kristen opinion

Den senaste veckans debatt om statsminister Reinfeldts ordval i arbetslöshetsfrågan påminner mig om en mångfaldsutbildning jag närvarade vid för några år sedan. Vi var väl 150 deltagare, de flesta av oss var medelålders kvinnor, vilket ju är det vanliga vid denna typ av sammankomster.

Redan under dagens andra föredrag utbröt protester från några åhörare. Minns nu inte exakt vad som var fel, men det handlade om just ordval.

Någon sa ”flykting” istället för ”asylsökande”, eller tvärtom. Missnöjet med olämpliga ordval eskalerade under dagen. Kallsvettiga föreläsare tassade försiktigt ut på minfältet där minsta felsteg resulterade i högljudda protester.

Sista föredragshållaren, en jurist från Domstolsverket, inledde därför med att be om ursäkt i förväg: ”Jag är inte så van att tala i sådana här sammanhang. Om jag säger något olämpligt ord är det för att jag inte vet hur man ska säga, inte för att göra något politiskt ställningstagande. Hoppas ni kan ha överseende med detta.” Ungefär så sa hon.

Flera hade naturligtvis svårt att hålla sig för skratt. Det blir komiskt när man i just mångfaldssammanhang är så intolerant att föreläsare blir nervösa och ber om ursäkt för misstag de kan komma att begå utan att ens märka det.

Mindre komiskt är när viktiga frågor drunknar i olika pseudodebatter.

Johanna Andersson

Läs också juristen och journalisten Paulina Neudings kolumn om svensk idédebatt HÄR.

Rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik rymmer så mycken tragedi, så mycket våld och död och mänskligt lidande och samtidigt en del bisarra medieinslag - som t ex måndagens presskonferens med åklagare och advokater. Den känsla som infinner sig inför alltihop är mest förstämning.

Men på Seglora smedja fortsätter man oförfärat att slå politiskt mynt av det hela. Det är obehagligt och osmakligt. Skribenten Mattias Irving kopplade på rättegångens första dag försåtligt samman i stort sett allt som inte är vänster med massmördaren under rubriken "Allt handlar inte om Breivik". Liberala, konservativa, marknadsekonomin - allt står enligt honom egentligen inför rätta i Oslo.

Denna till "mötesplats" maskerade propagandamaskin är alltså alla kyrkotillhöriga i Stockholms stift med och finansierar. Hur länge till? Är det inte nog snart?

Christer Hugo

Vårt inlägg från den 12/4 (rulla ned!) om antologin Privat på jobbet? har fått svar av Susanne Wigorts Yngvesson på Passagens debattsida, länk HÄR.

Vi svarar så här:

Misskött uppdrag 

Vi tror inte att Krus har givit Susanne Wigorts Yngvesson eller någon annan heller för den delen i uppdrag att problematisera den svenska modellen, politiken och lagstiftningen vad gäller sexköp. Detta görs dock i antologin Privat på jobbet?. Trots att uppdraget handlade om det motsatta: att kompetenssatsa och rusta statstjänstemän mot porrkonsumtion och sexköp.

Det står Susanne Wigorts Yngvesson och lobbyisten mot den svenska sexköpslagen Petra Östergren fritt att ha vilka uppfattningar de vill i samhällsdebatten. Men i ett statligt finansierat uppdrag inom ramen för en statlig myndighet är utgångspunkten att bejaka den svenska modellen.

Vi menar att uppdraget misskötts och bitvis blivit en spelplan för lobbyism mot sexköpslagen och en arena för att driva egna hjärtefrågor kring pornografi. Sedan spelar det ingen roll om Susanne Wigorts Yngvesson kallar detta för gråzoner eller att lyfta komplexa frågor. Det är vad det är, och var och en kan ta del av det.

Detta är oacceptabelt och en fråga för myndigheten som beställde arbetet och för regeringen.

Vi ger i vår artikel på bloggen kristen opinion några exempel på märkliga utgångspunkter och resonemang, samt rent skandalösa påståenden. Det finns fler och de kommer självklart att uppmärksammas på olika håll.

Var det verkligen detta Krus och regeringen beställde?

Till sist två helt andra kommentarer till Wigorts Yngvessons påståenden: forskare är man när man doktorerat, det har inte Petra Östergren. Att Annika Borg är Humanisterna närstående är en lögn, och det blir inte en sanning för att Susanne Wigorts Yngvesson enträget upprepar den. Annika Borg och Johanna Andersson är däremot medlemmar i tankesmedjan Fri tanke som verkar i upplysningstraditionens anda.

Johanna Andersson , fil kand, teol kand, jämställdhetsexpert 

Annika Borg, teol dr i tros- och livsåskådningsvetenskap med genusinrikting, skribent

Myndigheten Krus – Kompetensrådet för utveckling i staten - presenterar sig som en stabsmyndighet som ger regeringen stöd i frågor som rör statsförvaltningens strategiska kompetensförsörjning. I uppdraget ingår bl a att ge utbildningar. Det kan handla om att träna på EU-förhandlingar och utveckla ledningsgrupper.

Krus ska också fokusera på en kompetenssatsning mot sexköp och porrkonsumtion i tjänsten.  Bland Krus publikationer finns därför den nyligen utgivna skriften Privat på jobbet? En antologi om etik, lag och normer kring sexköp och porrkonsumtion kopplat till statlig tjänst. (Kan laddas ner HÄR.) Detta uppges vara en forskningsantologi och teol dr Susanne Wigorts Yngvesson är redaktör.

Wigorts Yngvesson brukar – i skilda fora - saluföra sina okonventionella uppfattningar i frågor om porr och prostitution, så också denna gång i artikeln ”Att porrsurfa på jobbet och andra etiska dilemman”. Nu är det väl inte så många fler än Wigorts Yngvesson som ser porrsurfning på jobbet som ett etiskt dilemma utan som en klandervärd handling. Men hon problematiserar det som är enkelt att ta ställning mot samtidigt som hon försöker normalisera och trivialisera prostitution. Så här skriver Wigorts Yngvesson:

Det finns dock gränser för vilka handlingar som inte kan bedömas som försvarbara i en yrkesgrupp. En domare bör inte ge den åtalade sexuella inviter. Enpolis bör inte ha sex i polisbilen (eller på andra ställen heller under tjänstetid). En statstjänsteman bör inte porrsurfa på arbetstid. Att en statstjänsteman ger en person sexuella inviter är inte en handling som är moraliskt fel i sig. Det beror på sammanhanget. För en sexarbetare vore det konstigt om hon eller han inte gav sexuella inviter under arbetstid. Det är ju det som är själva yrkespraktiken, vilket det inte är för statsanställda i Sverige.

Onekligen är det en överraskande vinkling på uppdraget att kompetenssatsa mot sexköp genom att försöka normalisera hela företeelsen: domare, polis, statstjänsteman och så ”sexarbetare”. Det är alltså bara yrkespraktiken som skiljer sig åt? Yrken har vi allihopa, men lite olika uppdrag som statsanställda. Givetvis blir vi i en fotnot upplysta om att det finns statligt anställda ”sexarbetare” i andra länder. Och givetvis förs inte heller något resonemang om sambandet mellan statliga bordeller och ökande trafficking.

Wigorts Yngvesson skriver i förordet att det inte faller inom ramen för uppdraget att ”ifrågasätta den befintliga lagstiftningen”, men det är precis detta som sker i antologin genom att normalisera, genom ordval och val av skribenter och val av referenser. Redan att använda uttrycket ”sexarbetare”, som Wigorts Yngvesson gör, är en politisk markering. Ett arbete bland andra arbeten, etiskt helt okomplicerat.

Att detta är en statligt finansierad antologi som ska fungera som kompetensutveckling för statstjänstemän är stötande, inte minst som det samtidigt pågår en stor traffickingrättegång i Göteborg, där en rad unga rumänska ”sexarbetare” vittnar om övergrepp, tvång och förnedring. En av dem berättar hur hon två dagar efter en abort tvingas ut på gatan igen, med våtservetter för att försöka stoppa blodflödet. Än mer stötande blir det att man saluför dessa synsätt inom ramen för en statlig myndighet.

Att det skulle vara rimligt att ta avstånd från prostitution av respekt för en annan människas utsatthet - eller kristna värden som sexuell trohet och kristen människosyn - är dock inte något för Wigorts Yngvesson. Hon konstaterar dock, mer pragmatiskt än etiskt:

När det handlar om köp av sexuella tjänster är det nog enklare att förstå argumenten för att statsanställda ska undvika att blanda detta med sin tjänstgöring – även i länder där prostitution är lagligt.

Undvika att blanda med sin tjänstgöring? Är det någon som har svårt att förstå varför statsanställda inte ska utnyttja prostituerade?

Wigorts Yngvesson menar också att det om några år inte behöver vara konstigare att porrsurfa i tjänsten än att ”kolla sin Facebook eller ringa privatsamtal i tjänsten”. Samma normalisering av den (kartlagda och bitvis kriminella) porrindustrin gjorde hon i en kyrklig debatt för ett tiotal år sedan. Då var det lika normalt att spela in porrfilm på fritiden som att vara på ett fackföreningsmöte. Porr lika okomplicerat som att ringa mamma eller länka en artikel om världspolitiken på Facebook? Om man bortser från de mesta av kunskapen om porrindustrin och dess människosyn och etik, så visst. Men varför vill man alls driva en sådan linje?

De obligatoriska resonemangen om kvinnliga porrstjärnor som tjänar mer än sina manliga dito finns naturligtvis med. Men några kvinnliga porrstjärnor har skildrat sina upplevelser i bokform. Det är skakande läsning, givetvis refererar inte Wigorts Yngvesson till denna litteratur.

Hon för även resonemang om svårigheten att dra gränsen och definiera vad som är porr. Pornografins medier kan även vara ”ens egen fantasi”, menar Wigorts Yngvesson i ytterligare en parallell för att bagatellisera det porrindustrin handlar om och göra den till något självklart i en människas liv. Men att inkräkta på någons fantasi eller reglera vad vi tänker är det väl ändå ingen som har föreslagit? Om all porr är lika nyttig, viktig och självklar som min egen fantasi måste självklart porrindustrin ses som ett sundhetstecken. Så är det retoriska upplägget, och det är lätt att genomskåda. Men, återigen: varför vill man driva en sådan linje?

I antologin medverkar också den i sammanhanget välkända lobbyisten Petra Östergren, som under många år bekämpat den svenska sexköpslagen. Det gör hon också här. Liksom Wigorts Yngvesson talar Östergren hellre om ”sexarbete” än prostitution eftersom det handlar: ”en inkomstbringande aktivitet eller ett arbete för människor av olika kön.”

Direkt häpnadsväckande är hennes beskrivning av hur diskussionerna går bland svenska myndigheter: 

Det finns även diskussioner huruvida den svenska sexköpslagen ska följasvid utlandstjänst. Här verkar det inte råda någon enhetlig inställning, utan varje myndighet måste slå fast i sina riktlinjer huruvida den svenska lagen ska följas i varje land, oavsett det landets lagstiftning.

Är detta sant är det fullständigt skandalöst. Finns det statliga myndigheter i Sverige som i sina riktlinjer slår fast att anställda i utlandstjänst får utnyttja prostituerade? Eller som ens seriöst diskuterar frågan? Kan man som skattebetalare i så fall vägra att befatta sig med dessa myndigheter på något sätt? Eller åtminstone få en lista på vilka de är och hur de resonerat?

Margot Wallströms uttryckte stor upprördhet över att FN-anställda män gick till prostituerade under ett uppdrag i Sudan. Den upprördheten handlade inte om huruvida de bröt mot eller följde det landets lagar utan om människosyn.

Både Wigorts Yngvesson och Östergren framställer porr som hopplöst att definiera och därför kan allt vara porr och därmed är frågan oproblematisk. Var och en gör som den vill.

Prostitution är alltså ”sexarbete” och även om det naturligtvis är tråkigt om människor utnyttjas så betonar författarna hela tiden att det finns frivilliga prostituerade som väljer detta som försörjning och trivs med det. Vi som tycker att också det är fel är moralister.

Östergren är åtminstone ärlig i sitt uppsåt och trogen den uppgift hon tagit på sig, att legalisera sexköp i Sverige och normalisera företeelsen. Hon skriver: ”Däremot kanske vi inte kan lösa alla etiska bryderier förrän även lagstiftningen baseras på kunskap och dessutom harmonieras internationellt.”

Till sist några ord om vetenskapligheten. Privat på jobbet? presenteras som en vetenskaplig antologi. Wigorts Yngvesson åberopar i sitt bidrag svar på frågor hon ställt frågor till sina kompisar på twitter som kunskapsunderlag för ett resonemang. Hon använder i vetenskapssammanhang okonventionella uttryck som ”klart som korvspad” eller ”jag tjatar om”. Hon skriver om Markis de Sade att ”hans skönlitterära stil är mer teknisk än sexuellt upphetsande”, vilket naturligtvis står henne fritt att tycka. Och man kan självklart uppfatta de Sade på annat sätt än Wigorts Yngvesson. Men vad har denna redovisning av tycke och smak i en vetenskaplig antologi att göra?

Vidare är hennes referenser begränsade. Ofta refererar Wigorts Yngvesson till sig själv eller till Susanne Dodillet, som givit uttryck för samma syn på prostitution som Wigorts Yngvesson själv. Det finns väl ändå annan forskning och kunskap om pornografi och prostitution att ta del av och hänvisa till?

Ska nu svenska statstjänstemän sitta och diskutera huruvida man kan räkna egna tankar som porr och om man bör bejaka svensk lag och Sveriges syn på prostitution eller andra länders? Ska detta vara (skattefinansierad) kompetensutveckling? 

Johanna Andersson och Annika Borg 

RFSL framträder alltmer som en myndighet som ska se till så att alla tänker rätt när det gäller hbt-frågor. Genom träget lobbyarbete och gradvis påverkan har denna förening nu nästan en status som liknar Socialstyrelsens - utan demokratiskt mandat eller riksdagsbeslut visserligen, men ändå.

Pride-festivalen är redan sedan flera år för politiska och kyrkliga makthavare en vördnadsbjudande institution som man icke må kritisera. Fastmer ger festivalen ständigt även incitament till kyrklig reformiver; biskop electus Åke Bonnier tog ju exempelvis till sig fjolårets budskap om polyamorösa förhållanden. Vi väntar nu bara på ett biskopsbrev med provordning för välsignelse. Och sedan ett kyrkomötesbeslut om högst ett par år.

Hursomhelst - RFSL:s framgångar sker på alla fronter. Svenska Dagbladet berättar sålunda i dag (11 april) att

Hallonbergen i Sundbyberg kan skryta med att ha Sveriges första hbt-certifierade bibliotek. För att få certifieringen, som utfärdas av RFSL, krävs bland annat att all personal genomgår en utbildning i hbt-frågor och aktivt arbete för att vara en inkluderande arbetsplats utifrån hbt-perspektiv.

Detta är gott och väl. Men samtidigt finns det onekligen många andra eftersatta grupper som behöver uppmärksammas. kristen opinion vill härmed rikta ljuset mot Falstaff, fakirs fråga som fortfarande - efter över ett sekel - inte fått en ordentlig bearbetning: "Har filatelist rättighet till särskild cell å offentligt hospital? Och - i så fall - varför kungöres icke detta?"

Christer Hugo

Nyligen skrev professorn och läkaren Marc Bygdeman en artikel om steriliseringar, rättigheter och könsbyten på DN-debatt (länk HÄR). Rubriken är tillspetsad - "En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far" -  och därför har självfallet en del uppfattat det som att Bygdeman vänder sig mot könsbyten eller avvisar människors barnlängtan.

kristen opinion ställer sig dock efter att ha läst artikeln frågan om vad samhällsdebatten om steriliseringar och könsbyten egentligen handlat om. Inte verkar det ha varit fakta som bildat utgångspunkten i alla fall.

En person som genomgår ett könsbyte (med hormonbehandlingar och operationer) blir steril. Det är alltså den enskildas egna val i sig som får den konsekvensen. I debatten har detta istället framställts som kränkande och respektlösa steriliseringskrav från samhällets sida, och som mer eller mindre statligt våld.

Bygdeman har själv utfört operationer vid könsbyten, han har stått på kvinnors sidor vad gäller preventivmedel och aborter, så att anklaga honom för att diskriminera eller ha en dålig människosyn missar så att säga målet. En och annan gör dock det ändå, givetvis. 

Bygdeman påpekar att debatten borde handla om vilka regler som ska finnas för att få byta personnummer, och på så sätt juridiskt byta kön från man till kvinna, eller tvärtom. Bygdeman skriver:

Således är det inte "tvångsteriliseringar" - ett begrepp som ger associationer till de övergrepp som skett genom historien - saken handlar om, utan om att rättigheter vad gäller att byta personnummer, rätten att få sina ägg eller spermier nedfrusna innan det frivilligt valda könskorrigerande ingreppet för att sedan ha rätten att bli förälder med hjälp av dessa och andra medicinska insatser. Samt, det som är kärnan: rätten att slippa könskorrigerande ingrepp som krav för att få byta personnummer och därmed juridiskt kön. Bygdeman:

RFSU och RFSL svarar (länk HÄR) och fortsätter dock i sin artikel att använda ordet "tvångssteriliseringar". Och skriver:

ID-kortet ska stämma med "den könsroll man lever i", en identitet man kan bytas flera gånger under ett liv. Det må så vara. Man vill alltså ha möjlighet att få pröva en ny könsidentitet, få byta personnummer till det som passar denna nya könsidentitet utan att som idag behöva göra könskorrigerande ingrepp och behandlingar samt att få möjlighet att säkra en framtida graviditet utifrån den medfödda biologiska könstillhörigheten. Detta är en fråga om mänskliga rättigheter, menar RFSU och RFSL.

Debatten har onekligen blivit en aning rörig, kryddad med starka ord.

Professor Gunnar Kratz är också en av debattörerna i frågan (läs HÄR). Han ger Bygdeman rätt i att diskussionen kommit att fokusera fel genom att många trott att vi ska ha "skäggiga män som skall springa runt med gravida magar." (Man blir ju som sagt steril genom valet att göra en könskorrigering.)

En viktig poäng Kratz har är att transsexuella självklart ska ha samma rättigheter som andra i samhället.

Och det är ju precis det debatten borde ha handlat om istället för att bilder av tvångssteriliseringar målas upp. Vilka rättigheter har vi och vilka krav kan vi ställa på samhället?

Bygdeman ville väcka frågorna om likformiga regler och rimliga rättigheter. Den debatten är angelägen i såväl denna fråga som i andra.

Från skilda håll vill man alltså att staten ska anamma och säkerställa som rättighet den queerteoretiska uppfattningen att kön är något frikopplat från vår biologi och istället handlar om en siffra i våra personnummer. Nog hade det förtjänat en diskussion? 

KD och ärkebiskopen har nyligen bytt åsikt har vi kunnat läsa. Men man undrar ju vilken frågan egentligen varit för dem. Reglerna för byten av personnummer, synsätt på könsidentiteter?

Annika Borg 

Näste man på tur i den kyrkliga sfären att bli anklagad för högerextremistiska åsikter och göranden är, något oväntat, Kyrkans tidning och i synnerhet chefredaktören Anders Ahlberg.

Det här är en retorik som fullständigt gått över styr givetvis.

Man kan fundera över den människossyn som florerar i såväl samhällsdebatt som kyrklig debatt sedan en tid tillbaka, då alla - utom vissa - sägs ha någon sorts tankemässig närhet till Anders Behring Breivik (kommer anklagelserna att öka eller minska när rättegången kommer igång?). 

Hur blir det om man går runt och tror att alla andra har en tunn fernissa av medmänsklighet, sans och förnuft, men att det under detta millimetertunna lager bor en nazist, rasist, sverigedemokrat, fascist och främlingsfientlig person? Tror man det kan man ju förstå att tillvaron kan präglas av misstänksamhet, oro, för att inte säga panik.

Nu vet vi ju att få människor under en totalitär regim står upp för människan och att många är beredda att underkasta sig auktoritära ledarskap i skarpt läge. Och man ska alltid ställa sig frågan om man själv vore den som skulle lämna ut sin granne eller tända på bålet. En sådan självrannsakan gäller alla. Det är det som är grunden i en god människosyn, och inte minst i en kristen: vi har alla del i världens bortvändhet.

Men att ständigt tro sina medmänniskor om det ondaste av det onda skapar en misstänksamhet som äter på vår nödvändiga tillit till varandra. Den goda människosynen eroderar.

Ett sådant samhälle vill inte jag ha. Vad gäller kyrkan så är jag mer pessimistisk om man kan räta upp människosynen.

Anders Ahlberg skriver bra i Kyrkans tidning idag. Och faktiskt trösterikt för dem av oss som då och då kan tänka att alla texter man skrivit och allt man försökt stå upp för har varit förgäves. Han skriver om att man i Kyrkans tidning på olika sätt stått för människovärdet, och fortsätter:

"I ögonen på dagens betraktare finns allt detta inte. Ingen reporter eller läsare orkar eller bryr sig om att gå tillbaka. Det är nu och sista ordet som gäller. Var det alltså bortkastat? Inte, allt detta spelade roll när det publicerades." 

Så får man tro att det är. Och lägga till vikten av att behålla sin tilltro till att människor nog ändå läser, tar reda på och själva bildar sig en uppfattning. Det är just i mötet med människor som tänker själva som ryktesspridning och falska anklagelser avslöjas och faller platta till marken.

Tillräckligt många har en ogrumlad blick. Den dagen man inte längre förmår tro det blir det dock tyst.

Annika Borg, teol dr 

Av en tillfällighet kom jag rakt in i ett radioprogram i P1 på självaste julafton som verkade handla om någon slags krisrådgivning för vilsna föräldrar. Det hela lät mycket allvarligt, jag hann tänka att det kanske handlade om hur man ska tala med barn om att barn dödar barn eller något lika svårt och laddat. ”Jag tänker så här” inledde den förmodade barnpsykologen de flesta meningar, varierat med ”man kan också tänka så här”, vilket ytterligare förstärkte intrycket av att det verkligen rörde sig om att tala med barnen om något riktigt tungt och känsligt.

Men efter en stund stod det klart att rådgivningen inte alls handlade om samtal kring död eller ondska i juletid. Det handlade istället om hur man som förälder ska förhålla sig om ens barn vill ha rosa kläder på sig! Närmare preciserat var problemet att många små flickor vill ha rosa kläder medan många små pojkar inte vill ha rosa kläder. Hur kan man tala med sina barn om detta, hur ska man närma sig ett så känsligt ämne? Vi lyssnare fick tips och även höra bekymrade föräldrar berätta om sina svårigheter på detta område.

Detta var alltså ännu ett inslag i den svenska debatten om färgen rosa som pågått de senaste veckorna. Barnpsykologen var genusvetare, krishjälpen till föräldrar i nöd handlade om råd för av avdramatisera färgen rosa och betona andra sidor än det söta hos småflickor. Naturligtvis lovvärt, men anslaget och allvaret stod inte i rimlig proportion till problemet.

Jo, jag tycker frågor om barn, kön och förväntningar är viktiga men jag har nu en klar personlig favorit när ”årets pseudoproblem” ska röstas fram. En rosa prinsessklänning väcker en stark oro och uttrycker en syn på kön som varje medveten förälder bör ta avstånd ifrån och problematisera. Det är tydligen enklare att debattera en färg på barnkläder än att lyfta andra frågor om identitesskapande och könsskiljande markörer för barn, exempelvis religiösa, i den svenska genusdebatten.

 Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan

Inom Svenska kyrkan finns ett starkt engagemang för palestiniernas sak. kristen opinion har tidigare efterlyst nyanser i det engagemanget (t.ex. vad gäller Ship to Gaza) och har lyft fram hur man inte alltid håller balansen utan blir obehagligt fientlig mot staten Israel. Och helt bortser ifrån hur palestiniers mänskliga rättigheter kränks i arabvärlden, till exempel i Jordanien. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och inte ständigt demonisera Israel och trivialisera terrorn israeler utsatts för. Förtryck är förtryck och våld är våld var det än sker och vilka som än utsätts för det.

Nu är det dags igen. Man (ÄB Anders Wejryd och utrikeschefen Erik Lysén) menar att det är förvånande och olyckligt att Sverige inte röstat för ett palestinskt medlemskap i Unesco (och i förlängningen FN). Är det? Ta en titt på Hamas Charte från 1988 där Hamas lägger fram sina synsätt och riktlinjer. Läs särskilt artikel 13 - där alla fredliga lösningar avvisas och artiklarna 17-18 som mer än övertydligt speglar kvinnosynen.

Svenska kyrkans företrädare måste kunna klara av att ha nyanser vad gäller konflikterna i mellanöstern, se offer och förövare i andra färgskalor än svart och vitt. Hur har homosexuella palestinier det? Hur har kvinnornas roller förändrats sedan Hamas fick makten? Hur har kristna palestinier det? Hur ser Hamas på oliktänkande? Hamas talar inte fredens språk.

Sveriges - och andra länders - tveksamhet och kritik är i själva verket välgrundad. 

Annika Borg 

"Svart är vackert, men svart är inte makt - kunskap är makt". Så säger den legendariske bokhandlaren Lewis Michaux i dokumentärfilmen The Black Power Mixtape 1967-1975, som i veckan sändes på SVT. Filmen är gjord av Göran Hugo Olsson och består av svenska journalisters reportage om Black Power-rörelsen i USA. Det är ett stycke omskakande nutidshistoria som har hög aktualitet i vår egen tid med sina återkommande diskussioner om rasism, multikulturalism, ekonomi och makt.

Vi får se hur kampen för svartas rättigheter radikaliseras och blir till ett hat mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Black Panther-företrädaren Stokely Carmichael säger till exempel att "om icke-våld ska fungera måste motståndaren ha ett samvete." SVT:s Bo Holmström gör en intervju i fängelset med Black Power-rörelsens ikon Angela Davis. När Holmström frågar henne hur hon ser på våld som metod svarar hon att en revolution alltid handlar om målen man vill uppnå, inte om medlen för att nå dit. Davis säger sedan till Holmström att hans fråga till henne om våld är helt felvänd - "Du frågar mig om våldet?", säger hon retoriskt. Och berättar om en uppväxt där våldet mot svarta var hennes vardag, om hur människor dödades runt omkring henne. Så, vem ska egentligen tillfrågas om våld? 

Filmen skildrar den period då Martin Luther Kings icke-våldsprogram successivt utmanas av andra röster, som Stokely Carmichael och Angela Davis. 

I en sekvens möter man Nation of Islams frontfigur Louis Farrakhan som predikar att den vita rasen är djävulens ras och därmed ond naturen. Helvetet är bokstavligt talat USA. Därför ska USA:s störtas och tillintetgöras. (Inte oväntat har Mattias Gardell, professor i religionshistoria i Uppsala och Ship to Gaza-aktivist, intresserat sig särskilt för just Nation of Islam.) Rasism finns bland alla grupper av människor kan man konstatera. Även om många västerlänningar i sin iver att peka på västvärldens skuld för nästan allt ofta blundar för detta faktum. När hörde vi exempelvis något om arabvärldens skuld för och del i tidigare sekels vidriga slavhandel?

Men så finns det andra röster i filmen, som bokhandlare Lewis Michuax. Frågan om frihet är inte enbart en fråga om hudfärg, utan handlar om alla ofria, om allt förtryck, menar han. Man kan bli "förälskad i det svarta", exotisera det, och detta är också en form av rasism.

En intressant kort passus i filmen handlar om att det fanns amerikanska journalister som menade att den svenska och holländska bevakningen av Black Power-rörelsen var ohämmat antiamerikansk, till skillnad från andra länders rapporteringar. Oavsett hur man ser på detta, så det är det västvärldens syn på yttrandefrihet och pressfrihet som gör att man kan vara ohämmat kritisk. Den unika friheten kan man tycka att dagens ohämmade USA-kritiker någon gång skulle refleketera över.

Läs om och se trailer från The Black Power Mixtape 1967-1975 HÄR.

Annika Borg 

Få har väl undgått att det runt om i världen pågår en protest mot finanssystemet: Occupy (ockupera). Aktivister har slagit upp sina tält på Wall Street (Occupy Wall street), vid Riksbanken (Ockupera Riksbanken) i Stockholm, i London osv för att visa sitt missnöje med banksystemen, som man anser orsakat finanskrisen. Man kan tycka att relevanta frågor sätts i fokus, även om man inte helt delar analysen utan kan sakna perspektiv och djup i den. Och undra om just dessa tältläger är det mest effektiva sättet att göra sin röst hörd. Och varför nyanser verkar vara så totalt oförenliga med aktivism.

I London stötte dock Occupy London Stock Exchange på patrull. Ledningen för St Pauls Cathedral hade upplåtit platsen utanför katedralen till demonstranterna. Kyrkan ville genom detta visa att man stöttade att frågor om orättvisor lyftes upp. Men problemen med demonstrationen hade vuxit kyrkan över huvudet. Säkerhetsproblemen hade blivit ohanterliga. Öppna eldar, spritkök och annat utgjorde brandfara. De sanitära förhållandena var inte längre försvarbara. Människor som vill be eller besöka katedralen kunde inte komma in i den. Reverend Graeme Knowles meddelade därför i fredags att man beslutat att stänga katedralen tills läget var under kontroll. Detta har inte hänt i modern tid, att man tvingats stänga katedralen. Man förstår att situationen var ytterst allvarlig. En talesman för demonstranterna sade, efter att Reverend Knowles givit beskedet, att man inte tänkte flytta på sig. Så mycket var den fredligheten värd.

 Annika Borg 

Årets upplaga av Frankfurter Buchmesse, världens största bokmässa, har nyss avslutats. Die Zeit hade 88 sidor litteraturextra i tillägg till sitt varje vecka lika digra innehåll.

En intressant tendens i den samtida tyska skönlitteraturen är familjens återkomst. Efterkrigsgenerationens, 68-ornas, enpänniga förverkliga-dig-själv-ideal har avlösts av deras nu vuxna barns återvändande till "släktskapets elementära struktur". Man längtar efter rötter och tillhörighet. Man återknyter till far- och morföräldragenerationen som gav den trygghet som 68-ornas flytande familjeideal inte kunde ge. Josef Bierbichler, Oskar Roehler och Eugen Ruge är tre författare som återerövrat familjeromanen.

Dessutom kommer en träff, kan man säga, mitt i solar plexus på ego-romantiken i till exempel Maria Svelands och Katarina Wennstams omtalade skilsmässopropaganda Happy happy: "Die Patchwork-Lüge" (ung Styvfamiljslögnen) av Melanie Mühl. Boken lever förvisso upp till sin underrubrik, "Eine Streitschrift". Melanie Mühl, till vardags journalist på Frankfurter Allgemeine, är själv uppvuxen med skilda föräldrar. Styvfamiljen, med plastpappor- och mammor och barn som skjutsas till respektive hem varannan vecka, är numera visserligen både accepterad och vanlig som samlevnadsform. Men - fungerar den verkligen? Vad gör den med barnen? Och vad gör den med samhället i stort? Ja, den stora frågan är - som förlaget Hanser skriver - om vi vill leva i ett samhälle som inte längre känner några pålitliga bindningar.

Recensenten Eugénie Bott i Die Zeit:

Barnet Melanie Mühl som blivit vuxen ställer frågor. Föräldrar är ju vuxna; betyder inte att vara vuxen också att ta ansvar och att kunna avstå? Avstå exempelvis från ett ständigt förnyat sökande efter lycka?

Frågorna kan också formuleras till den uppmaning som är recensionens rubrik: "Bli vuxen, då!" En stridsskrift, alltså...

Christer Hugo

På bästa sändningstid på lördagskvällarna sänder SVT talkshowen Robins. Roligt och vasst ska det vara, får man förmoda. Ofta gästas programmet av en politiker i kombination med någon från ett helt annat håll. Igår var det dags för Håkan Juholt (S) och komikern Christine Meltzer. Dagens medieklimat är nu en gång sådant att politiker förväntas ställa upp på vad som helst (förutom partiledardebatten, där man som opposition rent fysiskt skulle stå på samma sida som SD, förstås. Det ställde S inte upp på.). I den danska valrörelsen blev det ett genomgående inslag att politiker, uppsminkade och stajlade, skulle delta i shower och lekprogram. Man är inte bara politiker, utan folklig och rolig också, verkar vara den underliggande tanken med detta.

Så fick Håkan Juholt sitta i teve och vara med i en lek där bilder (bland annat på en gul lök) visades som skulle få honom att gråta. Han är lättrörd, fick vi veta. Sedan fick han sitta på en barstol mitt i studion (inför publik) och lyssna till när programledaren och den andra gästen sjöng en plump - och bitvis grov över gränsen - sång på melodin In the Ghetto. Att Juholt inte gick ut. Varför ställer man upp (detta gäller inte enbart Juholt utan andra politiker)? Varför tror redaktionen att detta är roligt? Som tittare blir man generad och längtar efter forna tiders politiker som aldrig skulle drömma om att tramsa.

Politiker har ett ansvar för att stå för att politik är något allvarligt, som kräver att den utförs av människor med trovärdighet. Politiker har också ett ansvar för att bevara sin syn på medborgarna: vi är vakna och inte helt försoffade och intellektuellt förslöade. Man undrar vad politiker får för råd av sina pr-rådgivare.

Juholts egen moral har också varit uppe till diskussion under veckan. 160.000 för mycket i bidrag är ju inte en rund och nätt liten summa. Och reglerna för bostadsbidrag till riksdagsmän verkar ju inte vara så krångliga, om man jämför med många andra regelsystem. Nu är ju dessutom riksdagsmän/kvinnor undantagna från de krav som gäller för oss andra: bidragsbrottslagen tar inte upp bidragen till just dem (Försäkringskassan, a-kassan, CSN osv är man desto tydligare med i lagen). Det vill säga: de kan inte lagföras på samma villkor som vi andra om de fuskar med sina bidrag från riksdagen. Var är moralen?

Frågan om värderingar tog KD-ledaren Göran Hägglund upp på DN-debatt häromdagen. Ämnet var den ekonomiska krisen och han efterlyste kristna värderingar som måttfullhet, ödmjukhet och långsiktighet i samhället. Nu sker mycket efter principen att maximera nyttan för dagen. Istället behövs beslut som tar ansvar även för kommande generationer. Resonemanget är tillämpligt även på annat än skuldkrisen.

Ansvar, långsiktighet och måttfullhet skapar en god moral. Idag lever vi efter principen "extra allt". Det gäller det mesta, från uppskruvad förnedringsteve till bidragsfusk.

Annika Borg 

I veckan gick ikonen Steve Jobs, Apples grundare och visionär, ur tiden 56 år gammal. Redan tidigare i år steg han ned från sin position inom Apple på grund av sin cancersjukdom. Jobs har kultstatus inom Mac-världen, men också som företagsledare. Han lyckades vända Apples nedåtgående trend till succé, inte enbart genom teknik och design, utan också genom det koncept hans skapade (inte minst genom sin egen person): Mac blev - och är - en livsstil och inte enbart tekniska lösningar för datorer, kommunikation eller musik.

Kondoleanser från hela världen har strömmat in till Apple. Många av dem från representanter för den arabiska våren - där sociala medier och teknik spelat stor roll. Även president Barack Obama har tagit till orda om Steve jobs och uttryckt hur han förändrade våra sätt att se på världen.

Jobs var buddhist - en del menar att hans andliga sökande var en integrerad del av framgångssagan. I USA har många artiklar lyft fram hans livssyn och, ja faktiskt, teologi. Susan Brooks Thistletwaite, professor vid Chicagos Teologiska Seminarium, skriver i Washington Post att för Steve Jobs blev teknik något personligt, intimt, relationellt och revolutionärt. Hon ställer även frågan om Apples symbol (äpplet som något tagit ett bett ur) i själva verket är en anspelningen på berättelsen om Adam och Eva i 1 Mosebok. Är vår relation till den nya tekniken ett uttryck för människans uråldriga sökande och längtan efter kunskap? Brooks Thistletwaite menar att det var denna grundläggande och teologiska insikt om människan - att hon alltid vill veta mer - som drev Jobs. 

Det är intressant att det i den amerikanske diskussionen (till skillnad från den svenska) är självklart att ställa denna typ av frågor. Att reflektera utifrån livssyn, värderingar och religiösa uppfattningar när det gäller sådant som till synes handlar om teknik, företagsledning och ekonomi. Allt hänger samman. Steve Jobs lyckades sannerligen med sin ambition att skapa något mer än enbart datorer. 

 Annika Borg 

Allt flyter. Demokrati eller diktatur, det kan kvitta. Mänskliga fri- och rättigheter, det beror på kultur och religion. Ett parti kommer till makten som vill radera Israel från världskartan - so what? Det valdes ju i "arabvärldens mest demokratiska" val (citat ur tal av Helle Klein vid demonstration den 20 september). Värdenihilismen firar triumfer när de mest högljudda tar till orda i debatten om Mellanöstern.

Eller om demokrati och frihet i övrigt. Så har Henning Mankell exempelvis sagt att han finner västvärldens kritik av bristen på mänskliga rättigheter i Kina hycklande. Detta uppmärksammas i recension av hans deckare "Kinesen" (på engelska: "The Man from Beijing") i tidskriften The National Interest. Vår del av världen, menar Mankell, är nämligen full av länder som dagligen bryter mot de mänskliga rättigheterna, inte minst då USA och Ryssland. Recensenten, Benny Morris, studsar inför likställandet av USA med Ryssland. Men allra mest häpnadsväckande ("truly mind-boggling") är Mankells jämförelse av Amerika med Kina i detta avseende. (Tack Snabbnytt från Svensk Israel-information som hade klippet i sitt senaste utskick!)

Som sagt: Allt flyter.Värdenihilismen firar triumfer.

Christer Hugo

kristen opinion blir inte hoppfull av gårdagens manifestation på Sergels torg i Stockholm för ett palestinskt FN-medlemskap (i sak tveksamt, anser vi). "Ockupationsmakten" (Israel) framställs som den hundraprocent onde - tänk vad svårt det är att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Offer finns på båda sidor. God vilja finns på båda sidor. Oförsonlighet finns på båda sidor. Fast det är en sak som enbart finns på den ena sidan: demokrati, och tillvaratagande av t.ex. homosexuellas rättigheter.

Hoppfull blir kristen opinion däremot av ett projekt för palestinska och israeliska ungdomar på Israel Museum i Jerusalem. Där blev givetvis svårigheter också synliga. Inte minst de skilda socioekonomiska villkor ungdomarna lever under. Men: ungdomarna upplevde generellt att de genom konstprojektet kunde släppa de politiska konflikterna. Uppgiften var att måla fönster. Fåglar, blommor, synagogor, kyrkor och moskéer prydde de färdigmålade förnstren. Nu ställs fönstren ut på ett kulturcenter i Jerusalem.

Det är ingen saga, utan verklighet. En verklighet närmare människor än gårdagens rop på Sergels torg.

Annika Borg 

När Ingvar Kamprads politiska förlöpningar i ungdomsåren dryftas, då finns det ingen misskund, även om Kamprad själv gjort avbön och erkänner sina misstag. Däremot är det på något sätt helt OK att ha tyckt att Pol Pots blodiga terrorregim i Kambodja var "progressiv" - och fortfarande, trots alla vidrigheter som avslöjats från Röda khmerernas styre - stå fast vid en sådan åsikt. Som exempelvis Jan Myrdal, vilken alltjämt blir inbjuden till TV:s debattprogram såsom respekterad debattör. "Som om ingenting har hänt", som Mikael Wiehe sjöng en gång.

Svenska Dagbladets Kim Salomon tog i en recension den 15/9 upp ett annat exempel, apropå "asymmetrin i synen på historiens illdåd":

När (Kamprads) nazistiska sympatier på allvar uppmärksammades för ett tiotal år sedan uttalade skådespelaren Sven Wollter i samma veva i radion att Stalin utgjorde en inspiratör.

Men lika mycket uppmärksamhet som Kamprads förflutna väckte, lika tyst var det kring Wollters uttalande. När drevet nu åter går mot Kamprad är det därför viktigt att inte glömma bort att han befinner sig i fint sällskap.

Sveriges efterkrigshistoria innehåller gott om knäfall för arkitekterna bakom världshistoriens grymmaste illdåd.

Så sant. Och knäfallen fortsätter. Därför går det an för en kulturpersonlighet att (som kristen opinion själva bevittnat) utan att blinka presentera sig som "vänsterextremist". Tänk om någon presenterade sig med orden: "Hej, jag är fascist." Det vore inte lika chict, kantänka.

Christer Hugo

Att vi alls värnar mångfalden beror på den västerländska uppfattningen om frihet och rättigheter. Idag, den elfte september, är detta särskilt viktigt att lyfta fram det. Det görs givetvis, men delar av diskussionen handlar (som vanligt) om stora stygga USA. USA svarade på terrorn mer hårdare tag, Norge med öppenhet, kan man till exempel få läsa. Men så enkelt är det ju inte, varken vad gäller USA eller Norge.

I dagens SvD skriver statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt om det som utgör skyddet mot extremism: förnuft och empati. De skriver om vikten att  "vid varje tillfälle främja de ideal om tankens frihet och förnuftstro som historiskt sett har varit det yttersta värnet mot förtryck och totalitära maktanspråk."

Och empati med terrorns offer och den nation som drabbades av ett trauma borde överskugga allt annat just idag.

Själv minns jag att jag på eftermiddagen den elfte september 2001 blev uppringd av min producent på Sveriges radio, som berättade att det skett en flygolycka i New York och bad mig vara beredd på att göra en direktsänd "Vid dagens slut" senare på kvällen. Men ännu var det oklart vad som hänt. Successivt klarnade dock vidden av det vi stod inför. Det var en oerhört ödesmättad, intensiv och allvarliga stämning i Radiohuset den kvällen.

Några dagar senare publicerades en bild av en grupp människor som i panik försökte fly nedför en trappa i ett av tvillingtornen. En kvinna var i förgrunden och man såg tydligt uttrycket i hennes ögon. Ingen av dem överlevde. Det gjorde enbart den som fångat dem på bild. Jag kommer ännu ihåg kvinnans blick. 

Empati och förnuft är fortfarande det viktigaste, de värden vi måste värna. Världen är förvisso förändrad, men inte så förändrad, trots allt.

 Annika Borg 

kristen opinion har vänt och vridit på frågan om nätkommentarer i ett antal inlägg här på bloggen (t.ex "Att tysta eller rensa"). Men saken har definitivt klarnat den senaste veckan, då fler och fler likhetstecken satts mellan nätkommentar och näthat och en obehaglig "von oben"-attityd till människors åsikter har framskymtat. kristen opinion skrev i somras på DN-debatt om att yttrandefrihet faktiskt handlar om att även de ogenomtänkta, elaka och motbjudande åsikterna får framföras. Hur beskt detta än kan smaka. (Sedan finns givetvis ramar, möjlighet att moderera och pressetik.) Men nu har en successiv inskränkning av yttrandefriheten börjat skönjas. Journalisten Janne Josefsson menar att medierna är inne på fel väg och uttrycker det så här i Expressen idag:

"Många är nu inne på samma linje, att vi ska vi välja orden, vara försiktigare och lägga sordi på allting. Detta är den goda, fina sidans arrogans. Det är ett folkförakt. Yttrandefrihet är att tycka annorlunda, rätten att framföra totalt odemokratiska tankar, rätten att kränka. Om vi bara tycker att yttrandefriheten ska gälla de humanistiska och demokratiska tankegångar vi själva har, då har vi ingen yttrande frihet längre. Vi är jävligt nära den gränsen i Sverige i dag, säger SVT-­profilen."

 Josefsson fortsätter:

- Vi har ett samhälle där det mångkulturella samhället mer eller mindre har havererat. Det finns ett gap mellan hur folk resonerar i byggbaracker och fikarum och hur man diskuterar officiellt. Om medierna då säger att nu ska vi inte visa upp det här, då blir det som att täcka för ögonen och hålla för öronen, att man inte vill veta. Men att lägga locket på är kontraproduktivt och gör att de här åsikterna bara jäser ännu mer, säger han.

Ewa Wirén, redaktionschef på Dalarnas tidningar, tillhör dem som också tycker det är fel väg att gå. Hon menar att det är beklagligt att man stänger ned för kommentarer utan att erbjuda alternativ, och påpekar att det finns många kloka kommentarer i fälten. Det sistnämnda är en mycket viktig poäng. 

Släpp loss kommentarerna. Det är den framkomliga vägen för att öppet samhälle.

Annika Borg 

I september har Centerpartiet partistämma. Det ska bli spännande. Temat är "Nybyggarlandet Sverige".

Enligt uppgifter i medierna tycker C att segregation förknippas för mycket med sådant som är negativt. Tänk på stora städer som New York City till exempel, där man kan vandra genom olika "världsdelar" som Chinatown och Little Italy. Det vore en positiv utveckling för Sverige, menar C. Jämförelsen med USA haltar dock betänkligt. De sociala systemen, den kompromisslösa hållningen till en gemensam värdegrund för medborgarskap, förutsättningarna att driva företag osv har liksom inte riktigt motsvarighet i våra svenska förhållandena. Däremot finns utanförskap i segregationen både här och där. Förhoppningsvis görs något som liknar en analys på partistämman så småningom.

Vidare vänder sig C mot att integrationsåtgärder riktas mot vissa grupper och vill se generella lösningar/åtgärder på exemplevis arbetsmarknaden. Också ett sätt att skyla över problem och försvåra fokuserade åtgärder. Varför ska man inte tala om grupper ? Arbetslösheten ser ju till exempel olika ut mellan olika grupper med annan härkomst än svensk. Generalisera mindre, och fokusera och rikta mer, anser kristen opinion. Eller vill C backa bandet till den tid då man svårligen kunde tala om olika grupper och missade att identifiera existerande problem? Nu ska det ju bli nytt och fräscht med ny partiledare. Och så låter det så här?

Dessutom. "Nybyggare"? Blir inte det aningen, ja, fel... Tankarna går åtminstone hos oss till Karl-Oskar och Kristina, och kort sagt: det är inte samma värld vi lever i. Inte alls.

Annika Borg