Häromkvällen lyssnade jag på Lone Frank, vetenskapsjournalisten som skrev den uppmärksammade boken Mina vackra gener som kom på svenska förra året. Att människan går att kartlägga genom genetisk analys och att det i framtiden kommer att vara tillgängligt för alla, var - mycket kortfattat och förenklat - hennes tes i boken. Hon kopplade också detta till den existentiella frihet det innebär att kunna förändra en del av sina förutsättningar och undvika eller eliminera en del sjukdomshot.

Franks nya bok, som kommer ut i dagarna, heter Neurorevolutionen. Forskarna vet numera att hjärnan är plastisk och menar att människan egentligen kan beskrivas som ”a bag of neurons”. Vi är inte tabula rasa utan tycks ha ett slags ”basic moral grammar”. Man har visat att människor, oavsett kultur och sammanhang, ger samma eller liknande svar på vissa dilemman. Universalismen verkar vara biologiskt betingad. Magkänslan är t ex inget annat än något som utvecklats och följer evolutionens regler. Det är spännande, tankeväckande med den nya forskningen och dess resultat, och det går i en rasande fart. Och alltsammans får också existentiell betydelse – vad är egentligen ett ”jag”, ett ”själv” om hjärnan är plastisk? Olika etiska frågor reses givetvis också i forskningsresultatens kölvatten.

Ett av de bästa predikoråden jag fått var från en erfaren äldre kollega som sade att man ska vara försiktig med att använda metaforer från naturvetenskapens värld i sina predikningar. Galaxer och universum kan utlösa trosreflektioner som i bästa fall kan passera och inte säga något och i sämsta fall bli pekoral. Det slog mig när jag lyssnade till Lone Frank att detta inte kommer bli enklare för framtidens predikanter. Och när jag slog upp Kyrkans tidnings senaste nummer läste jag tankarna inför helgen av biskop Antje Jackelén. Hennes bildspråk tar sin utgångspunkt i att ett barn sagt att det skulle vilja att hjärnan hade vingar. Det är en vacker tanke barnet uttrycker, och den kommer just från barnets sätt att närma sig världen och sortera. Nu kopplas detta emellertid till pingstens budskap om Anden: ”Hjärnor med vingar är rörligare och smidigare. De irriteras inte lika lätt av det som är annorlunda. Därför har de kortare väg till kärleken. En bevingad hjärna kan lättare växla mellan olika perspektiv. Den har inte svårt att känna in sig i en annans upplevelse. Därför har den en kortare väg till empati. En bevingad hjärna kan se i fågelperspektiv. /…/ Den har en kortare väg till tolerans.”, skriver biskop Jackelén.

I en tid då forskningen slagit hål på alla myter om hjärnan och ersatt tidigare resultat om hjärnhalvor och om hur hjärnan fungerar går metaforen så här använd faktiskt sönder. Vi kan ju tydligen numera leva med en hjärnhalva (då är ju så klart frågan vad ”självet” blir, någon som vill ta sig an den frågan?). Jag tror det är ungefär 861 miljoners miljoner kopplingar som våra olika synapser gör i hjärnan hela tiden. Det är hisnande. Så försiktighet med metaforerna från naturvetenskapens värld när vi predikar om människan och skapelsen var och är ett mycket bra råd.

KRISTEN OPINION tipsar:

Frågor om mänskliga rättigheter och religion fortsätter att lyftas i samhällsdebatten. Här två intressanta texter, den första av Eduardo Grutzky och den andra av Patrik Lindenfors:

http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/05/brev-till-jasenko-selimovic-fran.html

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/13/socialdemokrater-f-r-tro-men-utan-solidaritet

Av Johanna Andersson

"Den här veckan kommer Nakba, Katastrofen - 65 år av fördrivning att uppmärksammas i Palestina och över hela världen. Så också här i Sverige." Detta meddelande från Anna Wester (ordförande i Palestinagrupperna i Sverige) finns nu att läsa på twitter.
När man går in på Westers hemsida möts man av en märklig blandning av blogginlägg präglade av intill hat gränsande israelkritik, okritiskt favoriserande av enskilda fotbolls/hockeylag samt allmän vänsterretorik. Blandningen av hatisk aktivism och sentimentalitet inför de egna favoriserade områdena blir efter en stunds läsning något besvärande.
Westers twitterkonto rymmer samma dynamik, med inslag av södermalmsromanik:  "Oj! DN skriver om akademisk bojkott mot Israel. Bra bra", lyder ett meddelande. Wester skriver också om hur protester  mot Israel planeras i Malmö inför helgens schlagertävling: "Imponeras av kreativiteten hos aktivister i Malmö, hur de ska lyfta viktiga frågor under Eurovision - som Palestina och asylrätt." Enligt nyheterna idag har israeliska deltagare redan hotats till livet i Malmö med anledning av Eurovision-tävlingen. Enskilda politiker i Malmö passar också på att markera att de önskar bojkott av Israel i detta sammanhang.
Westers engagemang för stadsdelen Södermalm i Stockholm kommer till tydligt uttryck i flera twitter, bland annat: "Ja jag vill leva jag vill dö på Sööööööder" och "God morgon Södermalm". I sammanhanget nämns också en hatramsa mot fotbollslaget GAIS. Och kanske är detta egentligen kul. Det är bara blandningen av total lojalitet (med de prefererade lagen) och total kritik (av det avskydda landet Israel) som känns lika godtyckligt som obehagligt. Pikant i sammanhanget är att idrott är en av de få kvarvarande könssegregerande praktiker som domineras av män och där mäns överlägsenhet över kvinnor kan framställas oproblematiskt. Radikala kvinnors uttalade hängivenhet till män som är framstående i dessa sammanhang är därför tankeväckande.
"Får panik av att läsa om hur bosättarna nu går till attack mot by efter by, stenar skolbussar å bilar, sätter eld på olivfält.", skrev Wester på twitter för några veckor sedan. Senare förtydligar hon: "Ja, en palestinier som dödat en bosättare i morse med kniv så nu är de militanta bosättarna galna. Våldsamma och farliga." Läs detta budskap en gång till: Vem har dödat vem med kniv? Vem är våldsam och farlig? I förlängningen kan man fråga sig: Vilka hatramsor är roliga och vilka är farliga? Vem får sjunga att han eller hon vill leva och dö på en viss plats?
En av dem som retwittrar Westers twitter om "nakba" är stiftsadjunkten Anna Karin Hammar, som haft en viss påverkan  på Svenska kyrkans Mellanöstern-politik. 

Madeleine Sultán Sjöqvist är religionssociolog och gästbloggar hos KRISTEN OPINION. Hon är verksam som lektor vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet. I detta inlägg skriver hon om kyrkliga konflikter, jungfrufödsel och ställer frågor kring påståendena om religionens återkomst.

Niklas Orrenius har försökt sig på att skriva om Svenska kyrkan, det är ett bra initiativ. Men här kommer tre kommentarer:

1. Svenska kyrkan brukar räknas som en av de mest dysfunktionella och svårarbetade arbetsplatserna som finns i Sveriges långa land. Det är en idéburen organisation där det finns gott om människor som tror att de står på de godas sida och att de arbetar på en guds uppdrag i kampen mot diverse onda ting, vilket tenderar att göra arbetsmiljön ytterst svårarbetad. Därtill består arbetsplatserna av en rad tongivande släkter, för att förstå samfundet bör man ha koll på vem som är gift/vän, varit gift/vän eller kommer att bli gift/vän med vem. Den första kommentaren indikerar att rationella argument inte står så högt i kurs och den andra kommentaren indikerar att släkt- och vänskapsrelationer kringgärdar medlemmarnas handlingsutrymme. Om Orrenius grävt lite djupare hade han fått en mer nyanserad bild av konflikten och kanske hade han upptäckt att det finns fler konflikter. Han hade också kunnat resonera om varför biskopar och de som har de yttersta ansvaret agera som de gör. Alternativt låter bli att agera inför ärenden som ligger inom deras ansvarsutrymmen.

2. Orrenius´ fråga om jungfrufödsel är intressant, men det är uppenbart att han inte förmår tolka Wejryds svar, vad ett bejakande av föreställningen att människor och gudar får barn tillsammans betyder (det förekommer i flera religioner) ur samfundets perspektiv. Givetvis är det inte en vetenskaplig fråga, det är en teologisk fråga och den är speciellt bekymmersam för de teologer som hävdar att just deras religion har vetenskapliga anspråk på sanningen. Men åter till teologins logik. Det är frågan om jungfruskapet som är vattendelaren mellan liberala teologer å ena sidan och konservativa, fundamentalister, evangelikala, gammalkyrkliga, högkyrkliga, plattkyrkliga, gammallutheraner, dvs alla de grupper som läser bibeln mer bokstavligt å andra sidan. Det är en fråga som används som ett lackmustest inom samfundet för att avgöra vilken grupp personen tillhör. När Wejryd svarar som han gör på denna fråga positionerar han sig inomteologisk. Minns förre ärkebiskopen som snurrade in sig i ändlösa resonemang om symbolisk och biologisk jungfrufödsel för att genom otydlighet hålla alla grupper inom samfundet nöjda. Wejryd har nu tydligt markerat att han finns bland de grupper som strävar mot att re-konfessionalisera, (återförtrolla) verkligheten. Till denna föreställningsvärld brukar också en knippe föreställningar av privatmoralisk karaktär följa. Han är alltså inte en teolog som försöker göra teologin och tron mer vetenskaplig, rationell och rimlig, utan en teolog som vill påföra resten av samhället en konfessionaliserad världsbild, en världsbild som grundar sig i en biblisk föreställningsvärld. Jag har länge hävdat att i takt med att samhället blir mer sekulärt blir samfunden antingen mer politiserade eller så blir de mer konfessionella. Om Orrenius förmått förstå vad hans fråga betyder, hade han kunnat ställa en rad intressanta följdfrågor. Det är sas mindre intressant att läsa om det darr Orrenius upplever i sina knän - mer intressant är det att läsa om hur samfundet Svenska kyrkan håller på att spricka sönder och att Wejryd har markerat vad han står i denna konflikt.

3. Många idag verkar tro på religionens återkomst, men jag är tveksam. Hos de som argumenterar för religionens återkomst sker ofta en sammanblandning mellan är och bör. Man tror att religionen kommit tillbaka och man vill/anser att religionen bör ha samhällelig betydelse igen. Det vi behöver fråga dom som vill att religionen skall ha inflytande är: vilken form av religion vill du skall ha inflytande över andra samhälleliga funktioner, och varför skall religion, till skillnad från andra ideologiska -ismer, få ha inflytande? De som argumenterar för religionens återkomst behöver möta en rad kritiska frågor, inte journalister i filttofflor.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-jungfrufodseln-far-mig-att-darra 

 Fotnot: Texten finns också på Madeleine Sultán Sjöqvists fb-sida.

 Den 6-13 maj är K O på resande fot och bloggar sporadiskt.

 AV ANNIKA BORG

"Jag har en otroligt stor nytta av den akademiska bakgrunden och av teologin, inte minst när det gäller etiska frågeställningar. Då känns det bra att ha en del på fötterna och kunna vända och vrida på saker.", så säger teologie doktor och fängelseprästen Magnus Abrahamson i en intrevju i senaste numret av Kyrkans tidning (tyvärr inte på nätet).

Abrahamsons nya bok handlar om förlåtelsen och bearbetar de frågeställningar han möter i sitt konkreta arbete på häktet och fängelset, men lyfter också fram de teoretiska dimensioner som hans akademiska verksamheten skolat honom i.

I intervjun framträder kyrkans kärnverksamhet och dess nödvändiga förankring i teologin. Magnus Abrahamson använder korstteologin som utgånspunkt i sin bearbetning av förlåtelsens konkreta innebörd i den miljö där han arbetar. Så sammanförs och samspelar tre nivåer: den teologiska kunskapen, de konkreta erfarenheterna och den personliga brottningen med trosfrågor. Ett självklart samspel kan man tycka, men att läsa om den akademiska teologiska kompetensens omistlighet, och som integrerad i det dagliga arbetet, är tyvärr inte så vanligt. Glädjande därför att läsa ett reportage om just detta.

Boken heter "Brott och förlåtelse", läs mer om den HÄR.

 KRISTEN OPINION är på resande fot mellan den 6 och 13 maj. Under denna tid bloggar vi sporadiskt. Hälsningar, Annika och Johanna.

 AV ANNIKA BORG

Knappt har Helle Klein hunnit starta på sitt nya arbete förrän tvättningskampanjerna börjar inom Svenska kyrkan. Det hade man väl kanske kunnat förutse, men hur snabbt det gick förvånar ändå.

Ett exempel är kommunikationschefen Gunnar Sjöbergs text i Kyrkans tidning. Där individualiseras och förminskas den situation som skapats och understötts med budskapet att nu ska alla ta sitt ansvar, vi ska gå vidare och våga säga aj. Kryddat med Jesus och Paulus förstås. Jag tror att man ska separera kommunikationsstrategi och predikan. Texten är ett intressant exempel på hur verklighet, maktutövning och ansvar kan skylas över. Den som inte går med på det kommer självklart att skuldbeläggas. Det upplägget hade kanske kunnat fungera om inte problemen som skapats varit så djupgående, blivit så kända och skadat enskilda människor så att de runt omkring faktiskt inte tänker vända bort blicken och låtsas som inget hänt. Det var det ju många som gjorde när det pågick, för övrigt.

Och de som var tysta eller understödde det som skedde tvättar sig nu på facebook. Nu är det Helle Klein som ska hoppas på av de som tidigare tittade på eller stödde hennes verksamhet. Och man gör på samma sätt som Sjöberg: personifierar och individualiseras symtomet på ett systemfel, skyler över att hon genom mångas hjälp, ekonomiskt stöd och massivt moraliskt stöd uppifrån kunde skapa sig den plattform man nu kritiserar. Det är inte snyggt. Och det är inte ok. Det skulle man väl sagt till henne? Det spelar ingen roll vem som råkar ut för mobben av kollegor på facebook, det är och förblir fel. Måste alltid någon mobbas ut och få sitt ämbete kölhalat av kollegor på facebook? Det är inte rätt att göra så mot Helle Klein eller mot någon annan: Först applådera eller vara tyst, och sedan sticka nålstick. Men vi kommer antagligen se mer av det, för stortvätten är på gång.

Häromdagen fick jag svar från Stockholms domkapitel på frågor om pressetik och om Codex Ethicus som jag ställt. Jag ska återkomma till pressetiken i ett senare inlägg. Men ett visst nyhetsvärde har svaret kring Codex Ethicus: domkapitlet/biskopen tonar ned Codex Ethicus dignitet och understryker att etiken där i har mer karaktären av övergripande principer, förhållningssätt och allmänna riktlinjer. Vi som var med när riktlinjerna lanserades under biskop Caroline Krooks tid minns att det verkligen var ett större allvar och dignitet än så. Etiken tonades upp och gavs just dignitet genom skapandet av Codex Ethicus. Men jag kan inte läsa svaret på annat sätt än att biskop Eva Brunne tonar ned Codex Ethicus roll och betydelse i stiftet. Tvättande det också, givetvis. Att människor beljugits offentligt och systematiskt är ju sant. Vad gör man då? Tar tag i problemet eller tonar ned etiken? Man väljer det senare. Då vet vi det. Codex Ethicus är inte så viktigt i Stockholms stift. Frågorna är då varför man alls hänvisat till riktlinjerna i sina uttalanden om samtalsklimatet och vad det egentligen är som gäller. Ämbetet devalveras. Det är sorgligt.

Av Johanna Andersson

"En mångfald diskurser måste hållas igång samtidigt och feminismen bli mera inkluderande, dvs vara kontextuell" twittrar stiftsadjunkt Anna Karin Hammar med anledning av ett Första maj-seminarium, arrangerat av den socialdemokratiska mångreligiösa föreningen Hjärta.

Senare finns hon involverad i en lång twitterdebatt med journalisten Anna-Lena Lodenius om Omar Mustafa och dennes inställning till homosexualitet. Lodenius tycker det är märkligt att Hammar fortsätter kritisera dem som inte ville att Mustafa skulle ingå i den socialdemokratiska partistyrelsen.

Lodenius har t ex av Seglora smedja (Dagens seglora?) ofta beskrivits som expert på högerextremism. Hammar får därför svårt att direkt förklara Lodenius kritik mot Mustafa som ett uttyck för rasism eller islamofobi. En möjlig utväg för Hammar blir istället att tillskriva Lodenius bristfälliga kunskaper i religion. Detta uttrycker Hammar så här: "är du religionsvetsre färgar du dig är det en text han refererar till? Skulle kunna vara både Bibeln och annan text". Meddelandet är något svårtolkat men kan förstås som att en religionsvetare (vilken Hammar är, till skillnad från Lodenius) kan se referenser till heliga texter på ett sätt som experter på högerextremism inte kan. Det som Lodenius tolkar som dödshot mot homosexuella kan alltså vara en enkel referens till Bibeln, enligt Hammar. Koranen nämns inte i detta sammanhang.

Hammar försöker sedan i flera inlägg jämföra Mustafas utsagor om homosexualitet - i vilka han enligt Lodenius uttalar sig positivt om personer som är för dödsstraff för homosexualla - med katoska kyrkans inställning i frågan: "Det finns inget som skiljer Omars svar på vad som är officiell muslimsk hållning i HBT än i t ex Katolska:an." Inget Q nämns i detta sammanhang. Lodenius uttrycker förvåning: "Häpnar över att du av alla tycker hans överslätande attityd till en predikant som vill döda homosexuella är ok!".

Twitterkonversationen övergår sedan till att Lodenius frågar om Hammar inte hör vad Mustafa säger, vilket bemöts med enträgna uppmaningar från Hammar om att Lodenius ska läsa en krönika Hammar skrivit på Seglora smedja (Dagens seglora?). En krönika Hammar själv menar är klargörande på ett helt avgörande sätt i denna fråga. Hammar hänvisar också till Mustafas förändringspotential och refererar i sammanhanget till Saulus förvandling till Paulus.

På vilket sätt feminismen ska blir mer inkluderande och kontextuell utvecklas inte vidare i twitterflödet. Menar Hammar att kvinnors mänskliga rättigheter kan undantas och underordnas kontexten, exempelvis i en kontext av hedersförtryck? Och vilka andra kontexter är det vi ska ta hänsyn till och vilka andra grupper kan undantas från sina mänskliga rättigheter?

Störst underhållningsvärde i denna twitterflod har inlägg som handlar om Nalin Pekgul. "Jag kan ha respekt för Nalin Pekguls erfarenheter men lika tveksamt att göra sig till talesperson.", skriver Hammar och refererar till en talare på seminariet. Denna tveksamhet omfattar uppenbarligen inte Hammar själv och hennes föreställningar om att vara en talesperson för Svenska kyrkan, kvinnor, kvinnliga präster mm. En deltagare i detta twittrande sammanfattar sin uppfattning angående Hammar, efter att följt konversationen: "Tack gode Gud för att du inte blev ärkebiskop".

https://twitter.com/annakarin1951

 Bloggen Tant hu skriver om kyrkan som dysfunktionell familj och härskartekniker apropå Svenska kyrkans kommunikationschefs artikel i Kyrkans tidning. Om det här är Svenska kyrkans nya kommunikationsstrategi blir man bekymrad. Läs Tant hus analys av artikeln HÄR.

 AV ANNIKA BORG

När man tar del av fransk debatt får man sig perspektiv till livs. Precis som i Sverige arbetar man med frågor om gemenskap och mångfald. Hur skapar vi ett vi, är frågan för dagen även i Frankrike. Men diskussionen ser annorlunda ut, lösningarna är andra -  och filosofiska resonemang är vardagsmat. 

Nu rapporteras att franska skolelever ska undervisas i moral och i idealen från franska revolutionen. Voltaire ska stå på schemat. Och revolutionens ideal, frihet, jämlikhet, broderskap, ska ristas in ovanför ingången till varje skola som inte redan gjort det. I höst börjar franska lärare att utbildas i konfessionslös moral, "la morale laïque". Utbildningsminstern Vincent Peillon är förutom politiker även doktor i filosofi. Bakgrunden till förslaget är också tidigare budgetminister Jérôme Cahuaz skattesmitning (samme minister som anklagade skådespelaren Gérard Depardieu för skattesmitning). Mer filosofisk och etisk kompetens kring gott och ont med utgångspunkt i upplysningsidealen efterfrågas alltså.

Konfessionslös moral blir från 2015 ett ämne i skolan, från lågstadium till studentexamen, och man kommer att få betyg i ämnet. På teoretiska linjer finns redan filosofiundervisning och man undervisas i samhällskunskap där även medborgaretik ingår. Så kan också en gemensam grund skapas. Och individuell frihet är ju som sagt ett av idealen.

Kritiker finns givetvis,  t ex de som menar att religionsneutraliteten börjar likna en ny religion och en del grövre grepp i debatten finns självklart också. Men nio av tio fransmän sägs vara positiva till förslaget. 

Man kan väl möjligen bara hoppas att man klämmer in systerskap i inskriptionerna också. 

http://tempsreel.nouvelobs.com/education/20120902.OBS1019/la-morale-laique-au-programme-des-eleves-des-la-rentree-2013.html

För liknande diskussion i Spanien: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/00467600601035846?journalCode=thed20#preview

Om "laïcité": http://en.wikipedia.org/wiki/Laïcité

KRISTEN OPINION rekommenderar professor Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner... Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Här ett citat att reflektera över, som handlar om den tunna gränsen mellan drömmen om det goda och det totalitära, och om svårigheten att se och analysera skeenden när de pågår:

" De som var glödande antinazister protesterade mot Hitler, dem återfann jag i dokumenten Sverige-DDR. Många som var med att bygga upp DDR, trodde och hoppades, drömde om en bättre värld, ett socialistiskt samhälle som skulle avlösa den nazistiska diktaturen. De bars av en vision om det goda, antifacsistiska samhälle som skulle skapas. Kommunister som flytt från till Sverige från Nazityskland och hade tagit sin tillflykt till Sverige deltog sedan i uppbyggnaden av den nya staten DDR. De fick ledande befattningar och behöll de svenska vänskapsbanden. Hur kunde då leninistiska-stalinistiska metoder ta överhanden och drömmen om ett bättre samhälle utvecklas till en repressiv diktatur? /.../ Jag får brev på brev. Från kommunlaråd, rektorer och lärare somo först nu begripit vilka systematisk strategier som låg bakom de generösa erbjudane från DDR-kulturcentrum med gratis konserter, teaterföreställningar och föreläsningar. Företrädare från ABF och Medborgarskolan som samarbetade med representanter för DDR hör av sig."

 Av Johanna Andersson

Biskopar deltar i det offentliga samtalet inte bara genom predikningar och teologiska inlägg i angelägna frågor. Flera av dem är också aktiva på Facebook, bloggar och twitter. Biskop Antje Jackelén i Lunds stift utsågs förra året till Skånes främsta opinionsbildare. För några dagar sedan kunde man läsa hur biskopen retwittrar ett inlägg/teckning av satirtecknande prästen Kent Wisti. Man får förmoda att hon därmed tycker att den har en poäng. Satiren skämtar om att biskop Jackelén krävt att deltagande präster vid en teologdag i stiftet ska bära prästskjorta. Anledningen är enligt satiren en fråga om effektivitet: "På det här sättet kan jag rycka kragar när de passerar vid fikabordet.", säger den tecknade biskopen i satiren.

Wistis satir kritiserades på Facebook. Rädslan för att bli "avkragad" och förlora ämbete och arbete utgör en påfrestning för den som står i den situationen och även för andra präster. Man skämtar knappast på liknande sätt om människors oro för att mista sina arbeten inom andra områden. Att ledare skojar om sina befogenheter att ta ifrån medarbetare deras uppdrag är med rätta känsligt.

Att den biskop som i sammanhanget står för maktutövningen själv sprider denna satir kan tolkas som att hon är okänslig inför den situation enskilda präster står inför. Biskopen har makt, biskopen kan obehörigförklara präster. Satiren signalerar makt och godtycklighet, dessutom utförda på ett effektivt sätt. Rycka kragar när präster passerar vid fikabordet? Och detta tycker en utpekad makthavare är tillräckligt roligt för att retwittra och sprida? Kan man inte förvänta sig ett något större allvar inför biskopens uppdrag och ansvar?

https://mobile.twitter.com/BiskopAntje

KRISTEN OPINIONS gästbloggare Madeleine Sultán Sjöqvist ger oss religionssociologiska reflektioner kring samtidsfenomen, kyrka och samhällsdebatt. Hon är verksam som lektor vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet. I dessa två inlägg skriver hon om religion som drivkraft för terrorister och ställer frågor kring Svenska kyrkans ekonomiska prioriteringar.

I. Terrorism och religion

Bland vissa akademiker har det funnits en enögdhet när det gäller att förklara varför människor radikaliseras i sin religiösa övertygelse och begår allvarliga brott. Den faktor man har lyft fram är att de är ekonomiskt marginaliserade och därför tillgriper de mest radikala formerna av sin religiösa traditions tro och praxis. Trots att empiriska studier visat att flera av de som begår terrorhandlingar näppeligen varit fattiga, kan ha hög utbildning, bra ekonomi och ett tillsynes gott familjeliv, har dessa akademiker inte velat ta in dessa fakta. Kanske är det så att dessa akademiker i allt för hög grad utgår från ett marxistiskt perspektiv där allt som sker skall förklaras med ekonomi och att de därför inte ser vad som sker i verkligheten.

Men, vill jag hävda, de har inte helt fel. Ekonomi kan vara en faktor som kan förklara att religion får fungera kompensatoriskt för individen. I den samhällsvetenskapliga forskningen om religion finns det i den rika teoretiska diskussionen fler exempel som kan förklara hur religion fungerar kompensatoriskt för en verklig eller upplevd marginalisering. Här vill jag nämna att man kan uppleva sig marginaliserad för att det värderingssystem som man har i allmänhet uppfattas som lägre stående, men det finns fler aspekter som jag inte har utrymme att nämna här.

En viktig poäng är dock att religionen kompenserar den faktiska eller upplevda känslan av att vara marginaliserad i samhället. En annan viktig poäng är att religion inte löser problemet med att vara fattig eller ha ett värderingssystem som majoriteten inte omfattar et c, det är mer så att religionen ger en känsla av kompensation så den utsatte inte känner sig lika utsatt.

De flesta religioner har system för att förhindra alltför extrem radikalisering bland sina medlemmar, medan andra religiösa riktningar uppmanar till våld och terror.

Återigen skriver Jenny Nordberg i SvD insiktsfullt om religion.

II. Kyrklig ekonomi?

Medan Svenska kyrkan på riksnivå är en av de mest förmögna samfund i världen, brottas många lokala pastorat med dålig ekonomi. I Eskilstuna ville församlingen sälja två distriktskyrkor men domkapitlet tyckte att det var defensivt och uppmanade i klartext församlingen att jobba hårdare. Nu kan man ju knappast anklaga enskilda präster för de effekter sekulariseringen orsakar, allt färre människor delar svenska kyrkans världsbild och deltar i dess rituella verksamhet och vad skall man göra när ekonomin krymper? Domkapitlets uttalande tyder snarare på en oförmåga att göra en rimlig analys av sin samtid.

I Lunds stift skall en diakon sägas upp med hänvisning till ansträngd ekonomi, församlingen var tvungen att ta ett lån för att bekosta en dyr kyrkobyggnadsrenovering. Biskop Antje Jackelén gör en brandkårsutryckning ut och menar att församlingen skall sälja lokaler istället för att säga upp personal.

Jag tror att inom de närmaste åren kommer vi få se alltfler sålda byggnader, ruinförklarade kyrkor och kyrkogårdar samt uppsagd personal. När Svenska kyrkan förhandlade med staten inför skiljandet av kyrka-stat låg också, menar jag, var det mer av önsketänkande än korrekta analyser som låg till grund för hur kyrkan tänkte om alla de byggnader som tillhör det svenska kulturarvet och sin egen verksamhet i framtiden. Man förmådde inte göra en korrekt analys av kostnader och det ansvar man tog på sig. Nu säljs byggnader i en rasande fart och verksamhetens prioriteras om utifrån en hipp-som-happ-tanke. Fortfarande har man inte lärt sig läxan: att göra en långsiktig plan utifrån en korrekt och rimlig bedömning samt en riskhanteringsplan.

Att svenska kyrkan inte klarar av att hantera de 900 år av kristen dominans i svensk historia är uppenbart och vi får nu se vårt kulturarv planlöst förskingras. Givetvis skall inte enskild präster på församlingsnivå anklagas, men har inte kyrkan en politisk ledning, ett forskningssekretariat och minst en bataljon av byråkrater och teologer på central nivå? Och är inte dessa positioner tämligen högavlönade?

Läs mer om detta HÄR. 

Fotnot: inläggen är också utlagda på Madeleine Sultán Sjöqvists fb-sida.

 AV ANNIKA BORG

Något sömndrucken öppnade jag morgontidningen och trodde för en stund att SvD nu tagit stafettpinnen från förra helgens DN-artikel om Svenska kyrkan och skrivit ett granskande reportage. Detta föll nämligen mina ögon på:

”I dagens samhälle fungerar inte de sekteristiska arbetsformer vi nu fått se.”

”Hur kommer det sig att man är så förtvivlat rädd för att föra en debatt i dagsljus?”

”Familjerna ger varandra uppdrag på ett sätt som är djupt odemokratiskt.”

Men de klockrena beskrivningarna av Svenska kyrkan handlade i själva verket om S och tumulten kring Omar Mustafa. F d justitieministern, advokaten och författaren Thomas Bodström hade på Brännpunkt givit sin syn på saken och konstaterandet om familjekorruption gjordes av förra borgarrådet Tjia Torpe.

Samma metod där som här med andra ord: man kuppar och begraver. Familjen och vänner ska med. Agendan ska hållas och tystnad utåt. Kritik oombedes.

Apropå förra veckans DN-artikel, som gett en hel del eko, så länkar journalisten Niklas Orrenius många av de bloggar som kommenterar reportaget på twitter. Det tycker vi är ett bra.

I den uppföljande intervjun i DN med ärkebiskop Anders Wejryd trampade han, ÄB alltså, lite snett när han trodde sig veta att det som händer och har hänt ett tag i hans kyrka handlar om ”färgstarka personligheter”. Som om maktförhållanden mellan dem var symmetriska. Liknande tankar förekommer på andra håll uppifrån och lite varstans: ”starka viljor” kan det heta eller situationen pekas ut som ”lokal”, alla är lika goda kålsupare. Och hur var det nu? Begrava och vara tyst utåt? Skyl över, personifiera, trivialisera och begrav? Härskarteknik kallas det. Eller för att låna en rubrik från en artikel skriven av professor Eva Hamberg och prästen Yngve Kalin: ”Vägran att ta till sig fakta påskyndar kyrkans kris.” Läs den HÄR. Och bekräftade bilden av sakernas tillstånd gjorde tyvärr biskopen i Härnösand Tuulikki Koivunen Bylund på sin blogg. Det var ju onödigt. Som sagt: läget är inte symmetriskt ur maktperspektiv.

Den som vill ta del av vad som egentligen sagts kan till exempel läsa bloggposter på dessa bloggar:

http://carolinajohansson.wordpress.com/2013/04/25/en-biskopsblogg-att-bli-till-det-som-man-ville-bekampa/

http://bloggardag.blogspot.se

http://tanthu.wordpress.com/2013/04/24/antligen/

http://tanthu.wordpress.com/2013/04/22/godhetskultur/

http://helenaedlund.blogspot.se

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/det-goda-far-fa-rubriker

Av Johanna Andersson

Om några dagar hålls ett möte mellan representanter för Svenska kyrkan och två amerikanska kyrkor i Washington. Samtalen ska enligt pressmeddelandet handla om klimatfrågan, i bestämd form singularis. Ärkebiskop Anders Weiryd deltar och ska med såväl kyrkliga företrädare som representanter för Vita huset och senaten fokusera på att möta klimatförändringarna med hopp och "en trotsig optimism grundad på rättvisa".

Vidare menar Wejryd att; ”– Vi vill tillsammans visa amerikanska politiker och beslutsfattare att vi tar klimatfrågan på allvar”. (Vill man sedan också visa kinesiska, japanska, jemenitiska, argentinska, brasilianska, saudiska, sydafrikanska, australiensiska, vietnamesiska, tyska, franska, spanska, polska, afghanska m fl politiker att man tar klimatfrågan på allvar kommer det naturligtvis krävas en hel del flygresor runt i världen för Svenska kyrkans företrädare.)  

Enligt pressmeddelandet består Svenska kyrkans delegation av: ”ärkebiskop Anders Wejryd, biskop Hans-Erik Nordin (Strängnäs stift), biskop Antje Jackelén (Lunds stift), policychef Gunilla Hallonsten, klimathandläggare Henrik Grape, ekumenikchef Christopher Meakin, Margareta Grape, chef för kyrkornas FN-kontor i New York, ärkebiskopens tidigare kaplan Ann-Cathrin Jarl samt pressekreterare Ewa Almqvist." Vilka konkreta uppgifter alla dessa personer har i klimatdiskussionerna med amerikanska kyrkor och politiker framgår inte av pressmeddelandet. 

Här måste naturligtvis uppstå någon form av etisk konflikt. Man reser från Stockholm till Washington för att diskutera att det inte är ekologiskt hållbart att  människor reser mellan Stockholm och Washington? Lösningen för ömma samveten är vanligtvis att man klimatkompenserar. Men grupper som arbetar med klimatfrågor ställer sig ofta kallsinniga till klimatkompensation. Så kritiserar Alfred Hallmer från gruppen Klimax företeelsen:
”- Klimatkompensation är bedrägeri. Föroreningar från en flygtur kan inte göras ogjorda.” Och "- Det är närmast rasistiskt att låta fattiga människor, med redan marginella utsläpp på sina samveten, begränsa sina utsläpp för att svenskar ska kunna fortsätta flyga utan dåligt samvete för att deras resor bidrar till att snabba på den globala uppvärmningen", säger Agneta Enström från Klimax.

Den stora frågan är naturligtvis varför representanter för Svenska kyrkan ska göra denna klimatbelastande resa. Kan de inte skypa istället? Eller låta experter på klimat göra långa och dyra resor för att diskutera klimat? 

 AV ANNIKA BORG

Ingenting är nytt under solen. Åtminstone inte i teologi- och kyrkohistorien. Den senaste tiden har jag alltmer påmints om de donatistiska striderna. Historiskt sett rör vi oss en bit efter den diocletianska förföljelsevågen av kristna och det geografiska området är Nordafrika. Den donatistiska rörelsen växte och spred sig. Huvudpunkterna i de senare striderna mellan Augustinus och just donatisterna handlar om kyrkosyn, sakramentssyn och ämbetssyn och alltsammans är kopplat till ett begrepp: renhet.

Donatisterna ansåg, förenklat, att kyrkan skulle bestå av värdiga och heliga ämbetsbärare. Kyrkan skulle överhuvudtaget vara en sammanslutning av heliga. Man gick till och med så långt att man gjorde sakramentens bärighet till en fråga om ämbetsbäraren var tillräckligt ren eller inte. Var han inte det så var sakramentet inte giltigt. Augustinus å sin sida argumenterade att donatisterna lade för stor vikt vid personen/människan och för liten vikt vid Jesu Kristi nåd. Dessutom är det omöjligt för människor att avgöra vad som är rent och orent, värdigt och ovärdigt, menade Augustinus. Kyrkan är en blandning av såväl helgon som syndare. Att bedöma och sortera ankommer alltså inte på människan. Sakramentens giltighet är inte avhängigt ämbetsbärarens värdighet, vandel eller uppfattningar, utan verkar oberoende av dessa. En mycket viktig tanke. Den augustinska linjen segrade och vidareutvecklades, t ex av Luther och Calvin.

Men ett visst mått av sortering finns också i Calvins teologiska bygge. Häromdagen skrev jag om kristendomens inneboende ambivalens, dubbelhet och öppenhet. I Calvins tanke om den synliga och osynliga kyrkan finns samma ambivalens: vi kan se, men inte helt och fullt, det finns alltid mer, något annat, det för oss fördolda. Men hos Calvin kan man ändå se en riktning mot att kunna bedöma och göra synligt: den som verkligen tillhör kyrkan ska kunna mäta och vägas och befinnas värdig, med reservation för att jag här komprimerar komplexa tankar hos Calvin. Här löper en linje bakåt till en del av ingredienserna i de donatistiska striderna.

Vem som ska befinnas värdig och ovärdig var inte en diskussion som uppkom genom striden mellan Augustinus och donatisterna, utan variationer på temat fanns även tidigare. Och variationer på utsorteringstanken finns genom kristendomens idéhistoria och också idag. Den calvinska bedömningstanken och de dontastiska striderna ger en intressant relief till dagens svenskkyrkliga debatt.

Att kyrkan inte byggs enbart av människohand och att människan inte är eller ska vara alltings måttstock är också viktiga tankar hos Luther. Och för Luther är och förblir fokus det som också var det för Augustinus: Jesu Kristi nåd.

Fotnot: Min läsare Sture hörde av sig och påpekade att det är viktigt att komma ihåg att det även hos Luther finns tankar kring olika gränsdragningar. Det har Sture naturligtvis rätt i. Dessa finns t ex i utformningen av predestinationsläran, även om man också behöver koppla denna till det jag skrev om häromdagen i inlägget "Ambivalens och tydlighet ": det uppenbarade och fördolda i Guds väsen.Tack för påpekandet Sture.