kristen opinion

Det enda bevarade personliga föremål som tillhört Franz Kafka är en hårborste. Borsten, som enligt uppgift är av märket G. B. Kent&Sons, finns i familjen Malez ägo i Israel där Dora Diamant lämnade den vid ett besök 1950.

Stora delar av Kafkas litterära kvarlåtenskap ligger inlåst i bankvalv, väntande på att olika arvstvister ska lösas. Därpå önskar dödsboet sälja manuskripten i lösvikt. Ett antal dagböcker är försvunna efter ett Gestapobeslagtagande i Berlin 1933. Många hoppas att dessa dagböcker en dag mirakulöst ska återfinnas i någon pappershög i något hörn i något bortglömt arkiv. 

Själv ligger Kafka begraven i Prag, en stad han förgäves försökte ta sig ifrån. "Die kleine Mutter mit Krallen" kallade han Prag. En liten mor med klor, fritt översatt. Prags klor släppte inte taget om honom. Han ligger begravd på nya judiska kyrkogården, i samma grav som sin far och mor. Också dem hade han förgäves försökt att ta sig ifrån.

Johanna Andersson

Franz Kafkas relation till judendomen är omdiskuterad. Filosofen Walter Benjamin skriver: "Ich denke mir, dem würde der Schlüssel zu Kafka in die Hände fallen, der der jüdischen Theologie ihre komischen Seiten abgewönne." (Ungefär: Jag tror att den som kan finna de  komiska sidorna i den judiska teologin kommer att förstå Kafka.)

Kafka räknas till den assimilerade generation som började förlora kontakten med sitt judiska arv. Han klagar själv över att han fick så lite med sig i sin uppfostran av judisk tro.  Han tyckte det var tråkigt i synagogan, även han besökte den sällan. ”Bortsett från dansskolan tror jag aldrig att jag senare haft lika långtråkigt”, skriver han med anledning av synagogebesök under barndomen. (..so gelangweilt habe ich mich später, glaube ich, nur noch in der Tanzstunde).Han var också under många år livrädd att bli uppropad för att läsa ur Torah i synagogan. Kombinationen av leda och rädsla är naturligtvis inte den bästa förutsättningen för gudstjänstdeltagade.

Firandet av judiska högtider hemma hos familjen Kafka var torftigt. Påskens textläsningar genomfördes under ”skrattkramper”. Han kallar sin Bar Mitzvah löjlig. Han förebrår sin far att han inte gett vidare mer av sitt judiska arv.

Kafka studerade senare under sitt liv hebreiska och jiddisch. Han besökte en teater som spelade pjäser på jiddisch, ordnade textläsningar på jiddisch, var engagerad i sionistiska föreningar och förde samtal med rabbiner. I någon av de lådor med Kafkas efterlämnade manuskript som idag finns inlåsta i bankvalv i Zürich och Tel Aviv, lär det finnas en lektion i hebreiska som han sammanställt.

Författaren Bruno Schultz, som levde något senare än Kafka, menar att Kafkas författarskap handlar om Gud och om att hitta ett riktigt sätt att leva. Sökandet efter Gud och det precisa beskrivandet av ett tomt och absurt liv utan Gud är ett huvudmotiv. Kafkas språk uttrycker förlusten av Gud, språket är också en ersättning för något som tidigare var verkligt och upplevt. Detta något går att tolka som en judisk tro. Enligt Schultz är hela romanen Processen ett försök att komma till tals med sin judiske Gud. Huvudpersonen hindras av en korrupt domstol, befolkad av korrupta människor.

Det har påpekats att Kafka skrev betydande delar av sina verk under judiska högtidsdagar mellan månaden Elul och Yon Kippur.. Hans författarskap skulle vara påverkat av att det tillkommit under den del av året som handlar om botgöring, dom och förberedelse inför försoning.

Kafka har uttryckt att han såg skrivandet som en bön – Schreiben als eine Form des Gebetes. De mystika och gudssökande dragen hos Kafka ger ytterligare en dimension åt läsningen av hans verk.

Johanna Andersson 

Det är något makabert över bilderna från kalaset på Moderna museet där vita leende kvinnor mumsar på svarta tårtbitar med köttigt rött inre.

Konst är konst, javisst. Och fri är den för Makode Linde och alla andra. Men man kan ändå inte låta bli att undra om det ändå inte finns något sådant som ryggmärgsreflexer även hos kulturministrar. En reflex som alltså inte är avhängig råd från pressekreterare eller sakkunniga utan som precis som ordet implicerar bara finns där.

Debattens vågor har givetvis gått höga. Stridsrop och bagatelliseringar har avlöst varandra.

En skribent som DN:s Stefan Jonsson missade naturligtvis inte tillfället att vädra sitt USA-hat (länk HÄR). Men i några passager i texten lyfter han blicken och får fram en viktig poäng om själva tårtsaken: 

Nu har alltså Linde visat att en vit kvinna som skär i en svart kvinna är en vit kvinna som skär i en svart kvinna. Och då ser vi plötsligt: den vita skär i den svarta. Samt att vår kulturminister deltar och att detta är en del av ordningen, en naturlig del av ordningen, att vita människor skrattande skär sönder en attrapp av en svart kvinnokropp. 

Jonsson missar inte rasismen och kolonialismen i sin text, dock lyser resonemang om sexismen med sin frånvaro.  

Konstnären Elisabeth Ohlson Wallin hotade med att dra in donationen av verket Ecce Homo till museet efter tårtskandalen. Kanske en tillfällig känslostorm. För nog borde väl hon om någon förstå att konst kan röra upp himmel och jord? 

Det man mest kunde instämma i var SvD:s kolumnist Jenny Nordbergs trötthet på att behöva motivera alla påhitt med att det är okränkbar och fri konst. Även om man är "beredd att dö för folks rätt att uttrycka sig" kan det faktiskt bli en aning påfrestande, menar hon (länk HÄR)

Man börjar faktiskt längta lite efter Monets näckrosor, som inte avkräver betraktaren ett omedelbart ställningstagande eller i första hand önskar vara en tydlig kommentar till samtidens heta debattämnen. 

Annika Borg 

Franz Kafkas vän filosofen Martin Buber talade över ämnet Skuld och skuldkänsla vid en internationell konferens för medicinsk psykoterapi i London 1948. Han menade att den uppdelning som kommit att ske, och som innebar att teologerna talade om skuld medan psykoterapeuterna enbart ägnade sig åt skuldkänslan, var olycklig för patienten.

I sitt anförande utgår Buber bland annat från huvudpersonen Josef K. i Kafkas roman Processen (Der Process, vilket är Kafkas egen stavning av tyska ordet Prozess). Romanen handlar om Josef K. som vaknar upp en morgon och häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han står anklagad för. I boken får vi följa Josef K:s väg mot avrättning genom ett fullständigt obegripligt rättsväsende där domstolen är spöklikt öde och processen präglas av total förvirring. Josef K. får hos Buber representera den moderna människan och hennes inställning till skuld.

Olika människor ger Josef K. olika och motstridiga råd om hur han ska agera under processen. Josef K. får höra: ”Man kan inte värja sig mot den här domstolen, man måste avlägga bekännelse. Bekänn nästa gång ni får ett tillfälle. Först då finns en möjlighet att undkomma.”

”Men jag är inte skyldig”, försvarar sig Josef K: ”det är ett misstag. Hur kan en människa överhuvudtaget vara skyldig. Vi är ju alla människor, den ene lika väl som den andre.” Den präst som hör Josef K. säga detta svarar att det är helt riktigt, men säger i samma andetag: ”Men så brukar de skyldiga säga.”

Sedan berättar prästen en liknelse om en man som står framför lagen. En mängd dörrar som vaktas av en mängd väktare leder in till lagen. Mannen vågar inte försöka gå in, han tillbringar dagar och år utan att våga försöka och dör utanför lagen. Strax innan han ska dö berättar väktaren: en av dörrarna var avsedd enbart för dig och nu ska den dörren stängas. I en dagboksanteckning skriver Kafka om detta: ”Bekännelse, ovillkorlig bekännelse, en dörr som öppnas i husets inre till den värld, vars dunkla sken doldes bakom dess murar.”

Buber tolkar berättelsen som en bild av människan inför domen. Den skuld Josef K. vägrar se sin delaktighet i handlar om människans existentiella skuld. Buber menar att denna skuld inte får relativiseras till att handla om skuldkänslor eller dessa känslors uppkomst. Den existentiella skulden kan inte gottgöras, bara genom bekännelse och att man överlämnar sig åt nåden kan den leda till pånyttfödelse. Prästens påpekande att de skyldiga brukar hänvisa till att ingen människa kan vara skyldig uttolkar Buber: "Det vill säga den det angår talar om andra istället för att befatta sig med sig själv.”

För Josef K. är domen döden. Han bekänner ingenting, han vägrar se sin delaktighet. Bekännelsen kan vara en dörr som öppnas, men in i det sista vägrar han gå in genom dörren som står öppen och bara skenbart är stängd. ”På det sättet når honom domen”, skriver Buber.

Processen är trots sin tunga problematik och oundvikliga slut en bok som rymmer ett visst mått humor. Max Brod har beskrivit ett tillfälle när Kafka läste högt för sina vänner ur just Processen: ”Så till exempel skrattade vi för full hals, när han föredrog första kapitlet i ”Processen” för sina vänner. Och själv skrattade han till den grad, att han stundtals inte kunde fortsätta läsningen.”

Den intresserade kan läsa Der Process här:http://gutenberg.spiegel.de/buch/157/2En kort filmatisering av Framför lagen finns här: http://www.youtube.com/watch?v=AVapxMPTyfA

Martin Bubers föredrag finns i Skuld och skuldkänsla, Dualis förlag, Ludvika 1989.

Johanna Andersson

Relationen mellan söner och fäder kan vara komplicerad. I november 1919 skrev Franz Kafka ett drygt 100 sidor långt brev till sin far. (Finns på tyska här: http://de.wikisource.org/wiki/Brief_an_den_Vater) Kafka var då 36 år gammal, tuberkulosen börjar påverka hans liv, han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar i Prag. Hans två mål i livet - att kunna leva på sitt skrivande och bilda familj - verkade ouppnåeliga.

Den utlösande faktorn för brevet tros vara en förlovning som Kafka ingick 1919. Fadern var öppet föraktfull inför den aktuella fästmön. Äktenskapsplanerna gick om intet eftersom paret inte fick tag i någon lägenhet där de kunde bo, trots desperata försök, och förlovningen slogs upp.

Brevet var troligen aldrig avsett att läsas av fadern. Det finns uppgifter om att Kafka gav det till sin mor, som dock aldrig överlämnade det till fadern. Brevet är känt som ett av de mest förtvivlade kontaktförsöken - och samtidigt mest ohyggliga uppgörelserna - mellan far och son som världslitteraturen känner. Det är också en avgörande källa till förståelse Kafkas liv och författarskap och kan läsas som en kort självbiografi.

I brevet skildras en uppväxt fylld av hot om våld, ironi, förnedring och krav på lydnad inför obegripliga och nyckfulla regler. Detta är motiv som återkommer i stora delar av Kafkas författarskap. Den lille, magre och känslige pojken kan aldrig någonsin hävda sig mot sin store, kraftfulle och råbarkade far.

En känd episod är när fadern en kväll drar upp den lille pojken ur sängen och lyfter ut honom på balkongen och låter honom stå där en stund i mörkret. Anledningen är att barnet tjatat om att få ett glas vatten, men barnen förstod inte sambandet. Händelsen var istället helt obegriplig och ledde till att Kafka under många år som barn trodde att han när som helst och utan anledning kunde dras upp ur sängen om natten och lyftas ut i mörkret. (Jahren litt ich unter der quälenden Vorstellung, dass der riesige Mann, mein Vater, die letzte Instanz fast ohne Grund kommen und mich in der Nacht aus dem Bett auf die Pawlatsche tragen konnte und dass ich also ein solches Nichts für ihn war.)

Samtidigt med känslor av underlägesenhet, vanmakt, skuld och utsatthet uttrycks i brevet en stor kärlek till fadern. Kafka skildrar ett tillfälle: när du tyst kom till mig i Ottlas rum senaste gången jag var sjuk, stannade på tröskeln och bara sträckte på halsen för att se mig i sängen, och av omtanke bara vinkande åt mig. Vid sådana tillfällen lade man sig ner och grät av lycka och gråter nu igen, medan man skriver om det.  (..wenn Du während meiner letzten Krankheit leise zu mir in Ottlas Zimmer kamst, auf der Schwelle bliebst, nur den Hals strecktest, um mich im Bett zu sehn, und aus Rücksicht nur mit der Hand grüsstest. Zu solchen Zeiten legte man sich hin und weinte vor Glück und weint jetzt wieder, während man es schreibt.)

I brevet skildrar Kafka också ett av faderns sällsynta och vackra leenden och den enorma glädje det väcker att få se detta leende. (Du hast auch eine besonders schöne, sehr selten zu sehende Art eines stillen, zufriedenen, gutheissenden Lächelns, das den, dem es gilt, ganz glücklich machen kann.) Kafka kan inte minnas att fadern någonsin log detta leende med anledning av något han gjorde som liten, men lika fullt gör faderns leende honom lycklig. Och förstärker hans skuldkänslor.

Den mest sorgliga meningen av alla i brevet är kanske den som handlar om det faktum att fadern aldrig orkade läsa det Kafka skrev: "Mitt författarskap handlade om dig, där klagade jag bara över det som jag inte kunde få klaga över vid ditt bröst."

Brevet till fadern har legat till grund för ett antal psykoanalytiska tolkningar av Kafkas person och hur den grundläggande konflikten med fadern påverkat hans författarskap.

Johanna Andersson 

Studenter på Columbia University i New York kan just nu läsa kursen Filosofical Fictions: Reading Kafka. Kursen hålls av den amerikanska filosofen Judith Butler, mest känd för sina mycket inflytelserika men svårtillgängliga texter som problematiserar begrepp som kön, sexualitet och kropp.

På Youtube kan man ta del av några av Butlers Kafka-föreläsningar som visar en tämligen uppsluppen Butler. Vid ett tillfälle, när hon låtit några studenter försöka tillverka en modell av det egendomliga väsendet Odradek som förekommer i en av Kafkas noveller, så skrattar hon högt när de visar upp resultatet. Deras skapelse ser ut som ett mellanting mellan en golvmopp och en miniatyrgran, byggd av brädstumpar.

I essän ”Who Owns Kafka” (länk här: http://www.lrb.co.uk/v33/n05/judith-butler/who-owns-kafka) tar Butler sin utgångspunkt i de pågående striderna om Kafkas efterlämnade manuskript. Manuskripten är sedan årtionden inlåsta i bankvalv i Tel Aviv och Zürich. Kafka beordrade innan sin död vännen Max Brod att bränna dem, kanske medveten om att Brod aldrig skulle uppfylla denna önskan. Brod tog med manuskripten till Israel, testamenterade dem till sin sekreterare Esther Hoffe som dog 2007, 101 år gammal och då testamenterade manuskripten till sina två döttrar.

1988 sålde Hoffe manuskriptet till Processen till Tyskland för 2 miljoner dollar. Hoffes döttrar vill nu sälja resterande manuskript per kilo till högstbjudande. Butler konstaterar att Kafkas texter därmed behandlas som en råvara eller naturtillgång, inlåsta i ett valv, inväntande tidpunkten för högsta marknadsvärdet. Visserligen är vi vana vid att allt mer kvantitativa mått används för att mäta kvalitet i den akademiska världen, anmärker Butler. Men ännu har vi inte börjat väga våra publikationer.

Butler för sedan ett långt och komplicerat resonemang om nationalitet, tillhörighet och språk och vem som egentligen har rätt till Kafkas manuskript, Israel eller Tyskland. Tyskland anspråk bygger på att Kafka var en av de mest betydelsefulla tyskspråkiga författarna. Butler gör därför en poäng av att Kafka, som hyllas för sin klara och strama tyska, hela tiden korrigerades språkligt av sin tyska fästmö Felice Bauer från Berlin. Hans tyska bar inlån från både tjeckiska och jiddisch, Bauer uppfattade den som full av fel.

Israels anspråk på Kafkas manuskript bygger på att man anser sig ha rätt att förvalta kulturella skatter som finns i landet och som har en stark och oomtvistad anknytning till det judiska folket. Butler problematiserar och polemiserar mot att ett land kan kräva att tillgodogöra sig arv från personer eller epoker. Har Israel rätt till allt kulturellt betydelsefullt som efterlämnas av judiska personer i världen? Hon citerar också Kafkas kända ord från dagboken 1914: Vad har jag gemensamt med judar? Jag har ju knappt något gemensamt med mig själv och borde ställa mig helt tyst i ett hörn, nöjd att jag kan andas.  (Was habe ich mit Juden gemeinsam? Ich habe kaum etwas mit mir gemeinsam und sollte mich ganz still, zufrieden damit, dass ich atmen kann, in einen Winkel stellen.)

Angående sina dubbla arv, det judiska och det tyska, skriver Kafka: Bin ich ein Cirkusreiter auf 2 Pferden? Leider bin ich kein Reiter sondern liege am Boden" (Är jag en cirkusryttare på två hästar? Tyvärr är jag ingen ryttare utan jag ligger på marken.)

Kampen om lådorna med hans manuskript, vägda på guldvåg, står mellan Nationalbiblioteket i Israel och Tyska litteraturarkivet i Marbach. En av rättegångarna har hållits i familjerätten i Tel Aviv, där frågan behandlas som en arvstvist. Eller som Butler skriver:

An irony then, to be sure, that Kafka’s writings finally became someone else’s stuff, packed into a closet or a vault, transmogrified into exchange value, awaiting their afterlife as an icon of national belonging or, quite simply, as money.

 Johanna Andersson

Franz Kafkas person och livsöde har genom åren varit föremål för intresse från vitt skilda håll. Bland annat har historiker, jurister, psykoanalytiker, litteraturvetare, teologer och läkare skrivit om honom. I en artikel i Fortschritte der Neurologie-Psychiatrie skriver psykiatriprofessorn Manfred Fichter att Kafka troligen led av en atypisk form av anorexia nervosa. Diagnosen baseras på sådant som Kafka själv skildrat i brev till olika vänner och i litterära verk. Enligt Fichter kan diagnosen ställas utifrån att Kafka var mager under hela sitt liv och periodvis underviktig, hans vana att fasta och hålla strikta dieter i kombination med ständig och krävande träning.
En av Kafkas medarbetare på försäkringsbolaget berättar följande episod om honom för Max Brod: ”En gång kom han in i mitt rum, när jag som bäst satt och åt en smörgås. Jag förstår bara inte hur ni kan få ner det där fettet, sade han. Den bästa födan är en citron.” Kafka utvecklade genom åren en allt mer strikt och inskränkt mathållning. Dieten bestod mest av frukt, grönsaker, nötter och yougurt. Han avstod helt från alkohol, tobak och sötsaker och var under stora delar av sitt liv strikt vegetarian. Kafka tog också intryck av en då känd amerikansk näringsexpert som betonade att varje tugga skulle tuggas minst ett dussin gånger. Det går att förstå att det hela innebar en viss påfrestning på måltidsgemenskapen i både familjen och vänskapskretsen.
Kafka följde också olika gymnastikscheman och var känd i vänkretsen för att tycka om ansträngande promenader, bergsklättringar och roddövningar.
Den korta novellen Ein Hungerkünstler (En svältkonstnär, finns att läsa på originalspråk här: http://www.gutenberg.org/ebooks/30655) är en av de texter som tolkats som uttryck för en anorektisk inställning till kropp och mat. I novellen beskriver Kafka en man som försörjer sig genom att svälta inför publik. Inlåst i en bur avstår han mat i 40 dagar och släpps sedan utmattad ut för att inför publikens blickar försiktigt inta en måltid och bryta svälten. Publikintresset ökar för varje dag svälten pågår, väktare vaktar buren så att ingen ska smuggla in mat till svältkonstnären. I novellen beskrivs hur svältkonstnären är den ende som vet  “wie leicht das Hungern war. Es war die leichteste Sache von der Welt. (Han vet hur enkelt det var att svälta. Det var den enklaste sak i världen.) Han vill gärna fortsätta svälta, det tar emot att bryta och börja äta igen.
Men intresset för denna konstform minskar och svältkonstnären glöms så småningom bort i sin bur. När någon till sist uppmärksammar hans existens har han slagit alla tidigare svältrekord, men dör strax efter att buren öppnats. Hans sista ord handlar om att han svalt för att han inte kunde hitta någon mat som smakade honom. (...weil ich nicht die Speise finden konnte, die mir schmeckt. ) I svältkonstnärens tomma bur sätter man en panter i stället, ett vackert och kraftfullt djur som äter och rör sig i buren inför publikens hänförda blickar. Svältkonstnären begravs bortglömd en bit därifrån.

Johanna Andersson

”Du blir rädd när Du tänker på döden?” frågar Franz Kafka vännen Milena Jesenska år 1920. Då var döden ännu långt borta och sjukdomen inte mer än ett orosmoln vid horisonten.  ”Jag är bara fruktansvärt rädd för smärta”, fortsätter han. ”Men annars kan man våga döden. Man har helt enkelt blivit utsänd som en av duvorna i Bibeln, inte funnit någon grönska och slinker nu åter in i arkens mörker.”
Franz Kafka tillbringade sina sista veckor på ett sanatorium i Kierling utanför Wien 1924. Hans älskade Dora Diamant var med honom dygnet runt, så även vännen Robert Klopstock som avbrutit sina medicinstudier i Berlin för att vara med och vårda den döende Kafka. De tre kallar sig ”den lilla familjen”, Kafka skriver i den mån han orkar om dagarna. Han hoppas fortfarande att han ska bli starkare, kanske få lämna sanatoriet och leva tillsammans med Diamant. I ett brev till hennes far har han anhållit om hennes hand. Fadern svarade nej. När vännen Max Brod kommer på besök en av de sista dagarna är detta ”nej” det stora samtalsämnet i den lilla familjen. Kafka är ledsen och tolkar faders svar som ett illavarslande tecken. Diamant viskar till Brod att hon ser en uggla utanför Kafkas fönster varje natt. Det är hans dödsfågel, säger hon, hans tid är snart slut nu.
Kafka tänker under denna sista tid mycket på sin far och beskriver sin bardoms badutflykter för de andra. Känslan av underlägsenhet inför fadern följer Kafka under hela livet. Han målar upp bilden ”den jättelike mannen med det lilla ängsliga benranglet vid handen”. Men främst minns han nu måltider och hur han och fadern drack tillsammans. Han mindes hur de drack vatten och öl, allt i stora klunkar, han mindes smaken av öl och känslan av att kunna svälja en stor klunk kallt vatten. Kafka led svårt av törst som döende, hans av tuberkulos angripna struphuvud gjorde det ytterligt plågsamt för honom att svälja.
Dagen innan Kafka dog hade Klopstock köpt hem smultron och körsbär, Kafka hade luktat länge på bären och njutit av dofterna. Han bad vännerna att dricka vatten medan han såg på, de skulle ta djupa klunkar. På något sätt lindrade det hans törst att se dem dricka.
Under natten fick han svår andnöd och läkare tillkallades. Smärtorna blev outhärdliga, som tidigare nämnts fick han först inte smärtlindring i den omfattning han behövde. När han till sist fick de efterlängtade sprutorna blev han trött och hade svårt att skilja på personerna i rummet. När Klopstock lämnade sängen för att rengöra en spruta bad Kafka honom att inte gå bort. Jag går ju inte bort, svarade Klopstock. ”Men jag går bort”, sa Kafka, väl medveten om att döden nu närmade sig. Sedan trodde han att Klopstock var hans systrar Elly, han blev orolig att smitta henne för hon stod så nära honom. ”Kom inte så nära, Elly, inte så nära”, sa han. När Klopstock flyttade sig en aning sa Kafka, ”Så, så är det bra”. Det var hans sista ord.
Kafka dog den 3 juni, eller, för att använda hans egen bild: han återvände in i arkens mörker.
Dagen efter dödsfallet skrev Klopstock ett brev som Max Brod citerar i sin biografi över Franz Kafka. I brevet, som bär tydliga spår av att vara skrivet av en människa i chock, beskriver Klopstock den döde vännen: ”Mildheten i hans mänskliga tillvaro är borta, blott hans oförlikneliga ande formar ännu hans stela kära ansikte. Så skönt är det som en gammal marmorbyst.”
Enligt Klopstock är Diamant helt förtvivlad, kan inte sova, upprepar gång på gång samma ord och vill hela tiden gå tillbaka till bårhuset. Hon plågas av att tänka på att Kafka är ”så ensam, så fullständigt ensam” och ”ligger där borta ensam i mörkret, naken”. Och så följer i brevet de kända orden: ”Den som känner Dora, blott den kan veta, vad kärlek vill säga.” De orden står ingraverade på Dora Diamants gravsten i London. Hon dog 1952.
Franz Kafka begravdes på den judiska kyrkogården i Prag-Straschnitz den 11 juni 1924. Hans föräldrar begravdes senare i samma grav.

Johanna Andersson

I oktober 1916 utkom Franz Kafkas novell Domen (Das Urteil) i bokform. Den omfattade 22 sidor, tillägnades fästmön Felice Bauer och utgavs i en serie som lämpligt nog kallades Domedagsserien. Förlaget låg i Leipzig, dess förläggare Kurt Wolff hade erbjudit Kafka anställning som redaktör vilket han tackat nej till av hälsoskäl.
I samband med utgivningen inbjöds Kafka att medverka med uppläsning vid en litterär afton i München. Han tackade ja och den 10 november åkte han fram och tillbaka Prag-München för att läsa ur den ännu opublicerade texten   I straffkolonien (In der Strafkolonie finns att läsa här: http://www.gutenberg.org/files/25791/25791-h/25791-h.htm). Hans fästmö Felice Bauer reste samtidigt från Berlin till München för att träffa honom. Enligt uppgift träffades de en kort stund på ett konditori där de grälade.
Kafkas uppläsning blev ett fullständigt fiasko. Förutom att läsa sin egen text fick han läsa upp poesi av vännen Max Brod, eftersom denne inte kunnat komma till München. Både Kafkas framförande och de texter han läste sågades av såväl publik och kritiker. Efter ” att inte ha skrivit på två år hade jag fräckheten att läsa för publik, medan jag under de gångna arton månaderna inte läst någonting ens för mina närmaste vänner”, skriver han i ett brev till Felice Bauer den 7 december samma år. Han tar själv på sig hela skulden för misslyckandet.
Men även om uppläsningen i München var helt misslyckad är den viktig ur en aspekt. Det kan ha varit så att diktaren Rainer Maria Rilke närvarade vid detta tillfälle. Han var i München vid tidpunkten, han och Kafka kan alltså ha träffats. (Rilke var liksom Kafka tyskspråkig författare från Prag med judisk bakgrund, även om Rilke var katolskt uppfostrad. Rilke föddes 1875 och dog 1926, han var alltså åtta år äldre än Kafka.) Några veckor efter uppläsningen berättar Kafka att Rilke uttalat sig positivt om några av hans texter. I övrigt nämner ingen av dem något om att de träffat varandra.
Rilke fortsatte sedan att visa intresse för Kafkas författarskap. I ett brev till förläggaren Kurt Wolff 1922 skriver Rilke att ha vill ha ”allt nytt av Franz Kafkas hand. Jag kan försäkra Er att jag tillhör hans mest hängivna läsare.” Detta var vid en tidpunkt när Kafka knappt var publicerad och inte känd vidare kretsar.
Münchenfiaskot gav Kafka ny energi. Hans älsklingsyster Ottla hyrde ett litet hus på Alkemistgränd i Prag för att komma undan föräldrahemmet och fadern. Där kunde han arbeta ostört på kvällarna under vintern. Han skrev en mängd korta prosastycken, bland dem Under byggandet av den kinesiska muren (Beim Bau der Chinesischen Mauer) som publicerades postumt och En läkare på landet (Ein Landarz) som utgavs under hans livstid och tillägnades fadern. Kafkas far läste dock aldrig någon av de texter sonen skrev. ”Lägg den på nattygsbordet”, var hans enda kommentar när sonen ville att han skulle läsa något. Inför detta ständigt upprepade misslyckande kanske fiaskot i München inte tedde sig så allvarligt.  

Johanna Andersson 

Franz Kafka var jurist. Studierna förefaller ha varit krävande. Exempelvis fick han efter en tentamen i romersk rätt åka till ett vilohem utanför Dresden i två veckor för att återhämta sig. Då var han 21 år och fortfarande fullt fysiskt frisk. Det var inte enda gången en tentamen krävde vilohemsvistelse efteråt.

När han senare fick tjänst och började arbeta hindrade detta honom från att skriva. Ofta möter man uppfattningen att Kafka satt bunden vid sitt kontor om dagarna, tyngd av meningslösa sysslor i en allt mer sönderfallande kejserlig byråkrati. Arbetet tvingade honom att använda nätterna till sitt författarskap, vilket ledde sömnbrist, ohälsa och nedstämdhet. Känd är den dagbokskommentar där han klagar över att barndomens besök i synagogan var långtråkiga: ”Det var som om helvetet ordnat en förhandstitt på min kommande kontorskarriär.” Kafkas skildringar av människans tillkortakommanden inför obegripliga lagar har säkert bidragit till bilden av honom som en plågad tjänsteman, vars konstnärskap kraftigt beskars av att han hade så kort tid att ägna det.

Mindre känt är att Kafka faktiskt var en ganska framstående försäkringsjurist. Han talade både tyska och tjeckiska och var uppskattad för sin noggrannhet och begåvning. Han gjorde en god karriär på halvstatliga försäkringsbolaget Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt für das Königreich Böhmen. Kafka kom att göra viktiga insatser för att förebygga arbetsolyckor. I ett brev till vännen Max Brod klagar han: ”Inom mina fyra distrikt – vid sidan om allt annat arbete – ramlar folk ner från byggnadsställningar ner i maskiner som om alla vore berusade, alla bräder tippar över, alla fördämningar brister, alla stegar glider och allt man sätter upp ramlar ner och det man lägger ner sätter krokben för någon.”

Kafka bidrog till att införa olika obligatoriska skydd inom byggnads – och timmerindustrin. Hans tekniska kunskaper kommer bland annat till uttryck i den utförligt beskrivna tortyrmaskinen i I straffkolonien. Han påverkades av sina kontakter med människor som drabbats av skador och olyckor. Det finns omvittnat hur han i smyg hjälpte skadade arbetare som behandlades omilt av byråkratin. Så småningom tilltog desperationen över att tiden till det egna skrivandet inte räckte till. Det resulterade i att medkänslan och engagemanget övergick i leda och likgiltighet.

Kafka betraktade skrivandet som ett närmast heligt kall. Han försökte därför strikt att hålla isär arbete och skrivande. Ändå kom han att själv skriva en rad rapporter och artiklar inom ramen för arbetet på försäkringsbolaget. Vissa av årsrapporterna lär vittna omisskännligt om vem som har författat dem. En av Kafkas överordnade uttryckte sig mycket uppskattande om hans sätt att skriva och konstaterar en ”exceptionell förmåga att konceptualisera” och summera komplicerade ämnen på en enkel och tydlig prosa. Och så kan man naturligtvis också beskriva Franz Kafkas författarskap.

Johanna Andersson 

Mer att läsa om Franz Kafkas arbete som försäkringsjurist finns hos Gerhard Strejcek: Franz Kafka und die Unfallversicherung. Grenzgänger des Rechts und der Weltliteratur. (WUV Universitätsverlag, Wien)

Ottilie Kafka, kallad Ottla och född 1892, var yngsta dottern i familjen Kafka. Hon var brodern Franz Kafkas älsklingssyster och kanske den person som stod honom närmast under hela hans liv. Dessa båda syskon utmanade den dominerande fadern och låg i ständiga konflikter med honom. Naturligtvis var de honom hopplöst underlägsna. Fast Ottla var 8 år yngre än Franz skildrar han henne som stark och stor. Ottla var konsekvent vegetarian, vilket hade sina komplikationer i det tidiga 1900-talets Prag. Hon drömde om livet i en palestinsk kibbutz och utbildade sig under en period på lantbruksskola. Franz försökte komplettera hennes utbildning genom att undervisa henne om Schopenhauer, Platon och Kirkegaard och andra tänkare han ansåg höra till det intellektuella livets basutrustning.
Ottla hyrde under en period ett litet hus där Franz kunde skriva ostört, hon kämpade för att få honom befriad från arbete när han började vara svårt sjuk i tuberkulos och hon skyddade honom under hela hans liv från faderns ständiga kritik. Hon försökte hjälpa sin bror genom att skapa förutsättningar för hans skrivande. När Franz var döende och urfattig Berlin samlade Ottla ihop pengar och skickade matpaket till honom. Hon trodde på hans begåvning, kanske mer än han gjorde själv.
1920 gifte sig Ottla med Josef David, katolik och konservativ nationalist. Hennes far motsatte sig giftermålet. David saknade pengar och framtid, han hade dessutom ingen judisk anknytning.  ”Han är säkert en bra och intelligent man men far har reservationer först och främst beträffande lönen men också religionen.” skriver modern Julie Kafka i ett brev till dottern.  Inför Ottlas giftemål skrev Franz: "Beide sollten wir nicht heiraten, das wäre abscheulich und da Du von uns beiden gewiß die geeignetere bist, tust Du es für uns. Das ist doch ganz einfach und die ganze Welt weiß es. Dafür bleibe wieder ich ledig für uns beide." (Fritt översatt: Vi bör inte gifta oss båda två, det vore förfärligt, och eftersom du är den av oss som är absolut mest lämpad får du göra det för oss båda. Det är helt okomplicerat och det vet alla. Därför förblir jag ogift för oss båda.) Detta uttrycker en mycket djup samhörighet. Franz försök att trotsa fadern sträckte sig aldrig lika långt som Ottlas. Fadern motsatte sig också Franz äktenskapsplaner och lyckades förhindra dessa.
Ottla fick två döttrar i äktenskapet, Vera och Helene. Franz stod nära dessa flickor och följde dem under de korta år som återstod av hans liv.
Äktenskapet mellan Ottla och Josef var olyckligt. 1942 skilde de sig och då var Ottla inte längre skyddad från nazisternas förföljelser. Hon deporterades samma år till Theresienstadt. 1943 anmälde sig Ottla som frivillig att följa en grupp polsk-judiska barn till Auschwitz. Där mördades hon tillsammans med dessa barn kort efter ankomsten.
Många av Franz brev till Ottla finns bevarade. En del finns att läsa här (på tyska): http://www.odaha.com/sites/default/files/BriefeAnOttlaUndDieFamilie.pdf .              2011 köptes breven in av museet i Marbach och förvaras nu i halvdunkel och jämn temperatur på 18 grader för omvärlden. ”Wenn mich alles in der Welt stören würde – fast ist es so weit –, Du nicht.“ (Ungefär: Om allt i världen stör mig - och så är det nästan - så stör inte du mig.) Så skriver Franz till Ottla i ett brev 1923, ett knappt år innan hans död. Ett vackert uttryck för närhet och förtrolighet mellan två syskon som delade en utsatthet, både i familjen och i en ond tid.

Johanna Andersson, präst

Författaren Hermann Hesse spelade en avgörande roll för att introducera Franz Kafka för svenska läsare. Medan Kafkas egenartade författarskap allt mer uppmärksammades i Europa under början av 1930-talet var det i stort sett tyst om honom i Sverige. När Hesse 1935 lyfter fram Kafka i positiva ordalag var detta ytterst kontroversiellt i Tyskland. Där fördes kampen för nazistiska ideal, inte minst inom kulturens område. Då gick det inte an presentera judiska författare som företrädare för tysk litteratur. Men Hesse förklarar i en krönika över samtida tysk litteratur i BLM 1935: ”Jag tänker här icke tala om de program, ideal och krav, som just nu i så hög grad förefalla att dominera tysk litteratur – jag kommer på denna plats icke att tala om program utan om konstnärliga prestationer.” Hesse utsattes för massiv kritik i Tyskland, både för att han skrev om judiska författare och för att han medverkade i den svenska tidskriften BLM som hade judiska ägare. Hesse kallades en folkförrädare som förtalar sitt land utomlands. De nazistiska angreppen mot honom hårdnar och efter hans andra krönika i BLM 1935 övergår personangreppen i öppna hot. Till sist ser sig Hesse tvingad att upphöra med sitt medarbetarskap i BLM. Han skräms till tystnad av den allt mäktigare nazistiska kulturpropagandan, som inte kunde acceptera att han rapporterade om tysk litteratur på ett sätt som gick emot de officiella idealen.

I juli 1923 sitter Franz Kafka i en korgstol på stranden i badorten Müritz och ser ut över Östersjön. Han är 40 år gammal och svårt sjuk i den TBC som några månader senare skulle ta hans liv. Han har publicerat få verk, själv bränt stora delar sin produktion och han har bett vännen Max Brod att bränna alla manuskript efter hans död.  Han har brottats mycket med frågan om att bli make och far. Relationen till hans egen far är komplicerad och ångestfylld, minst sagt. Hans relationer med kvinnor har inte heller varit enkla. Granne med pensionatet finns ett sommarläger för judiska polska flyktingbarn. Dessa barn är en stor källa till glädje för Kafka, han iakttar dem när de leker på stranden. Han skriver i en dagboksanteckning: ”De fyller huset, skogen och stranden med sina sånger under en stor del av dagen och natten. När jag är bland dem är jag inte direkt lycklig men på tröskeln till lycka.”

Fredagen den 13 juli bjuds han över till sommarlägret för att fira sabbat med dem. Där träffar han Dora Diamant, de två inleder snabbt en relation som varar fram till Kafkas död. Berättelsen om deras korta tid tillsammans präglas av stor kärlek, tilltagande sjukdom och en fattigdom som övergår i misär. Drömmen om att bosätta sig i Palestina finns i bakgrunden. Diamant kunde hebreiska, Kafka försökte lära sig. Han dör den 3 juni 1924 av sin TBC, som angripit struphuvudet. Det innebar smärtsamma injektioner i struphuvudet två gånger om dagen under hans sista tid. Han kan inte svälja, knappast tala. Läkaren verkar ha varit synnerligen restriktiv med smärtlindring så en av Kafkas sista kommentarer innan han dör uppges vara: ”Döda mig, annars är du en mördare.”  

Knappt 10 år senare, den 8 augusti 1933 gör Gestapo en husrannsakan hos Dora Diamant i Berlin. De beslagtar bland annat 20 anteckningsböcker från Kafkas sista månader i livet. Ingen har sedan sett till dessa anteckningsböcker. Det finns uppgifter om att Kafkas papper fördes i säkerhet från Berlin till Schlesien under början av 1940-talet, spåren slutar där. USA-baserade Kafka Project (länk: http://www.kafkaproject.com/discoveries.html) gick senast 2008 ut med en efterlysning av anteckningsböckerna till en rad arkiv och myndigheter i Polen och Tjeckien. Hoppet finns fortfarande om att återfinna dem.

Både Kafkas livsöde och vad som hänt med hans efterlämnade manuskript ger enastående och djupt tragiska bilder från Europas 1900-talshistoria. Nazisterna beslagtog manuskript och utplånade senare stora delar av hans familj, kommunisterna vårdade hans grav men förbjöd stora delar av hans litteratur. Vännen Brod brände inga manuskript, han fick med dem till Israel undan nazisterna och testamenterade dem till sin sekreterare som testamenterade dem till sina barn. Rättsprocesserna avlöser varandra. Kafka var jude, levde i Prag och skrev på tyska. Tjeckien, Tyskland och Israel grälar om vem som har rätt till honom.  Ernst Pavel avslutar sin utmärkta biografi över Kafka med orden: ”Hans verk är omstörtande, inte för att han fann sanningen, utan för att han som människa misslyckades med att finna den men vägrade att nöja sig med halvsanningar och kompromisslösningar. I visioner som han hämtade ur sitt innersta och på ett språk som var klart som kristall gestaltade han våndan i att vara människa.”  Eller som Kafka själv skriver: ”Tyskland har förklarat Ryssland i krig. Simmade på eftermiddagen.” ur dagboken den 2 augusti 1914. ”Deutschland  hat Rußland den Krieg erklärt - nachmittags Schwimmschule.“

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan 

Av dem som känner stark beröringsskräck inför ord som "västerländsk" och "europeisk civilisation" etc beskrivs gärna vi som vill slå vakt om högstdensamma (den västerländska civilisationen alltså) som inskränkta och ointresserade av andra kulturer. En spännande och tankeväckande understreckare i SvD den 25 augusti hyfsar debatten.

I sin strävan efter universell kunskap har européer intresserat sig för andra folks sätt att organisera sina samhällen och att se på världen. Motsatsen är inte sann. Vetenskaper som antropologi och etnografi har europeiskt ursprung.

Ruth Lötmarker, f d lektor i franska vid Stockholms universitet, skriver om den franske filosofen Jean-Francois Mattéis nya bok Le procés de l'Europe (Europa inför domarskranket). Mattéi hänvsar bl a till Henri Bergson som beskrivit två typer av samhällen: det slutna respektive det öppna:

Det slutna samhället är det som står närmast naturen och som präglas av dess eviga kretslopp. Det är samhällen där religion och moral är oföränderligt desamma. Det öppna samhället kännetecknas av frigörelse från naturens lagar. Det är samhällen präglade av dynamism och förändring.

Europa representerar det öppna samhället. Förklaringen går enligt Mattéi tillbaka på dess dubbla arv, det grekiska och det kristna.--- Sammantaget bildar detta en unik tankemodell och en öppenhet inför framtiden och yttervärlden.

Även det lineära tidstänkandet är unikt för den europeiska civilisationen, rotat som det är i de judiska gammaltestamentliga profeterna och de kristna evangelierna. Denna inriktning på framtiden går sedan igen även hos sekulära tänkare i västerlandet, till exempel hos Marx.

Den västerländska civilisationen vill ständigt vidare. Den vill utvecklas. Mattéi:

Samma mentalitet fick Magalhaens att genomföra sin jorden runt-resa och d'Alembert att i sin Encyclopédie presentera all känd vetenskap

Därmed står europeisk kultur i särklass, menar Jean-Francois Mattéi. I dess livsluft ingår också förmågan att kunna kritisera sig själv. Så paradoxalt nog var det den europeiska kritiska förmåga som de koloniserade folken lärt av sina kolonialmakter som möjliggjorde befrielsen från kolonialmakterna. Alltså är, hävdar Mattéi, europeisk kultur inte

en kultur bland andra. Han (Mattéi) ser den som en megakultur, med vilken andra inte, eller ännu inte, kan jämföras.

Denna typ av diskussion kan föras på kontinenten. Men den är knappast tänkbar i Sverige. Kanske har dock Ruth Lötmarker startat något genom sin understreckare? I så fall vill kristen opinion fråga: Vem översätter Mattéis bok till svenska? För, hos oss gäller i ännu högre grad det som den tjeckiske filosfoen Karl Kosik - citerad av Mattéi - ser som det största hotet mot Europa just nu, nämligen "en allmän uppgivenhet, en kulturell nihilism".

Christer Hugo

Läs också kristen opinions debattartikel i Kyrkans tidning: "Evangeliet en kränkning för andra?"

Att konst kan drabba är inte en överdrift. Det erfor jag nyligen i Berlin vid ett besök i Käthe-Kollwitz-Museum på Fasenenstrasse. 

Käthe Kollwitz föddes på 1860-talet och utbildade sig i - och undervisade även senare i - konstens skilda uttryck och tekniker. Hennes skulpturer - krigsmonument och åminnelser såväl som mindre skulpturer - och politiska etsningar är välkända. Kollwitz förlorade sin ene son i första världskriget. Nie wieder krieg står det på en av hennes mest kända etsningar från 1930-talet. Aldrig mer krig. Men det blev det. Käthe Kollwitz barnbarn stupade på östfronten i andra världskriget. Hennes tema som konstnär kretsar kring modern - mödrarna - som försöker skydda sina barn, kring modern som håller sin döde stupade son i famnen och kring offertankar.

Hennes son hade anmält sig frivilligt till första kriget, men eftersom han var minderårig behövde han sina föräldrars underskrift. Käthe och hennes make skrev under. Detta trauma levde de sedan med resten av sina liv. Käthe Kollwitz skapade många bilder där modern offrar sitt barn. Men offret är utan mening och utan ära. "Frivilligheten" är enbart en chimär. 

I våras skrev prästen Anna-Karin Hammar om det frivilliga offret som något vackert och meningsfullt på Kyrkans tidnings ledarsida. Jag är av uppfattningen att stor försiktighet ska brukas när man formulerar sig kring andra människors offer, och att "frivillighet" alltid är något som behöver problematiseras. Hammar skriver: Det frivilliga offret sprider en gränslöst skön doft av kärlek in i världens koncentrationsläger.

Jag finner såväl tanken som bildspråket direkt stötande. "Koncentrationsläger" är ett ord, ett begrepp och en referens som man inte kan använda som bildspråk, utan som är och förblir reserverat för det verkliga helvete det betyder och syftar på.

Men ibland "teologiserar" teologer så teologin fjärmas från verkligheten. Från nöd, lidande och trauma. Och då havererar den. Alltid.

Käthe Kollwitz konst fungerar på motsatt sätt: den för in i verkligheten, tvingar med sig sin betraktare och förändrar dennas blick och tanke.

Annika Borg 

Lars Gustafsson totalsågade i gårdagens Expressen en nyutkommen bok om moralfilosofi, Moralens landskap av Sam Harris. Jag har inte läst den, men varningarna som Lars Gustafsson utfärdar mot att tro att man har fått moralens tankemässiga grunder på sina fem fingrar är värda att ta till sig. I Harris' fall dyker det naturalistiska misstaget upp, dvs att man utifrån hur något är eller upplevs vara också kan sluta sig till hur det bör vara. Harris tänker sig uppenbarligen att neurovetenskapen ska ge fast mark för moralen att stå på. Enligt Gustafsson menar Harris:

Moraliskt gott är det som befrämjar välbefinnande och moraliskt ont det som inte gör det. Och välbefinnandets mekanismer finns objektivt nerlagda i vår neurologi.

Vad detta är, dundrar Gustafsson, är inget annat än

en neurologiskt uppiffad variant av ett gammalt välbekant fiasko i moralfilosofin: den epikureiska varianten av utilitarismen.

Kul. Men det genetiska felslutet i religiöst grundad moral får sig också en känga av Gustafsson. (Harris' ärende är att frondera mot en moral baserad på "Guds vilja".) Ett genetiskt felslut innebär ju att man sluter sig till om något är rätt och sant utifrån vem som säger det. Det är förstås problematiskt i sig. Men i religionens fall tillkommer ytterligare en komplicerande faktor. Lars Gustafsson:

Eftersom de olika monoteistiska gudarna förefaller ändra åsikt i moralfrågor med region och tidpunkt - blir religiös moral onekligen en smula motsägelsefull. Häxbränning, "hedersmord", förbud mot musikinstrument och biografbesök förefaller i mildare regioner kunna avlösas av ekologiska dygder som etanolanvändning och vegetarianism.

Den moralfilosofiska diskussionen fortsätter...

Christer Hugo