kristen opinion

 ”Framtiden bor hos oss” är ett nätverk bestående av ett tjugotal församlingar i Svenska kyrkans mångreligiösa och mångkulturella stadsdelar. Det är där det nya samhället och den nya kyrkan tar form, får vi veta på nätverkets hemsida.

Att framtidens samhälle och kyrka också tar form i landsbygd, glesbygd, småstäder och i (åtminstone på ytan) monokulturella sammanhang verkar vara främmande för självbilden.  Men att det förhåller sig så är naturligtvis en självklarhet. Och lika självklart och relevant är att mångfald faktiskt även existerar inom den så kallade majoritetskulturen.

Mycket gott arbete utförs säkert genom nätverkets arbete. Men ett och annat i nätverkets teologi reser en rad frågetecken.

I höstas hade man en samling vars dokumentation finns att tillgå på hemsidan. I dokumentationen klargörs riktning och synsätt.

Till exempel i inledningsanförandet av biskop Eva Brunne, där hon talar om att kyrkan är en ”politisk kyrka”. Exemplen på det är att vi i nedskärningar och vad gäller flyktingarbete ska tala om Jesus Kristus när människovärdet sätts ur spel. Självklart ska vi visa andra omsorg. Men retoriken och tanken kräver ändå en balansgång så att en politisk och en i samhället delaktig kyrka inte blir en partipolitisk megafon. Och få klara den balansgången. Kyrkan har ingen färg.

Man kan också notera att den så kallade identitetsdebatten i Kyrkans tidning och på ”vissa bloggar” förra året inte varit till belåtenhet. Biskopen påstår i sitt anförande att någon eller några i identitetsdebatten hävdat att kyrkan inte ska tala med människor av annan trosuppfattning, eftersom den egna tron då skulle grumlas. Vem eller vilka som drivit en sådan bisarr linje framgår dock inte.

Så här i efterhand kan man återigen konstatera att det hade varit bättre om fler biskopar deltagit i debatten när den pågick och tydliggjort sina positioner öppet och i dialog med sina uppfattade meningsmotståndare istället för att visa gillande och ogillande i andra kanaler.

I ett annat anförande heter det att nattvarden inte är en ”kyrklig fixerad identitet”, utan handlar om den hunger och längtan alla människor delar.

Nu är det ju så att nattvarden är den kristna fixpunkten, en kyrkligt fixerad identitet om man så vill. Men det utesluter inte att den även handlar om alla människors hunger. Båda sakerna är sanna, men inte samtidigt. I nattvarden är Kristus vägen. Det är det kristna imperativet.

Man har uppenbarligen stora problem med den andra trosartikeln i mötet med ”den andre”. Men detta är ju en konstruerad konflikt. Och det är allvarligt att den ständigt målas upp. Kristendomen och kyrkan står och faller med den andra trosartikeln.

Glidningen mellan religionsdialog och synkretism är besvärande. Och paternalistisk: ”Alla ska med” är en missionstanke som blir mer problematisk än den nytestamentliga missionsbefallning man är så ivrig att göra sig av med.

Det är inte enkelt att översätta kristustron i politik och handlingar, om de senare tillåts bli en ”kyrklig fixerad identitet”.

I dagarna har nätverket givit respons på biskopsbrevet om kyrkliga handlingar i en mångreligiös kontext.

Nu är det dopet som inte ska vara fixpunkten.

Biskopsbrevet lyfter fram att en praxis med barnvälsignelse kan göra dopsynen otydlig.

Detta ifrågasätter nätverket ”Framtiden bor hos oss”. Barnvälsignelsen kan vara ett bra sätt att välkomna barnet och familjen in i kyrkans gemenskap, då det inte är möjligt att döpa barnet. Det äventyrar inte dopets ställning, menar man. Det är istället en ny tradition som växer fram, skriver man.

Här sker samma glidning och tankefel som vad gäller nattvarden. Människor är välkomna till kyrkan och till en kristen gemenskap, men dopet är det sakrament där vår identitet som kristna mejslas fram. Båda sakerna är sanna, men inte samtidigt.

Det som här sker vad gäller talet om människovärde, hunger och välkomnande är att man blandar ihop den första trosartikeln med den andra.

En, aningen trött, reflektion är: skulle man inte kunna tänka sig att sakramenten kan få bevara sin betydelse som identitetsbärare trots att det finns andra trosuppfattningar än de egna? Och om man ska skapa nya traditioner utifrån en egen upplevd vardag får man nog vara teologiskt mer tydlig än att slå fast att dopets ställning inte förändras av att synsätten förändras.

I en nyligen publicerad undersökning kunde vi ta del av det många redan haft klart för sig mycket länge: kunskapen om kristendomen är låg i vårt land. Eller som Dag Sandahl träffsäkert skrev nyligen ” De vet inte vad de inte tror.”.

Men det är ju bra om vi vet det själva.

Annika Borg

Så var det dags igen. Konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin vill utmana kyrkan. Denna gång genom att ge Skara domkyrkoförsamling en altartavla med hbtq-tema. Altartavlan är en mycket känslig punkt har konstnären förstått. Nu vill hon trycka på den, och utröna om Svenska kyrkan är mogen att hantera hbtq-frågorna.

kristen opinion undrar om det just vad gäller Svenska kyrkan verkligen finns fler punkter att testa. Och vad gäller mognadsgrad kan man lätt konstatera att Svenska kyrkan torde vara mest mogen av alla.

Här har vi världens mest liberala och bejakande kyrka vad gäller exempelvis hbtq. Svenska kyrkan viger samkönade par (präster som har tveksamheter riskerar att åka ut), man tar hbtq-frågorna på stort allvar och producerar perspektivmaterial efter perspektivmaterial, öppet homosexuella når toppositioner och det finns till och med homosexuella som säger att kyrkan som arbetsplats är mer tolerant än andra i det svenska samhället.

Så vad vill Ohlson-Wallin? Vore det inte hög tid att nu istället börja undersöka andra sammanhang i religionernas värld? Hon behöver nog inte leta länge innan hon kan väcka de provokationer hon önskar.

Något märkligt är att hon själv blev så provocerad av Makode Lindes tårta på Moderna museet att hon ville dra tillbaka donationen av verket Ecce Homo. Att testa andras gränser är således ok, men inte att testa de egna?

Annika Borg

Dop på tisdagar är ovanliga i Svenska kyrkan. Ofta talar man om att dopet ska ske i församlingens mitt och därför helst äga rum under söndagens huvudgudstjänst. Men idag var det annorlunda.

Inför dagens prinsessdop har funderingar om sådant som rör dop varit högaktuella. Låt vara att frågor om vad som menas med förmiddagsklädsel, om kronprinsessans syskons respektive ska bjudas och vilka som ska vara faddrar har fått stor plats. I en artikel i tidningen Dagen intygar dock hovet (http://www.dagen.se) att prinsessdopet är en kristen högtid.

Också prästen och teol dr Anna Karin Hammar, som nu också har titeln stiftsadjunkt med ansvar för dopfrågor i ärkestiftet, reflekterar kring dopet. (http://www.kyrkanstidning.se). Hammar inför de för många av oss nya sambanden mellan de noaitiska och sinaitiska förbunden och det kristna dopet. Kort sammanfattat tycks hon härmed avse att 1, Eftersom Noa räddades från att drunkna är hela mänskligheten/skapelsen räddad av vatten, precis som i dopet. 2, Eftersom Gud ingår ett förbund med sitt folk på Sinai ska alla döpta kristna i Jesu Kristi efterföljd tjäna alla människor i ett förbund. kristen opinion förstår så mycket som att huvudtanken är att alla människor är lika mycket människor och lika mycket värda, oavsett om de är döpta eller inte.

Nu är det väl inte detta som har varit det kristna dopets frågeställning eller uppdrag. Prinsessor och andra är varken mer eller mindre människor före eller efter de blivit döpta. Det är inte prinssessan Estelles mänsklighet – eller någon annans heller för den delen – som behöver bekräftas i dopet. Dopet handlar om Jesu liv, död och uppståndelse och att leva i Kristi efterföljd. Att vi alla är människor är inget vi behöver dopet för att förstärka eller utröna.

Det kristna dopet sker på Jesu Kristi uppmaning och ger oss en delaktighet i hans död och uppståndelse. Vi trodde att ärkebiskopen idag döpte detta dop i denna tro och lära. Visst finns Noa, Sinai, eller för den delen förbunden med Abraham, Hagar, Sara, Mose, förbundet i Sikem, förbundet med David osv. Men vi trodde att förbundet med Kristus var det viktigaste i en kristen kyrka.

Ärkebiskop Anders Wejryd höll ett tydligt doptal. Och kärnan i ritualets ord om vad dopet betyder har varit densamma generation efter generation. Vad det handlar om är inte otydligt eller förborgat.

Desto mer undrar man över denna ärkestiftets nya dopsyn. Är prinsessan döpt till ett noaitiskt, sinaitiskt förbund eller till Jesu Kristi lärjunge?

Johanna Andersson och Annika Borg

Missa inte "Censur i Kyrkans tidning?", om identitetsdebatten på Churchmill.

Facebook har visat sig vara en utmärkt arena för politiska utspel, inte minst kyrkliga sådana. Olika grupperingar och lojalitetsmönster framträder efter ett tag tydligt.

I bekantskapskretsen kan man roa sig med att tävla om vem som får flest rätt när man ska gissa namn på dem som tryckt ”gilla” för en viss person och politisk uppfattning. Ibland kan ett uteblivet ”gilla” från en förväntat lojal person föranleda spekulationer av närmast kremlologiska mått.

I ett aktuellt inlägg tackar nu Stockholms biskop Seglora smedja för en intressant dag om ”kvinnohistoriska röster”. Som det brukar vara när biskopen skriver på Facebook är det ett stort antal personer som trycker på gilla-knappen. Denna gång 39 stycken.

Biskopen hade för ett tag sedan att tillsammans med sitt domkapitel bedöma en anmälan rörande en av Seglora smedjas medarbetare. Kritiken mot att Stockholms stift beviljat denna smedja kollekt har också varit ganska omfattande. Domkapitlet och biskopen fann inget att klaga på avseende medarbetarens agerande och anmälan resulterade inte i någon kritik. Och nu tackar alltså biskopen smedjan offentligt på Facebook och ett stort antal personer uttrycker sitt gillande över detta. Rehabilitering var ordet. Kollekten nästa år torde vara säkrad. (Läs ockå bloggen Tant hu om sociala medier HÄR.)

Johanna Andersson

MISSA INTE de artiklar i den så kallade identitetsdebatten som Kyrkans tidning inte publicerade. Läs "Censur i Kyrkans tidning?" på Churchmill.

Diskussionerna efter Uppdrag gransknings program i veckan om hur imamer ger råd om kvinnomisshandel, månggifte och sexuellt tvång i några av Sveriges moskéer har som väntat varit många.

Intressant att ta del av är Nima Dervishs artikel på Newsmill om hur progressiva muslimer ständigt hamnar i skymundan och Dervish ifrågasätter hur myndigheter, politiker och andra samhälleliga aktörer väljer vilka som får representera islam. 

En annan röst i debatten är Mohamed Omar, som nu lämnat islamismen. Omar skriver om hur wahhabismen är det stora hotet mot en svensk islam, och menar att de samfund/föreningar som motarbetar våra grundläggande värderingar ska förlora sina statsbidrag.

Man kan konstatera att könssegregerade och könssegregerande religiösa miljöer existerar i Sverige, understödda av politiker och samhällets resurser.

Att det finns en koppling mellan religiöst motiverad könssegregationen, könskomplementära uppfattningar och att kvinnors rättigheter undantas är dock ingen nyhet.

Nu höjs också från vissa håll krav på statligt finansierade imamutbildningar (ungefär som att staten skulle finansiera Pastoralinstituten). Problematiken med imamernas råd skulle alltså handla om kompetens. 

Men att man inte ska slå andra människor och inte heller tvinga dem till sex är inte en fråga om kompetens.

Det som nu blivit synligt kan inte lösas genom mer statliga resurser, utan behöver bearbetas inom de egna leden. Imamer och andra ledare måste ta ansvar. Som Azam Qaraee, Kvinnors Nätverk Sverige, säger i programmet Uppdrag granskning: imamer har stort inflytande, om de skulle säga att kvinnor bestämmer över sina kroppar så skulle problemet vara borta.

En av de som vill skjuta över fokus från de egna sammanhangen till statligt ansvar och kompetenshöjning är imamen Awad Olwan i Fisksätra. Å ena sidan hälsar han diskussionerna i programmets kölvatten, men å den andra verkar han vara mer orolig för hur bilden av muslimer kunde försämras än över de kvinnor som möter dessa råd i svåra livssituationer (SvD 18 maj). 

kristen opinion hälsar också debatten som nu förs, och har försökt föra den förut, samt hoppas att fokus nu kan få ligga kvar på kvinnorna och deras situationer.

Annika Borg

I SvD skriver Cordelia Edvardson den 19 maj om trenden med drop-in dop i Svenska kyrkan. Icke överraskande är hon inte begeistrad utan undrande inför denna utveckling. "I min okunnighet och enfald har jag alltid trott att kyrkorna i landet var kultplatser där heliga, religiösa riter utfördes av troende", skriver hon.

Det är nog en och annan av oss som delar den enfalden. Men nu ska tydligen prinssessan Estelles dop firas med nya drop-in dop där det bjuds på kaffe med dopp. Säkert en klatschig och vardagsnära idé på något sätt, men för många uppfattas detta givetvis på samma sätt som Edvardson gör: Svenska kyrkan devalverar det heliga, gullar till det allvarliga och kompromissar med sakramentets innersida.

Istället borde Svenska kyrkan göra tvärtom. Lyfta det stora och avgörande som dopet är. Lite hardcore teologi istället för bullar och kaffeblask. Det vore väl att fira - och ta - prinssessan Estelles dop på allvar. 

Annika Borg

Läs också vad kristen opinion skrev om drop-in dopen tidigare i år HÄR. Läs även vår kommentar till (det på många sätt förtjänstfulla) biskopsbrevet om dopet HÄR.

Den bild av Israel som sprids av många offciiella kristna företrädare i Sverige är som bekant väldigt enögd. Att man inte är beredd att principiellt stå upp för den enda demokratiska staten i Mellanöstern är inte bara märkligt. Det är pinsamt. I stället följer man andra agendor. Den förfärliga utställning som studieförbundet Bilda nyss har avslutat och som Siewert Öholm skrev om på Churchmillförra veckan är bara ett exempel i raden på hur det blivit. Kollektvädjan till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete i Trettonhelgen ett annat. (Vi skrev om det på kristen opinion.) Biskopsstödet till Ship to Gaza förra sommaren är ett ytterligare (som vi också skrivit om).

Men tack och lov finns det andra kanaler som berättar om det som svenska medier och kyrkor förtiger. Lisa Abramowicz, ansvarig utgivare på Svensk Israel-Information, skrev i tidningen Kristdemokraten den 10 maj om de kristnas situation i Israel. De uppgifter hon presenterar skiljer sig diametralt från den anti-israeliska indoktrinering vi i övrigt utsätts för.

Israel är till exempel det enda landet i regionen där antalet kristna växer. Till skillnad då från omkringliggande länder, där kristna förföljs och måste fly:

Det gäller kopter i Egypten, där 200 000 flytt sedan förra årets massakrer. Sedan Israels grundande 1948 har kristna församlingar ökat mångdubbelt ---

Hur är det då på de palestinska områdena? Sedan Hamas statskupp i Gaza mot Fatah 2007 har halva den lilla kristna församlingen flytt. Juldekorationer och krucifix är förbjudna.

Hamas uttlar mordhot mot sina kristna grannar och 2007 mördades en kristen bokhandlare på Gaza.

När det gäller Västbanken förlorar de också många kristna. En gång utgjorde de cirka 15 procent där, och nu är de mindre än 2 procent. Vissa skyller detta enbart på Israels ockupation, men de kristna där lever framför allt under den Palestinska Myndighetens kontroll, i städer som Nablus, Jericho och Ramallah.

I Israel däremot, skriver Abramowicz, har den kristna minoriteten (två procent av befolkningen) en stark ställning. De är framstående i Knesset, UD och Högsta Domstolen. Visserligen är kristna befriade från värnplikt, men många väljer ändå att bli volontärer i Israels försvarsstyrkor. Och:

Israeliska arabiska kristna är i genomsnitt mer välbeställda än israeliska judar.

Detta har inte Rapport eller Aktuellt berättat om. Detta får vi inte höra från Henning Mankell och Mattias Gardell. Detta har vi inte sett i något utskick från kyrkokansliet i Uppsala. Men - tack, Lisa Abramowicz!

Christer Hugo

Pågår det ett inbördeskrig inom Svenska kyrkan? En och annan kan kanske stöta sig på ordvalet, men låt oss hålla kvar den obehagliga metaforen en smula.

En organisation utan tydlig och närvarande ledning får med tiden informella ledare, nätverk och kotterier. Den exekutiva makten förflyttas successivt och sådant som ansvar, transparens och identifierbara bara mål och riktingar blir svåra att följa och överblicka.

Den inre kretsen, den lite vidare kretsen och dess ”hang-arounds” kan ha svetsas samman av specifika frågor, politisk samsyn eller särintressen. Metoden att behålla sin makt är att ständigt pröva vem som är inne och vem som är ute och utmäta straff för den eller dem som avviker på någon punkt vad gäller kretsens uppfattningar.

En viktig ingrediens är att kretsen ser sig själv som stående över de principer och spelregler som gäller. Att något är sant är en princip man kan kompromissa med så länge det gagnar den egna saken (som under de stora vackra orden handlar om det saken nästan alltid handlar om: makt och pengar).

Man kan konstatera några fakta vad gäller kyrkans ledning, utifrån det senaste årets debatter.

Biskoparna har inte gått in i rollen som ledande och samlande i de många stora diskussioner som pågått. Under den s.k identitetsdebatten i fjol gick ärkebiskopen ut när den nästan klingat av. Tidigare, som svar på en ledare i Kyrkans tidning, menade biskop Antje Jackelén att man minsann informerade media om sina göranden och låtanden och att all viktig diskussion inte förs offentligt.

På det sistnämnda frestas man svara: välkommen till ett offentligt uppdrag, välkommen till ansvaret och samtidens medieflöde. Det är bara att ta skeden i vacker hand och delta.

Ännu värre har det varit när bloggosfären, sociala medier och andra medier exploderat av stridigheter under det senaste halvåret. Inte ett ljud. (Och det chanser man haft att ge vägledning har man väjt för, kristen opinion har tidigare skrivit om domkapitlen som abdikerat).

Nej, organisationsfrågorna är viktigare. Klimatet och politiken går före.

Men kollegor beskjuter varandra. Det är inte trevligt. Lögner, känsloutspel, förtal, mobbing. Alla borde ta paus från gilla-knapparna på Facebook (även biskopar) – den feges debattform och lojalitetsförklaring.

Det finns många exempel på en obehaglig utveckling som skenar.

Ett är konsekvenserna för en präst i Skåne som tog sig för att skriva en debattartikel om kyrkans identitet, så som prästen själv såg på saken. Artikeln var väl den mest positivt kommenterade i Kyrkans tidnings historia. En stor debatt startade och många tog till orda. Och det hade väl varit alldeles utmärkt om åsikter fått brytas mot varandra. Men någon stans på vägen blev identitetsdebatten för besvärande.

Det som sedan skedde torde så småningom utforskas, men några tog sig i alla fall för att gräva upp ”skit” om prästen från Skåne. Om prästen hade en poäng eller inte med det artikeln handlat om, var inte längre fokus. Nej, nu skulle det bevisas att prästen var engagerad i det onämnbara partiet och därför ovärdig som debattör, präst och människa. Samband mellan den enskilda prästen och en rad andra (och Breivik också givetvis) skulle uppfinnas så att prästen framstod som härförare för främlingsfientliga trupper som man menade härjade inom Svenska kyrkan. Och så att man kunde straffa ut även andra misshagliga på samma bräde så att säga.

Den delen av kretsen som agerade här aktiverade alla sina mediekontakter så skåneprästen pekades ut i riksmedierna som toppen på ett främlingsfientligt isberg. Prästens namn spreds över medievärlden. Fast bevisen på partibok i det onämnbara partiet framkom aldrig riktigt. Däremot andra bevis på närhet. Det må så vara eller inte. Det är inte poängen här.

Poängen är istället att det är oetiskt att låta en kollega och människa löpa gatlopp på det sättet. Det är oetiskt att iscensätta – för det var precis vad som skedde – ett drev mot en enskild person, som inte på något sätt är en makthavare i kyrkan eller i samhället. Rätt till privat livets helgd och åsiktsfrihet har faktiskt även den vars åsikter jag inte delar.

Kyrkans tidnings ledarsida var en del i drevet (en famös – och oväntat hätsk - ledare av Maria Küchen visade väl att botten var nådd), Aftonbladet hakade på och Svenska Dagbladets kultursida blev på något sätt förda bakom ljuset och publicerade en rent lögnaktig artikel om händelserna i kyrkan av etikern Susanne Wigorts Yngvesson. Elin Grelsson krokade på med en krönika i GP.

Det är ju inte så att nätverket är dolt för någon längre.

Nu är prästen i fråga omplacerad. Skälet tycks vara deltagandet i debatten. Och att gå i offentligt svaromål och bemöta det som påståtts har prästen inte fått göra.

Så är det. Kollegor emellan. Kretsen tycker möjligen att det är rättmätigt straff för skåneprästen, och ser sig ju själva som rättmätiga domare.

Nå, vad är det egentligen att orda om? En dysfunktionell organisation behöver man egentligen inte göra så mycket åt, för den snurrar sönder sig själv småningom.

Men under tiden spirar det annat. Kontaktytor breddes, nya riktningar stakas ut. Och de som tror att evangeliet aldrig kan gå förlorat då det inte är avhängigt organisationen fortsätter att tro just detta.

Annika Borg

Byråkratins elefantiasis brukar vara ett säkert tecken på en kyrka i kris. Svenska kyrkans kyrkokansli och de väl tilltagna stiftskanslierna bär syn för sägen. Liksom kyrkomötet. Nu skrivs motionerna inför höstens kyrkomöte. Det lär som vanligt bli en mycket blandad kompott. Kanske vågar man gissa att klimatfrågan kommer upp?

Håkan Sunnliden, komminister i Värnamo och representant i kyrkomötet för Frimodig kyrka, presenterar dock på sin blogg förslag på sju skarpa motioner. En gäller synen på äktenskapet, där Sunnliden helt riktigt menar att "Svenska kyrkan har antagit en sekulär syn på äktenskapet." Kyrkomötet har ju tidigare sagt/lovat att det ska finnas rum för två äktenskapssyner i Svenska kyrkan. Men, som Håkan Sunnlinden påpekar, i en kommande handbok vill man endast ha en enda vigselordning. Löftesbrotten fortsätter med andra ord. Hur lätt t ex biskopskandidater tar det med kyrkomötets bedyranden till minoriteten vid genomtrummandet av den nya äktenskapssynen kunde bevittnas vid senaste biskopsvalet till Skara. Pinsamt är ordet. Det gäller framför allt att inte stöta sig med RFSL.

En annan av Sunnlidens planerade motioner gäller domkapitlen: "Lägg ner domkapitlen." Biskop och domkapitel ska ju utöva tillsyn och främjande. Håkan Sunnliden: "Många av oss som drabbats upplever inget 'främjande' utan bara 'tillsyn' varför domkapitlen alltmer framstår som rättsosäkra domstolar, för att inte säga illegala." (kristen opinions kursivering). Hur länge kan vi leva med en sådan situation? frågar man sig. Senast tog sig ju domkapitlet i Stockholms stift före att göra en bedömning om en prästs yttrandefrihet, något som regleras i allmän lag och knappast av ett kyrkosamfund.

Det är spännande och uppfriskande att läsa Håkan Sunnlidens motionsförslag. Samtidigt gnager en grundläggande fråga, som kristen opinion inte kan bli fri från: Till vilken nytta läggs så mycken god kraft ner på kyrkomötet? Motionerna kommer ju aldrig att gå igenom. Den politiska makten är för kompakt. Den teologiska inkompetensen för formidabel. Riktningen är redan utstakad.

Christer Hugo

Humanisternas ordförande Christer Sturmark kommenterar i en debattartikel på Newsmill (länk HÄR och HÄR ) att domkapitlet i Stockholms stift, något oväntat, tycks se som sin uppgift att pröva yttrandefrihetsfrågor. Domkapitlet skriver:

”Domkapitlet gör bedömningen att det Helle Klein yttrat är inom ramen för hennes yttrandefrihet och att det inte står i strid med det hon avgivit i vigningslöften”

Att präster får uttala sig hur som helst om andra människor behöver inte domkapitlet fastslå. Det finns mer kvalificerade instanser som prövar detta. Men domkapitlet skulle kunnat föra ett resonemang om lämplighet och hur man önskar att präster ska agera i det offentliga samtalet.

Att domkapitlen helt har abdikerat från uppgiften att ge vägledning om önskvärd samtalston i den kyrkliga debatten är beklagligt. Den debatt vi nu har, där rasistanklagelser närmast rutinmässigt tillgrips mot meningsmotståndare, hade då kunnat se helt annorlunda ut. (Läs också Tant hu HÄR och Fjärde väggen HÄR)

Johanna Andersson

MISSA INTE att på Churchmill  skriver Bengt Olof Dike om att Svenska kyrkan behöver göra upp med sitt samröre med diktaturerna bakom järnridån. Missa inte heller Siewert Öholms artikel på Churchmill från tidigare i veckan om den kristna nyantisemitismen apropå studieförbundet Bildas utställning "Det håliga landet".

Vad är luthersk kristendom? Den frågan kan få nästan hur många olika svar som helst i dagens kyrkoliv, om den över huvud taget ställs. På kanslihåll i Svenska kyrkan lär man till och med se reformationsjubileet 2017 som ett slags firande av kyrkosplittring., vilket väl måste innebära ett programmatiskt ointresse för luthersk teologi. Någon kanske omformulerar frågan ungefär så här: Vad är luthersk kristendom för dig? Som om det inte fanns något objektivt sätt att avgöra saken. 

Den lutherske 1900-talsteologen Hermann Sasse såg saken annorlunda. Hans skrift Was heisst lutherisch? publicerades redan 1934 och ger klart besked. (Den norska utgåvan Hva er luthersk kristendom?, översättning av Leiv Aalen, trycktes 1978 och anbefalles varmt. Sök den på antikvariat! Eller ännu hellre, övertala något framåt förlag att trycka den på nytt! Norska språket är inget problem). 

Det är ingen omfångsrik bok, men innehållet är desto rikare. Sasse behandlar betydelsen av den lutherska reformationen och beskriver klart vad som kännetecknar den lutherska kyrkan, inte minst i förhållande till den reformerta traditionen (och Karl Barth). Frågeställningarna är förstås präglade av den kyrkokamp som utkämpats i Tyskland under förra seklet, unionssträvandena mellan reformerta, lutheraner och unierade osv. Men det han skriver är allmängiltigt och ger viktiga ledtrådar när det gäller luthersk kyrkoidentitet också idag.

Herman Sasse föddes 1895 och dog 1976. Han studerade filologi och teologi i Berlin, men under hans studietid bröt Första världskriget ut - Sasse blev en av endast sex överlevande från sin bataljon i skyttegravskriget i Flandern. Krigets och dess erfarenheter var, det ansåg han själv, hans handledare i praktisk teologi. 

Han prästvigdes 1920 och tjänstgjorde bl a som Sozialpfarrer bland fabriksarbetarna i Berlin under depressionens och hyperinflationens tid. Doktorsgraden tog han i Nya testamentet. Efter studier i bl a USA blev han engagerad i den ekumeniska rörelsen och så småningom - 1933 - professor i kyrko- och dogmhistoria med konfessionskunskap i Erlangen. Tidigt såg Sasse vad den nationalsocialistiska ideologin och rörelsen innebar. Tillsammans med bl a Dietrich Bonhoeffer formulerade han den s k Bethel-bekännelsen (1933) mot rörelsen Deutsche Christen och den nazianstuckna teologin. Bethel-bekännelsen - som hade en tydlig luthersk profil - har betecknats som mer teologiskt och politiskt klar än den mera kända Barmen-deklarationen (1934).

Regimen drog in Sasses pass 1935, men tack vare beskydd från fakultetsdekanen i Erlangen kunde han fortsätta undervisa under hela krigstiden. När de evangeliska kyrkorna skulle reorganiseras efter Andra världskriget ville han som konfessionell lutheran inte gå med på den kyrkounion mellan konfessionerna som blev Evangelische Kirche in Deutschland (EKD). År 1948 slöt han sig i stället till en av de lutherska frikyrkorna, och året därpå emigrerade han till Australien. Där kom han att verka som professor vid det lutherska teologiska seminariet i North Adelaide. Hans inflytande och påverkan på den lutherska kyrkan i Australien blev omfattande och präglande. Men hans betydelse har sträckt sig långt därutöver. Inom amerikansk lutherdom har Hermann Sasse länge varit en auktoritet, inte minst inom Missourisynoden. Och för många lutherska teologer och präster i sitt fosterland fortsatte han att vara en viktig röst; hans innehållsrika Briefe an Lutherische Pastoren publicerades från 1949 i tidskriften Lutherische Blätter. Även av vår egen Bo Giertz var Sasse uppskattad. 

Och, som sagt, aktuell är han fortfarande. Hans bok om Luthers lära om realpresensen i nattvarden (This is my body) är en klassiker som trycks i nya upplagor. Och kampen om bekännelsen är minst lika skarp i vår tid. I världen och i Sverige. Många tänker att det bara är en strid om ord när man tar det allvarligt med läran. Men Hermann Sasse säger (i norsk språkdräkt):

Dette er ikke som man vel ofte har ment, uttrykk for en falsk intellektualisering av kristentroen, men en fölge av den reformasjon som kom med Martin Luther og som en gang på nytt laerte kristenheten det dödelige alvor i spörsmålet om den rene laere, om evangeliets sannhet. Når den lutherske reformasjon har krevd at evangeliet skal laeres "rent", da forstår den med "ren laere" noe mer enn en korrekt teologisk teori. For Luther og reformasjonens bekjennelsesskrifter betyr "laere" og det "å laere" det samme som disse ord betyr i Det nye testamente: forkynnelsen av evangeliets frelsesbudskap for mennesker.

Christer Hugo

OS lockar många religiösa företrädare att finnas på plats och representera sin respektive trosövertygelser. Att människors andliga behov behöver tillgodoses även vid stora sportevenemang är säkert rimligt. (Även om man kan fundera över satsningarna - såväl ekonomiska som personella - på just detta.)

Nu har dock en motsägelsefull situation uppstått vad gäller OS i London. Prästerna får vara med men flaggorna de ska använda får inte innehålla symboler för tron. Det kan nämligen väcka anstöt. Länk HÄR.

Att kristendomen kan väcka anstöt är förvisso inget nytt, utan evangeliets vittnesbörd.

Så, varför ska religiösa företrädare alls vara med som representanter för religioner vars symboler inte får synas? Vad är poängen med det? Om nu religion väcker sådan anstöt är det väl meningslöst att blanda in religion i sportevenemang.

Ett förslag till lösning var att man skulle hitta en gemensam symbol för alla religioner som kunde få finnas på dessa banér. Det förslaget fick nobben. kristen opinion tackar för det.

Annika Borg

Kristnas situation är utsatt på många håll i världen. kristen opinion har tidigare skrivit om Irshad Manji (länk HÄR läs också Kyrkans tidning HÄR), muslimsk reformator, författare och universitetslärare och en av de intressanta rösterna inom islam. 

Nyligen engaggerade sig Irshad Manji i kampen för att synliggöra de hot och det våld kristna utsätts för i Pakistan. Tillsammans med olika kristna grupper och imamen Tarj Hagrey uppmanar hon Pakistan att avskaffa blasfemilagen och ta itu med förföljelsen och diskrimineringen av kristna (läs mer HÄR). Hon menar att muslimska religiösa ledare i världen inte tillräckligt fördömer förföljelsen av kristna.

Det reformprogram Manji utarbetet för islam i sina böcker har väckt starka känslor hos vissa muslimer. Men nyligen skrev holländska muslimska studenter att muslimer borde "embrace Irshad Manji". Manji har tidigare blivit hotad i bland annat Holland, så studenternas uppmaning är ett viktigt steg för fredlig dialog och respekt.

Manjis bok "The trouble with Islam", där hon skriver om behovet av reformer, finns på svenska. Boken "Allah, Liberty and love" kommer på svenska senare i år.

kristen opinion väntar fortfarande på mer kyrkligt intresse för Irshad Manji. Kanske har hon ett och annat att lära Svenska kyrkan när det gäller religionsdialog?

Annika Borg

"Inklusiv" är ett mantraord som i åratal har upprepats på ett sömngångaraktigt sätt i Svenska kyrkan. Att det råder fundamental förvirring kring vad det betyder i den kristna kyrkans liv illustrerar bara somnambulismen. Den officiella inklusiviteten visar sig ju i nio fall av tio vara hur förnämt exklusiv som helst.

Alltnog: Till de förvirrade hör projektet "Religion hjärta hbt" och KRISS, som blivit "upprörda och besvikna" för att de inte får vara utställare vid årets Jesusmanifestation i Kungsträdgården.

Jesusmanifestationen motiverar sitt beslut med att "alla kristna grupperingar skall kunna delta" (Kyrkans Tidning 3 maj).

Kära hbt-projekt och KRISS! Se där en verkligt inklusiv hållning från Jesusmanifestationen! Precis samma hållning som präglar varje kristen gudstjänst: dvs, alla är välkomna! Ingen står vid kyrkporten och frågar efter sexuella preferenser eller vanor i sängkammaren. Och i kyrkan demonstrerar inga särintressen. Kyrkan kan principiellt inte ha särskilda gudstjänster för vita respektive svarta, högerhänta respektive vänsterhänta eller för män som ibland tar på sig klänning eller kvinnor som går i pressad byxa och slips. Det finns liksom apostoliska ord som visar på det. Alla vi syndare av olika tjocklek och längd och bredd är välkomna till Jesus. Just vad vi behöver. "Kom till mig, alla ni som är tyngda bördor; jag skall skänka er vila." (Matt 11:28).

Christer Hugo

Seglora smedja, finansierad av Stockholms stift för att vara en ”mötesplats”, har satt i system att aldrig bemöta kritik.

Den som följt med i diskussionen har säkert noterat att exempelvis direktorn på Ersta Stefan Nilssons (länk HÄR) kritik och teologiska synpunkter aldrig bemöttes av smedjans chefer. Detsamma gällde prästen och doktoranden Jan Eckerdals artikel (länk HÄR) och överhuvudtaget det mesta av den allvarliga kritik om teologi, tonläge och agerande som under lång tid formulerats mot Seglora smedja.

Antingen anser man att man inte behöver bemöda sig med att gå i saklig dialog för att man är en maktfaktor (man uppfattar sig själv som en ”maktfaktor för det mänskliga”, fler än kristen opinion har höjt på ögonbrynet inför den självbilden) eller också förmår man helt enkelt inte argumentera utan bara reagera och hoppa på.

Nu senast har man låtit satirikern och prästen Kent Wisti göra en teckning om prästen och docenten Dag Sandahls kritik av och frågetecken omkring en av Ewa Lindqvist Hotz´ predikningar (länk HÄR och HÄR). Teckningen, som ligger på smedjans sajt, är inte särskilt rolig.

Wisti gjorde tidigare i år en satirteckning som lades ut på Facebook. Den skulle göra något kul av att kalla någon ”brun” och bli kallad ”brun”. Inte heller den var rolig. Den togs bort efter påpekanden om grovheten och det bads om ursäkt. Dock hade en hel rad av präster hunnit trycka ”gilla”. Ett riktigt lågvattenmärke.

Många har alltså ansträngt sig för att formulera kritik och frågor och velat komma till tals om vad man egentligen håller på med på Söders höjder.

Stiftet tiger och cheferna tiger. Men sparka från höjden, det kan man.

Annika Borg

Stiftsadjunkten Anna Karin Hammar återgav på Teologifestivalens blogg på självaste Första maj en berättelse om arbetarekommunen och församlingen i Skutskär från 1900-talets början. Sedan  det lokala bruket nekat arbetarekommunen att mötas i dess lokaler upplät kyrkoherden kyrkan för de politiska mötena. Ja, man fick minsann även sjunga Internationalen. Gulligt? Kontextuellt? Tja, kristen opinion undrar ändå. Nu tycks det ju ligga i linje med Hammars och andras syn att vi kan frälsa oss själva genom klimatsmarthet och liknande. Men skulle det ändå inte vara magstarkt att sjunga Internationalens andra vers i en kyrka invigd åt evangeliets förkunnelse?

I höjden räddarn vi ej hälsa, 

ej gudar, furstar stå oss bi,

nej, själva vilja vi oss frälsa,

och samfälld skall vår räddning bli.

Men det är klart - när klimatet trummats igenom som bekännelsefråga som det icke gives avvikelse från, då kan versen naturligtvis även införas i psalmboken. Skutskär var bara tidigt ute.

Christer Hugo

Det är inte alltid lätt att få till det kan kristen opinion konstatera. Blinda fläckar, dolda agendor - med ett tjusigare ord förförståelse - kan ställa till det i tolkningsarbetet.

Nyligen tog stiftsadjunkten för själavård Anna Karin Hammar ånyo till orda om omskärelse medelst en ny skrivelse med krav på avgång. Denna gång till statsrådet Ullenhag om f.d folkpartiledaren Bengt Westerberg (länk HÄR).

Man kan notera att Hammars nogrannhet vad gäller hur man hanterar andra religioners trossystem inte imponerar. Hammar knyter nämligen sedvänjan omskärelse till något hon benämner "meningsfull smärta". Här har alltså det egna kristna rastret lagts över andra religioners symboler och system. Omskärelsens symboliska innebörd har ingenting alls med smärta att göra inom judendomen. Detta är kristendomens symbolsspråk, ett kristocentriskt sådant. 

Att kristna tolkningar sätts över och framför på detta sätt är minst sagt bestickande och milt uttryckt problematiskt. Kanske skulle Hammar ha reflekterat ett varv över det innan hon anklagar andra för att inte respektera judiska eller muslimska sedvänjor och riter?

För någon månad sedan kunde man också läsa en predikan av Ewa Lindqvist Hotz och få veta att berättelsen om Hagar är "en skrämmande exposé av religiöst legitimerad sexism, rasism, klassförtryck och dessutom surrogatmödraskap, ja, då är jag särskilt tacksam för den selektiva läsning genom kärlekens raster som bland andra Martin Luther lär oss."

"Kärlekens raster" skulle alltså vara att helt skopa ut en text som är central för judendomen, kristendomen och islam. Inte minst för islam. Nogrannheten imponerar inte heller här. (Hur dr Luther kan användas verkar dessutom fortsätta att vara outtömligt.)

kristen opinion skulle gärna vilja veta hur en religionsdialog med en sådan syn på denna text skulle utformas. Spännande.

Annika Borg 

När kristna företrädare ska yttra sig i frågan om religiösa övergrepp mot barn kommer debatten snart att istället handla om barns rätt till religion. Så skedde nyligen i en debattartikel i DN (länk HÄR) där, som en av fyra undertecknande män, också ärkebiskop Anders Wejryd menar att ”vi måste värna barns och vuxnas rätt till åsikter och utövning av religion och samtidigt självklart skydda barn mot övergrepp i religionens namn.” 

Och så långt är väl alla med. Men sedan följer en uppräkning av vad som ska räknas som övergrepp och därmed inte omfattas av religionsfriheten. Här blir godtyckligheten uppenbar:

 ”Sedvänjor som är skadliga för barn innefattar bland annat övertygelsen att barn är häxor eller besatta av onda andar, att binda, bränna, brännmärka barn, kvinnlig könsstympning och tidiga äktenskap. Däremot hör manlig omskärelse av barn inte hit annat än när omskärelsen genomförs under otrygga och ohygieniska förhållanden.”

Varför hamnar just dessa företeelser på fel sida om strecket när det gäller religionsfrihet? Vilka är de teologiska motiveringarna för detta urval? Hur har undertecknarna resonerat när man satt samman denna lista? Har man gått på den i Svenska kyrkan så varmt omhuldade "magkänslan" eller är det andra kriterier som varit vägledande? 

Om vuxna är besatta av onda andar, är det då övergrepp om barn är med när dessa ”andar” drivs ut? Vad händer om den som är ”besatt” är barnets förälder? Författarna hänvisar ju enbart till situationen där barnet uppfattas vara besatt. Och vad menar man i sammanhanget med ”tidiga äktenskap”? 

Omskärelsen nämns också. Det blir alltid rörigt när teologiska företrädare försvarar religiös praxis med i efterhand konstruerade medicinska och hygieniska argument. Är omskärelse av pojkar religiöst viktigt får man väl stå för det och inte gömma sig bakom andra argument.

Och varför dessa kristna företrädare är emot en lika gammal - eller äldre - sedvänja som rör flickor är en fullständig gåta, även om man får vara djupt tacksam över deras inkonsekvens. En kyrka som aktivt kämpade för rätten till religiös stympning av småflickor vore en fullständig mardröm.

Hela uppräkningen av mer eller mindre religiöst motiverade övergrepp på barn i DN-artikeln är naturligtvis lika sorglig som makaber. Nästan lika sorglig är den godtycklighet som präglar urvalet. Undertecknarna ger inga argument för sina ställningstaganden. Att småflickor ska slippa könsstympning och att barn inte ska anses besatta och brännas eller bindas är naturligtvis bra. Men andra religiösa företrädare hade kunnat komma fram till en helt annan lista, med samma hänvisningar till religionsfriheten och med samma hänvisningar till barns rättigheter.

Johanna Andersson

Advokaten Elisabeth Massi Fritz - "känd från TV" - intervjuades nyligen i söndagsintervjun i SvD (29 april). På temat "ångrar" sade hon: 

Det finns ingen ånger i min värld, allt vi gör blir till erfarenheter.

Ett ytterligare bevis på hur omodernt begreppet ånger har blivit. Massi Fritz' bålda deklaration återkommer ju lite då och då när kända människor intervjuas. "Allt vi gör blir till erfarenheter" - det är naturligtvis en truism. Men att kategoriskt avvisa ångern som uttryck för självrannskan när man ser tillbaka, känns inte det lite ytligt? Kan det inte tyda på en självbild som understundom kan bli något problematisk för omgivningen? I'm number one. I min värld gör jag bara erfarenheter. I min värld.

Det är en personlighetstyp som blivit hipp. Men mot den sätter den kristna tron ett djupare perspektiv: den enskilde som en del av en gemenskap, den enskilde med envis benägenhet till egoism, den enskilde som ansvarig både inför andra och inför Gud. Realism. Med det perspektivet stannar man inte vid ytan. Med det kan man också, i bästa fall, öva upp sin sensibilitet och empati. Det vore väl viktigt även för en advokat?

Att sedan ånger i kristen mening inte handlar om att behöva älta gamla synder och misstag och inte handlar om att gå med ständigt dåligt samvete, det är en annan sak. En helt annan sak - ett mirakel av samvetsfrid och djup glädje mitt i misslyckanden och stapplande steg. En sak som stavas: syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull. 

Christer Hugo