kristen opinion

"Förintelsen skiljer sig från andra massmord i historien  - förutom magnituden i mördandet - på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoderna. Militärt sett gav folkmorden ingen fördel. Nazisternas rasideologi betraktade de germanska folken som en härskarras med antisemitismen var (sic) den röda tråden i nazismens ideologi.", så skrev Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Svensk Israel-information och aktiv i Judiska församlingens fullmäktige i Stockholm häromdagen i en artikel på debattsajten Newsmill (läs HÄR).

I dagarna inföll Förintelsens minnesdag och den dag då Auschwitz befriades - den 27 januari. Historien, kunskapen, berättelserna, bilderna hindrar oss från att någonsin glömma det helvete människor skapade för andra människor att plågas, förgås och utplånas i.

Filosofen Hannah Arendt skriver i boken "Den banala ondskan" om hur nazisterna hade en besatthet överst på sin agenda när de invaderade och ockuperade länder i Europa, oavsett det militära läget, förluster eller annat: frågan om judarna. Arendt visar också hur förutsättningen för nazisterans utrotning av de judiska befolkningarna var att länderna samarbetade. I de länder där man inte samarbetade, utan på olika sätt förhalade eller motade nazisternas bestialiska krav, överlevde därför fler judar kriget. Samarbetet, anpassningen var således förutsättningen. Det behöver vi ständigt upprepa för oss själva och andra. Nazismen uppstod inte, existerade inte och kunde inte utföra sina brott i ett vakuum, utan med hjälp av andra människor. Så ser tyranni, förföljelse och våld ut. 

Bengt Westerberg, regeringens utredare om främlingsfientlighet och rasism, och f.d. socialminister, sa i sitt tal i Göteborg den 27 januari: 

"Även den form av rasism som kallas antisemitism fanns inte bara i Hitlers Tyskland utan i många andra länder, också i Sverige. Den bygger på idé om judarnas särart. De uppfattades som ett folk med tydliga kollektiva egenskaper och som annorlunda än andra européer, med en alldeles särskilt mentalitet. Judar kunde aldrig bli som vi, utom möjligen om de konverterade till kristendomen och till fullo assimilerades. Det var en utbredd uppfattning i många länder att det fanns en ”judefråga”, dvs att judarna innebar ett problem som måste lösas. Judar hade, menade man, för mycket makt och privilegier, särskilt i affärslivet, kulturlivet och medierna. De beskrevs gärna som särskilt omoraliska och därför som ett hot mot samhällsordningen. De ansågs vara internationalister och därmed potentiella fosterlandsförrädare. Och de bidrog själva till antisemitismen genom sitt sätt att uppföra sig."

Och antisemitismen är inte historia utan nutid. Även om det, som Abramowicz skriver, är viktigt och nödvändigt att understryka nazismens särart, system, ideologi, besatthet och livsåskådning, så dök antisemitismen upp i Stalins paranoida Sovjet bara fem-sex år efter Andra världskrigets slut. Och i det kommunistiska Polen på 1960-70-talet.

Antisemitismen i Mellanöstern är utbredd än idag. Sions vises protokoll finns att köpa i nya upplagor i arabvärldens boklådor. Och så här sade muftin (rådgivare i islamisk praxis) i Jerusalem Muhammed Hussein när Fatah nyligen firade sin 47-årsdag. Orden är ur en hadith:

”Förlossningens dag kommer inte att komma förrän ni bekämpar judarna. Judarna ska gömma sig bakom stenar och träd. Då ska stenarna och träden ropa: Å muslim, Allahs tjänare, det är en jude bakom mig. Kom och döda honom!”

Hussein var också tydlig med att islams mål är revolution mot judarna. Att religion används, inspirerar till och legitimerar våld är tyvärr den verklighet vi fortfarande lever i.

I Sverige används då och då begreppet "antisemitism" med stor ovarsamhet. Även i kyrkan. Ett ord man slänger ur sig utan att verka veta vad det är man säger eller när argumenten tryter. Det är ett sätt att bagatellisera och trivialisera nationalsocialismens oerhörda brott mot mänskligheten att använda detta begrepp och associationer till nazism som "slaskargument".

För vad ska man då ta till om (Gud förbjude) den dag kommer då vi hör stöveltrampet på våra gator och utanför våra dörrar? Vad ska vi kalla det mörkret om orden är urholkade och förbrukade?

Åtminstone det ansvaret för vårt förflutna kan vi alla ta, att vi är noga med vad vi säger och att vi inte blundar för antisemitismen. Vare sig den finns i Mellanöstern, i Malmö eller i Östeuropa. 

I veckan drar Teologifestivalen igång i Uppsala med ett späckat program, eller "strömmar" som man väljer att kalla det. Ett tema är Mellanöstern - fokus är Palestina. kristen opinion hoppas att talarna förmår problematisera Svenska kyrkans bild av vad som pågår och till exempel lyfta fram antisemitismen i regionen. 

Annika Borg och Christer Hugo

En av Luthers mest geniala insatser som reformator och som doktor i den heliga Skrift är fokus på tolkningsnyckeln lag och evangelium i mötet med Bibeln. Lagens förkunnelse i Skriften är visserligen även den Guds ord, men lagen kan också erfaras - om än fördunklat - i samvetet. Lagen har en anknytningspunkt i hjärtat. Evangeliet däremot - syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull - måste komma till oss utifrån. Ingen människa kan tänka ut det själv. Det är Guds gåva, som tas emot i tro.

Lagen, vad Gud kräver, får inte blandas samman med evangeliet, vad Gud skänker. Luther säger i en nyårspredikan, lämpligt nog över Galaterbrevet 3:23-24: "Denna skillnad mellan lagen och evangeliet är höjden av kunskap i kristenheten. Varje person som antar eller berömmer sig av det kristna namnet borde känna och kunna redogöra för denna skillnad." Om lag och evangelium blandas samman, så är risken inte endast att lagens skärpa försvinner; risken är överhängande att man också mister evangeliet och den frihet det ger.

Men nog blandas det friskt i vår tid och i Svenska kyrkan. Förmågan att göra de rätta distinktionerna är det få som bryr sig om att öva. Det märks hela tiden. Som exempelvis i Visby-domprosten Mats Hermanssons blogg häromdagen (dvs 24 jan). Rubriken på inlägget är "Kyrka i försoningens tjänst". Det är vackert. Men så var det det där med lag och evangelium. Så här skriver Hermansson:

Gud räknar med människan som sin medarbetare. Så uppstår en synergieffekt. Synergi är grekiska och betyder att "hjälpa någon i arbetet". Detta är viktigt i den kristna försoningstanken - Gud och människa i samarbete gör försoning möjlig.

Vad menar domprosten? Försoningen i klassisk teologisk mening tillhör evangeliets område: Gud har i Kristus försonat världen med sig själv, och denna av Gud själv åstadkomna försoning förkunnas nu av kyrkan, för att människor ska ta emot den. Ordet synergi är dessutom mycket belastat: I den lutherska kyrkan klarade vi av den synergistiska striden på 1500-talet. Det kan man se i Konkordieformeln.

Kort sagt: att säga att Gud och människa samarbetar i försoningen går helt enkelt inte för sig. Det är att stjäla evangeliets tröst, den som försäkrar mig att frälsningen är Guds och inte min gärning.

Kanske menar emellertid Hermansson försoningen mellan människor? Men, inte är det evangeliets område, dvs det som är kyrkans unika "kompetens". Försoning mellan människor är möjligen frukten av att den som tror har tagit emot Kristi försoning. Men annars hör mellanmänskliga förhållanden till lagens domän. Att vi ska vara hyggliga mot varandra, kunna tala civiliserat om gemensamma problem, att missdådare blir straffade och goda gärningar uppmuntrade - det kan faktiskt både kristna, ateister, muslimer, judar, mormoner etc vara överens om. Det behöver vi ingen kyrka till. Inte sällan krånglar bara kyrkliga uttalanden och aktioner till det, eftersom kyrkliga aktivister har ovanan att, med viss darr på rösten, uttala sig självsäkert om komplicerade samhällsproblem, energisystem, miljöfrågor och invecklade internationella politiska konflikter osv som man har ytterst lite sakkunskap om.

Så - visst står kyrkan i försoningens tjänst. Men här gäller det att skilja mellan lag och evangelium, veta vad som är vad. Aposteln Paulus ger en, tycker kristen opinion, rätt bra sammanfattning av uppdraget: "Jag är alltså Kristi sändebud och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." (2 Kor 5:20).

Christer Hugo

Bitte Assarmo är en debattör som ofta skriver om brännande frågor. På debattsajten Newsmill har hon nyligen publicerat två intressanta artiklar om feminism. Den första om att kvinnor nu lägger hela skulden på patriarkatet för att de opererat in farligt silikon i brösten (nå, att det var riktigt så hälsovådligt visste man vill inte, men att det inte var helt okomplicerat kan ju vem som helst läsa sig till. Läs HÄR.). Nu frånsäger man sig ansvar och glider helt in i offerrollen, någon menar också att det till och med att det kan vara radikalt och självständigt med silikon. Ibland passar det att vara ett oskyldigt offer och ibland ska man vara autonom således. 

Den andra artikeln handlar om att det fortfarande i vissa feministiska kretsar, som Fi, pågår ett osynliggörande av hederskulturer och hedersvåld (läs HÄR). Teorin eller ideologin måste så att säga vinna över verkliga människor och deras lidande. Och då blir det som bekant ofta fel. De man egentligen ömmar för när man av ideologiska skäl inte kan kalla saker vid dess rätta namn är de män (och kvinnor) som utövar patriarkal makt. Nu när det uppmärksammats att även pojkar och män lider i hederskulturen kanske det blir ändring på det? 

Kyrkan och teologin är inte undantagen från underligheter vad gäller feminism. Precis som inom mycket av feministisk teori är det till exempel nästan tabu att tala om moderskapet. Kvinnor och deras relationer till sina och andras barn är så kontroversiellt så att om man säger "kvinna/mamma" och "barn" i samma mening blir man genast rättad: "förälder, menar du". En teolog i Sverige som dock närmat sig och arbetat med frågor om moderskap, sårbarhet och beroende är Cristina Grenholm. Som metaforer för tro och människans gudsrelation är detta också intressanta utgångspunkter.

Att analysera könsuppfattnigar och värderingar kring kön är ett spännande fält, men detta får man alltså inte kombinera med att säga det förbjudna ordet moderskap. Nu tror ju inte jag att vi människor har så olika reaktioner inför till exempel ett nyfött barn (barnet i krubban och reaktionerna inför det är ju som bekant en utgångspunkt i kristendomen: tecknet människan kan ta till sig), men det innebär inte att man inte ska kunna få tala om det märkliga och det under det är att ha burit ett barn. Nej, alla kan inte (med stor smärta för många av dem), alla vill inte eller gör inte det. Men det behöver inte hindra att man utforskar om moderskapet (ja, knutet till kön, återigen en förbjuden tanke) kan vara något viktigt i en människas liv. En mycket intressant avhandling om relaterade frågor skrev för ett antal år sedan religionsfilosofen Kirsten Grönlien Zetterqvist ."Att vara kroppssubjekt" heter den och anbefalles varmt av kristen opinion.

Ett exempel på hur man distanserar sig från såväl andra människors lidande som andra människors viktiga erfarenheter stod att läsa på Centrum för Religionsdialogs Facebooksida för en tid sedan. Där spekulerades det hit och dit om hur mycket omskärelsen kunde svida eller göra ont på ett spädbarn och man verkade utgå ifrån att det hela skulle vara oproblematiskt för mödrar och fäder i kontexter där detta är vanligt. kristen opinion kan försäkra att alla, ALLA, föräldrar (vid sunda vätskor) reagerar när deras barn har ont. Oavsett bakgrund. Hur man kan distansera sig så och tro att andra är oberörda inför sina barn är svårbegripligt. Det är inte skärandet man firar.

Vi behöver antagligen tala mer om moderskapet i såväl kyrkan som i teologin. Och se där, man kan ha två tankar i huvudet samtidigt: jag är inte bara doktor, jag är mamma också. 

Annika Borg 

Den som besökte en gudstjänst inom Svenska kyrkan på Trettondagen kan ha mötts av något helt annat än budskapet om Kristi frid och ljus. Åtminstone om kollektcirkuläret som uppmanade till en generös gåva till Svenska kyrkans internationella arbete lästes upp.

kristen opinion har tidigare skrivit om och kritiserat kyrkliga företrädares engagemang i Ship to Gaza och det ensidiga synsätt som präglar kyrkans hållning vad gäller konflikten i Mellanöstern. Den nattsvarta bilden av Israel präglar det synsättet.

HOPP-kampanjen tidigare är ett annat exempel på hur man verkar tro att man på ett enkelt vis skulle kunna vara godhetens apostlar i en konflikt genom att enögt ta ställning för den ena sidan.

Nu är det alltså dags igen. I kollektcirkuläret utsänt till Trettondagens rikskollekt intervjuas en yngling, Oday, som lever på Västbanken. Alla kan förstå hur det är att växa upp och leva i murens skugga. Och alla som har en gnutta inlevelseförmåga kan ana de känslor som finns på båda sidor av denna mur.

Texten med intervjun slutar så här:

"Att ockupationen ska få ett slut genom förhandlingar tror inte Oday på:

– Under alla dessa år har förhandlingarna inte lett till någonting. Exakt hur konflikten ska lösas vet jag inte. Men jag tror att alla måste hitta sitt sätt att kämpa emot ockupationen.

Du kan vara med och göra skillnad! Var generös i din kollektgåva till Svenska kyrkans internationella arbete."

 

Vad betyder det att "hitta sitt sätt att kämpa emot ockupationen"? Det är ju många som just hittat "sitt sätt att kämpa emot ockupationen". Inte sällan våldsamma. Hur fortsatte samtalet med den unge mannen? Frågade man vad han menade? Vad är det Svenska kyrkan egentligen uppmanar till och vill att vi ska bidra till här?

Det är aningslöst och rent stötande att en sådan text sänds ut till Svenska kyrkans församlingar för att läsas upp. Att detta ändå skett speglar återigen den brist på saklig reflektion och rimlighet som finns i  Svenska kyrkans kamp för "det goda" i Mellanöstern. 

Det skulle öka trovärdigheten om Svenska kyrkan någon gång gick ut i en kampanj för mänskliga rättigheter i exempelvis Iran. Rapporterna därifrån från människorättsorganisationer berättar om massavrättningar och grova kränkningar av alla rättigheter och friheter som vi ens kan komma på att benämna. Är inte de människorna vår nästa, eller för att använda ett trendigt uttryck, "den andre"?

 Christer Hugo och Annika Borg 

Svenska kyrkan behöver fördjupad teologisk reflektion - det är närmast en truism. Men desto mera välkommet var därför biskoparnas brev om dopet i höstas. Den bibliska traditionen liksom den lutherska bekännelsen kom äntligen till tals. Det fanns seriös argumentation som bottnade.

Annorlunda verkar det gå till när TD Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt i Uppsala, arbetar teologiskt. Hon har själv vittnat om att hon går på magkänsla. Så blir också resultatet därefter. Som vid dopfestivalen i Stockholm i fredags. Där sade hon, enligt Kyrkans Tidnings rapport, att skapelse och frälsning inte kan skiljas åt. Det låter harmoniskt och fint. Och det stämmer förstås i den meningen att det är samme Gud som verkar både i skapelsen och i frälsningen. Men Hammars strömlinjeformade teologi gör knappast rättvisa åt den paradoxala och komplexa gudsbild som finns i Bibeln. Och inte heller åt vår ofta allt annat än idylliska vanliga, mänskliga verklighet. Bägge dessa realiteter har lutherska teologer av tradition tagit på allvar och brottats med. Därför de så viktiga distinktionerna: lag och evangelium, den fördolde och den uppenbarade Guden, dom och förlåtelse, nåd och tjänst - och skapelse och frälsning.

Bibeln och vårt liv vittnar dessutom om ytterligare en försvårande omständighet, tydligen fjärran från Hammars reflektion: Världen är inte som den borde vara, den är i någon mening fördärvad och vi lider under syndens dagliga plåga. Skapelsen är skadad. Därför behöver vi frälsas. Därför behövs Jesus. Därför dopet, också dopet av små barn.

Martin Luther uttrycker det med en pregnant formulering i Schmalkaldiska artiklarna: "Här lära vi, att man skall döpa barnen, ty även dessa äro inneslutna i den utlovade frälsningen, som blivit verklighet genom Kristus, och den får kyrkan icke undanhålla dem."

Se där en hel dopteologi i en enda mening, inte sprungen ur Luthers magkänsla som väl är - han lär ha haft ont av njursten - utan ur gammal beprövad och klassisk teologisk metod.

Christer Hugo

Det gäller att sänka trösklarna till kyrkan. Därför drop-in-dop. Domkapitlet i Västerås stift har också gett sin välsignelse till denna praxis, sedan man behandlat om den var förenlig med Kyrkoordningen. I Västerås domkyrka döptes 22 personer under några eftermiddagstimmar i maj förra året. Det är bara att fortsätta! Vilken härlig statistik vi ska få!

Den som i de teologiska studierna fick lära sig att den tidiga medeltidens kollektiva kristnande och massdop inte var en riktigt försvarbar metod i missionen börjar likafullt fundera lite.Vad hände med det pastorala ansvaret, när man tydligen kan utelämna dopsamtalet helt och domkapitlet tycker det är OK? Vad hände med dopets innehåll, sakramentets innersida? Det viktiga är uppenbarligen inte längre dopets teologi och tanke. Svenska kyrkans ledande organ nedmonterar obekymrat teologin och dränerar trosinnehållet från kyrkans liv. Alldeles på egen hand. Det behövs ingen statsmakt eller något anti-religiöst samhällsklimat för att åstadkomma kyrkans sekularisering. "Kan själv", säger man i Västerås.

Christer Hugo

Av Annika Borg

Det är uppenbart att det råder begreppsförvirring i debatten när det gäller begrepp som sekulär och samhälle och stat. Allra helst när de kombineras. Oklarheten leder ofta till att man gissar vad den andra menar. Gissningslekarna är många, även bland teologer. Så, några klargöranden angående mina ståndpunkter:

Samhälle är ett ord som i allmän mening betyder just ”det allmänna”. I en artikel jag varit med och skrivit om Svenska kyrkan och religionskritikerna (DN den 10 september) stipulerar jag vad jag menar med sekulärt samhälle:

” I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.”

Detta menar jag med sekulärt samhälle. Öppet och offentligt för alla att läsa. Jag menar således att det allmänna ska vara livsåskådningsneutralt. Religiösa dogmer ska exempelvis inte styra socialtjänstens eller polisens beslut, utan dessa ska fattas efter regler och riktlinjer som är livsåskådningsneutrala. Vi människor är inte neutrala, givetvis inte, men det anser jag är en helt annan fråga.

En del har hävdat att jag genom detta angriper religionsfriheten. Det är alltså en ren feltolkning av vad jag sagt, något sådant har jag aldrig hävdat. Och tvärtom är det ju så att religionsfriheten garanteras bäst i sekulära samhällen. I länder där religiösa dogmer har stort inflytande eller kontroll över t.ex. lagstiftning är det kärvt för den och för andra mänskliga rättigheter. Pluralism kräver det allmännas livsåskådningsneutralitet.

Jag har självklart aldrig skrivit eller yttrat att samhället ska vara religionsfritt.  Det jag säger exempelvis den 10/9 är att man inte får inskränka andra rättigheter i religionens namn.

Några, till och med en statsvetare som Marie Demker, verkar ha missuppfattat vad det innebär att den sekulära staten sätter ramar för det som av grupper och enskilda åberopas som deras religionsfrihet. Och blivit provocerad av tanken på att staten gör detta. Men: vi slaktar inte obedövade djur, vi sätter inte Lars Vilks i fängelse, vi könsstympar inte småflickor, vi ger barn till Jehovas vittnen blod om läkare anser det nödvändigt trots att föräldrarna motsätter sig det, vi idkar inte månggifte eller tillåter giftermål mellan underåriga. Allt detta har man argumenterat för i religionsfriheten namn, staten sätter ramar.

Samhällen som inskränker religionsfriheten på det sätt som mina kritiker tycks mena att jag menar är inte demokratier utan diktaturer. I Kina och i andra diktaturer har man velat ha samhällen utan religiösa uttryck. Hur man ens kan komma på tanken att det är detta jag förespråkar faller tillbaka på tolkarens egen tanke.

Etikern Susanne Wigorts Yngvesson och andra verkar ha uppfattat det som om ingen rättighet står över någon annan. Mänskliga rättigheter är förvisso absoluta. Men rätten till liv och hälsa är överordnade principer mot vilka en hel del andra rättigheter vägs. Det förfarandet är helt okomplicerat utifrån åtminstone mina utgångspunkter. Jag vill tillägga att jag är glad över att det är jurister som avgör dessa frågor. Den mer ideologiskt färgade retoriken kring mänskliga rättigheter inom etik och teologi ställer till en del problem.

Att jag diskuterar dessa frågor offentligt, och har skrivit tillsammans med personer som inte delar min kristna tro, har nu utlöst ett drev mot mig personligen på internet. Denna mentalitet tycks existera främst hos präster. Facebook, bloggar och öppna omodererade kommentarsfält ger oanande möjligheter för kollegor, tycks det.

Vänner tog i förra veckan kontakt för att göra mig uppmärksam på vad som sker mot mig bland prästvigda kvinnor på Facebook. Till mig kommer från en kollega hot om brev till biskop och domkapitel. På Facebook har då redan spridits uppgifter om att biskopen är vidtalad vad gäller mina åsikter. Okända människor skriver elaka kommenterar om mig som får ligga kvar dag efter dag. Ärekränkande epitet tillskrivs mig av kollegor. En av mina vänner rings till och med upp av en kollega hon inte känner för att diskutera mig. Man trycker på gilla-knappar när jag hoppas på och misstänkliggörs i artiklar. Till saken hör, och som en belysning av detta drev, att en artikel som inkom till Kyrkans tidning var så grov att den inte kunde publiceras. Den låg dock ute en stund på nätet, men fick sedan tas bort på grund av det förolämpande innehållet. Artikelförfattaren fick skriva om, den artikeln ligger ute.

Man är också upprörd över att jag är med i Fri tankesmedja. Det är en smedja för fritt tankeutbyte i upplysningstraditionens anda. Smedjan vill slå vakt om individens fri- och rättigheter. Vi som är med representerar enbart oss själva och våra egna åsikter. Det är vare sig en trosgemenskap eller en åsiktsgemenskap. Vi tänker och tror olika men förenas av engagemanget för mänskliga rättigheter. Det är till intet förpliktigande att vara med. Allt detta kan den som vill läsa i den offentliga programförklaringen.

Men mina kritiker har bara läst orden ”verka för sekulär etik och politik” som står där och gjort sina egna tolkningar av dem. Tolkningar som alltid utfaller till min nackdel.

Efter långa och viktiga diskussioner, och just för att det står att man enbart representerar sig själv och sina åsikter, enades vi om skrivningen om sekulär etik och politik. För mig kunde det lika gärna stå ”sekulärt samhälle” (se nu min definition ovan). Orden ”verka för sekulär etik och politik” ska också förstås mot bakgrund av sammanhanget de står i: att främja upplysningstraditionens anda och värna individens fri- och rättigheter.

Till sist: jag talar med vem jag vill, jag intar vilka positioner jag vill, i den grad jag vill och kan uttrycker jag också dessa mina åsikter offentligt.

(Diskussionen kring debattklimatet är ständigt aktuell i samhällsdebatten. Läs: Lena Andersson,DN, Annina Rabe, SvD) 

kristen opinion tog del av Visby-domprosten Mats Hermanssons "bön för en förnyad kyrka inför 2012". Den finns på hans blogg för den som är intresserad. Och domprosten har själv kommenterat den i Kyrkans Tidning.

Bön är ur ett perspektiv det enklaste av allt för en kristen, lika enkelt och okonstlat som barnets naturliga och kärleksfulla samtal med sina föräldrar. Hjärtats samtal. För Jesu Kristi skull kan vi säga: "Abba! Fader!" till den evige Guden. Orkar vi inte formulera något eget - och så kan det ju vara ibland - finns dessutom alltid Fader vår, den bön som Jesus själv har lärt oss. Enkla och trygga och djupa ord.

Ur ett annat perspektiv, det vill säga när vi ska försöka formulera oss, kan bön vara hur svårt som helst. kristen opinion har genomlidit många förnumstiga böner genom åren, kanske också bett en och annan. Böner som inte är så mycket bön som egen förkunnelse. Eller föreskrifter för Gud hur han ska tänka och göra. Nu drabbas vi av ännu en sådan bön i raden.

Kommer någon ihåg TV-serien Ville, Valle och Viktor? Den kunde ingen som var barn eller ungdom på 70-talet undgå. Ville och Valle var de snusförnuftiga, medan Viktor ställde de obekväma frågorna. Minnet av detta barnprogram kommer osökt till kristen opinion vid läsningen av domprost Hermanssons bön. Det är helt enkelt Ville och Valle som slår upp en sida i den moderniserade utgåvan av Farfars praktiska råd och säger på nutids-svenskkyrkiska: "... visa oss vägen till nya relationer som kan ge församlingens liv en tydligare prägel av samtidens frågeställningar".

Om man översätter från terapeutiskt-politiskt fikonspråk till vanlig svenska, vad betyder det egentligen?

Och så, på slutet: "låt mänsklighetens problem och frågor bli våra, så att vi kan tala tydligt och trovärdigt om befrielse".

Här måste Viktor reagera, fast han bara är en stackars förvirrad clowndocka: När upphörde mänsklighetens problem och frågor att vara "våra"? Är det inte just i de problem och frågor som är mänsklighetens (och därmed definitionsmässigt också "våra") som evangeliet alltid kommit som en befrielse? Är det inte inför alla synder, inför döden och djävulens våld som evangeliet om Kristus blir vad det alltid har varit - tydligt och trovärdigt?

I sin egen bön inför det nya året nöjer sig därför kristen opinion med själva slutklämmen på domprostens bön. Den håller faktiskt. Den är välkänd och beprövad. Den lyder: "Ske din vilja".

Christer Hugo

Det finns mycket att glädja sig åt i brevet från Svenska kyrkans biskopar om dopet, "Leva i dopet", som distribuerades till församlingarna strax före jul. (Möjligen kunde man, inom parentes sagt, till nästa gång anlita en annan firma som gör omslag och layout, så att man redan från omslaget får en vink om att det handlar om ett kristet tema och inte en självhjälpsbok bland andra.)

Men, som sagt, beträffande innehållet kan man konstatera flera glädjande saker. Biskoparna talar klarspråk om kyrkans dopuppdrag, om att "alternativa formuleringar" till dopformeln inte får användas, man är frimodig om dopet av spädbarn, anknyter belysande till det bibliska vittnesbördet och gör fruktbar användning av Luthers lilla och stora katekeser. Bibeln och bekännelsen bildar så en god resonansbotten för utläggningarna, vilket är befriande i sig. Och de debattörer som har lätt att blanda samman skapelse och frälsning - och de finns ju här och var i Svenska kyrkan - kan bland annat begrunda följande:

Det finns alltså ett nära samband mellan skapelsen och frälsningen, men de är inte identiska. Födelsen ger oss livet men ett liv som är hotat och slutar med döden. Dopet ger oss löftet om evigt liv.

Arvsyndsläran får en på det hela taget tänkvärd utläggning. Men en invändning får man ändå resa: Nog är syndens och den mänskliga ondskans problem större och allvarligare än "ett uttryck för den ena sidan av en grundläggande spänning i tillvaron". En "spänning" låter trots allt rätt beskedligt.

Biskoparna beskriver uppbyggligt och rätt dopet som ett uttryck för Guds förekommande nåd:

Det är centrum i evangeliet, enligt luthersk tradition, att vi inte kan återupprätta relationen till Gud av egen kraft, utan att det är Gud som rättfärdiggör oss. --- Vår synd skiljer oss från Gud, men Gud återupprättar relationen med oss. Det är också nåd att Guds kärlek inte sätter några gränser, att det inte finns något som kan hindra den.

En god evangelisk och stärkande förkunnelse. Men - och här dyker en problematik upp som kristen opinion uppmärksammat också i samband med nyutgåvan av Lilla katekesen - på vad vilar rättfärdiggörelsen? På vad vilar nåden och syndaförlåtelsen? I en dogmatisk skrift som denna hade det varit på sin plats att mera fullödigt behandla detta, särskilt som Kristi person och verk för många, även inom kyrkan, är en oklar läropunkt som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Nu är den enda formuleringen i den vägen i biskopsbrevet den här:

I dophandlingen i vatten i den treeniges namn synliggör vi att Jesus Kristus har undanröjt varje hinder för gemenskapen mellan Gud och oss. (Min understrykning.)

Synliggör, ja - till och med reellt överlämnar det som Jesus har gjort. Den saken kunde gott ägnats en eller ett par meningar till i anslutning till nåden och rättfärdiggörelsen. Anar man här samma laddning i försonings- och rättfärdiggörelseläran som kom till uttryck i Ulla Karlsson-affären förra året? Är det därför biskoparna är så försiktiga?

Än en gång, det finns mycket att vara glad över i biskopsbrevet. Visst kan man reta sig något på att det tydligen är självskrivet i kyrkliga texter nuförtiden att ge medelklassen ett tjuvnyp - den medelklass som dock snällt betalar sin kyrkoavgift. Men man hoppas tillsammans med biskoparna att det blir många och reflekterande samtal kring dopet i Svenska kyrkans församlingar framöver. Och gärna utifrån biskoparnas brev.

Christer Hugo