kristen opinion

"Andlighet" är ofta ett positivt laddat ord i den svenska samtiden. Det har dessutom den fördelen att det kan betyda nästan vad som helst. Det kan innebära healing och möten med spöken ute i villor på landsbygden. Det kan vara spådamer och schamaner. Det kan vara heliga danser och mindfulness, i och utanför kyrkan. Det kan vara samlingar för sökare med kristna förtecken i Svenska kyrkans regi. Etc. Allt går in under begreppet "andlighet", som alltså är mycket användbart.

Om man vill spetsa till det, fungerar begreppet "andlighet" också alldeles utmärkt i ett läge där (Svenska) kyrkans inre sekularisering och identitetsförlust kan beskådas av alla. Den som är osäker på - eller helt enkelt okunnig om - vad man ska tala om och relatera till i en kristen kyrka kan alltid att säga att det är viktigt med andlighet och möten och liknande.

"Andlighet" är med andra ord inte alltid lika med kristen tro och kristen andlighet, inte ens i kyrkliga sammanhang. Det bör den som tar del av predikoturer och kyrklig reklam vara medveten om. I en intressant och belysande debattartikel av kyrkoherde Hans Ulfvebrand och prästen Marianne Blom i Kyrkans Tidnings nätupplaga den 24 februari illustreras problematiken. Rubriken är "Står lära mot liv?". Ulfvebrand och Blom berättar om tankesmedjan "Kristen och sökare" i Sofia församling i Stockholm. Där, vid tankesmedjans träffar, är "inriktningen på liv - andligt liv - och i mindre utsträckning på 'lära'". Ja, skriver man,

Vi präster deklarerar också ibland, att vi inte är där för att klarlägga gamla "sanningar" utan på goda grunder sätta människan själv och hennes andliga erfarenheter i förgrunden. Ingen så kallat troende har haft något att invända mot detta. Man är öppen för att den äkta andlighet som kristna och andra sökare antas arbeta med finns inom människan själv.

Tydligt framgår ändå att det är den jungianska teoribildningen som är rastret för verksamheten, så helt förutsättningslösa är man alltså inte. Av kyrkliga förebilder nämner man biskop John Shelby Spong och Ludvig Jönsson. Det har visat sig att i Spongs efterföljd blir detta att stå för ett profilerat kristet budskap i förhållande till andra religioner och läror närmast en skymf mot "den andre". Inte undra på att man måste ta till Carl Gustav Jung i sitt sökande.

Det må man förstås göra, om man nu vill. Men om sökarljuset konsekvent vänds inåt och all andlighet i princip blir lika värdefull, handlar det då verkligen om kristen tro längre? Andlighet och tro i kristen tappning innebär nämligen inte

att det finns en möjlighet att nå en högre nivå och att tron till sitt innersta väsen har att göra med idén om människans inneboende förmåga till transformation.

Kontrasten blir iögonfallande mot vad som står i absoluta centrum för kristen andlighet: Kristus och uppenbarelsen i honom. Kristi evangelium, ordet om försoning och frid i hans namn, kommer utifrån till människan, inte inifrån människan själv. Det är ett ord som ingen människa har en inneboende förmåga att tänka ut, utan som måste ges henne genom att Gud uppenbarar det. Martin Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till tredje trosartikeln: "Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i den rätta tron". (Den intresserade kan även slå upp Augsburgska bekännelsens artikel V, där Melanchthon säger samma sak.)

Alltså, trons paradox än en gång: Jag tror att jag inte kan tro, men Gud kommer till min hjälp med sitt ord. Genom det verkar Gud och skänker det jag inte kan åstadkomma själv, hur jag än bemödar mig med andliga övningar som ska ta mig till olika nivåer. Inför Gud finns för människan bara en nivå: mottagarens. Eller tiggarens, som Luther sade. Där är vi alla helt lika. Det är utgångspunkt och arkimedisk punkt för kristen andlighet. 

Christer Hugo 

Författaren Hermann Hesse spelade en avgörande roll för att introducera Franz Kafka för svenska läsare. Medan Kafkas egenartade författarskap allt mer uppmärksammades i Europa under början av 1930-talet var det i stort sett tyst om honom i Sverige. När Hesse 1935 lyfter fram Kafka i positiva ordalag var detta ytterst kontroversiellt i Tyskland. Där fördes kampen för nazistiska ideal, inte minst inom kulturens område. Då gick det inte an presentera judiska författare som företrädare för tysk litteratur. Men Hesse förklarar i en krönika över samtida tysk litteratur i BLM 1935: ”Jag tänker här icke tala om de program, ideal och krav, som just nu i så hög grad förefalla att dominera tysk litteratur – jag kommer på denna plats icke att tala om program utan om konstnärliga prestationer.” Hesse utsattes för massiv kritik i Tyskland, både för att han skrev om judiska författare och för att han medverkade i den svenska tidskriften BLM som hade judiska ägare. Hesse kallades en folkförrädare som förtalar sitt land utomlands. De nazistiska angreppen mot honom hårdnar och efter hans andra krönika i BLM 1935 övergår personangreppen i öppna hot. Till sist ser sig Hesse tvingad att upphöra med sitt medarbetarskap i BLM. Han skräms till tystnad av den allt mäktigare nazistiska kulturpropagandan, som inte kunde acceptera att han rapporterade om tysk litteratur på ett sätt som gick emot de officiella idealen.

Oavsett om man är positivt inställd till monarkin eller inte så är det en historisk dag i Sverige idag. Det är första gången en flicka föds som tronarvinge. När (kron)prinsessan Victoria föddes ändrades så småningom successionsordningen så vi vi fick kvinnlig tronföljd.

Den nyfödda flickan föds in i en tid och ett samhälle som bejakar och säkerställer jämställdheten mellan könen. Hon kommer att få tillgång till utbildning och även om hennes liv - så länge monarkin består - kommer att vara annorlunda än andras har hon stora möjligheter att påverka sitt liv och göra egna val.

Som nyfödd kommer hon att få all näring och mat hon behöver. Varmt, tryggt och säkert kommer hennes hem att vara. Hon får tillgång till vaccinationer och medicinska kontroller.

När hon blir äldre och kanske skaffar egna barn kommer hon att kunna få hjälp, stöd och vård under graviditet och förlossning. 

Dessa livsvillkor delar hon med få flickor i världen.

Selektiva aborter på grund av kön är ett världsproblem av stora mått. Vi har redan idag ett underskott på flickor. De flickor som föds får runt om i världen sämre och mindre tillgång till mat. På många håll får flickor ingen skolutbildning och tvingas bli gravida och föda barn när kroppen inte är mogen. Andra bestämmer över deras liv och kroppar.

Den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i världen är dödsfall i samband med graviditet och förlossning. Ett sätt att fira vår nyfödda prinsessa är genom att ge ett bidrag till t.ex. Röda korsets arbete eller genom att stödja den kristne läkaren Dennis Mukweges arbete för utsatta kvinnor i Kongo.

kristen opinion gratulerar de nyblivna föräldrarna och ber om Guds välsignelse över deras nyfödda flicka.

 Annika Borg 

Är den kristna kyrkans uppgift att göra världen bättre? Det menar många, inte minst inom Svenska kyrkan, och den uppfattningen tar överhanden i takt med att blicken för kyrkans andliga uppdrag fördunklas. Nedmonteringen av klassiskt missionsarbete inom Svenska kyrkan bär syn för sägen.

På sin blogg den 20 febr ger domprost Mats Hermansson i Visby besked om vad han och många med honom anser vara mission: "Målet för Guds mission, som kyrkan verkar inom, kan alltså sammanfattas med att jorden ska bli en bättre plats att leva på - ett mänskligare klot."

När Hermansson ska svara på de välformulerade frågor han får i kommentarfältet återkommer - bland somliga mera svårfångade resonemang - också det som är centralt för dem som tänker som han beträffande mission, nämligen nedvärderandet av missionsbefallningen i Matt 28:18ff. Där säger ju Jesus till sina lärjungar (och alltså till oss i kyrkan): "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." Den befallningen avslutar Matteusevangeliet. Den är kyrkans arbetsinstruktion.

Men denna, så tydlig och klar den är, räcker liksom inte. Nej, säger Hermansson till och med: "Det är vilseledande att säga att missionens syfte är kyrkans tillväxt, att det främst skulle handla om att inkludera så många som möjligt i kyrkans liv och organisation." Vilseledande - Hermansson uttrycker sig faktiskt så. Helt på tvärs mot Jesu ord i missionsbefallningen.

I stället är uppdraget, enligt domprosten, att "i ord och handling visa på evangeliet om Guds befriande och gränsöverskridande kärlek och... att påminna människan om sitt medarbetarskap för en bebolig (sic) värld - för alla människor. Det är", fortsätter han, "att lägga ribban för lågt om vi tror att kyrkans mission i världen främst skulle handla om att värva medlemmar."

Till detta är att säga att vi faktiskt inte behöver fundera på var ribban ska läggas. Det är ett tecken på kyrkans inre sekularisering och identitetskris när vi i stället för att ta Herren på allvar upplever att vi måste börja hitta på egna projekt för att få något att göra och vara betydelsefulla. Naturligtvis ska kristna medverka till att barmhärtighet och godhet sprids - vår dagliga gudstjänst gör vi i tjänsten för medmänniskan. Den springer ur hjärtan som är upplivade av att Gud så rikligt tjänar oss med ordet och sakramenten. Men kyrkans unika uppgift är att förkunna evangeliet om vad Gud i Jesus Kristus har gjort för oss och alla människor och att genom detta enastående budskap göra människor till lärjungar. För evigheten. 

Sedan tror vi att Gud även upprätthåller världen, intill den dag då han gör allting nytt. Men världen styrs inte genom evangeliet och kan inte styras genom evangeliet. Ett sådant projekt är dömt att misslyckas. I världens sammanhang måste orätt straffas och rätt belönas - genom goda samhälleliga ordningar, genom polis och försvar etc. I världens styrelse och för att hindra ondska och våld att ta överhanden kan kristna samarbeta med poliser, jurister, socialarbetare, myndighetspersoner, engagerade vanliga medborgare osv av alla möjliga övertygelser och trosuppfattningar. Det bör gå alldeles utmärkt. Erfarenheten visar dessutom att det väldigt ofta gör just det.

Samtidigt gäller den bibliska realismen. "Världen", säger Luther, "är som en drucken bonde till häst. Lyfter man upp honom i sadeln från ena sidan, faller han ner på den andra." Inget blomsterspråk kanske. Men mycket realistiskt.

Christer Hugo

I juli 1923 sitter Franz Kafka i en korgstol på stranden i badorten Müritz och ser ut över Östersjön. Han är 40 år gammal och svårt sjuk i den TBC som några månader senare skulle ta hans liv. Han har publicerat få verk, själv bränt stora delar sin produktion och han har bett vännen Max Brod att bränna alla manuskript efter hans död.  Han har brottats mycket med frågan om att bli make och far. Relationen till hans egen far är komplicerad och ångestfylld, minst sagt. Hans relationer med kvinnor har inte heller varit enkla. Granne med pensionatet finns ett sommarläger för judiska polska flyktingbarn. Dessa barn är en stor källa till glädje för Kafka, han iakttar dem när de leker på stranden. Han skriver i en dagboksanteckning: ”De fyller huset, skogen och stranden med sina sånger under en stor del av dagen och natten. När jag är bland dem är jag inte direkt lycklig men på tröskeln till lycka.”

Fredagen den 13 juli bjuds han över till sommarlägret för att fira sabbat med dem. Där träffar han Dora Diamant, de två inleder snabbt en relation som varar fram till Kafkas död. Berättelsen om deras korta tid tillsammans präglas av stor kärlek, tilltagande sjukdom och en fattigdom som övergår i misär. Drömmen om att bosätta sig i Palestina finns i bakgrunden. Diamant kunde hebreiska, Kafka försökte lära sig. Han dör den 3 juni 1924 av sin TBC, som angripit struphuvudet. Det innebar smärtsamma injektioner i struphuvudet två gånger om dagen under hans sista tid. Han kan inte svälja, knappast tala. Läkaren verkar ha varit synnerligen restriktiv med smärtlindring så en av Kafkas sista kommentarer innan han dör uppges vara: ”Döda mig, annars är du en mördare.”  

Knappt 10 år senare, den 8 augusti 1933 gör Gestapo en husrannsakan hos Dora Diamant i Berlin. De beslagtar bland annat 20 anteckningsböcker från Kafkas sista månader i livet. Ingen har sedan sett till dessa anteckningsböcker. Det finns uppgifter om att Kafkas papper fördes i säkerhet från Berlin till Schlesien under början av 1940-talet, spåren slutar där. USA-baserade Kafka Project (länk: http://www.kafkaproject.com/discoveries.html) gick senast 2008 ut med en efterlysning av anteckningsböckerna till en rad arkiv och myndigheter i Polen och Tjeckien. Hoppet finns fortfarande om att återfinna dem.

Både Kafkas livsöde och vad som hänt med hans efterlämnade manuskript ger enastående och djupt tragiska bilder från Europas 1900-talshistoria. Nazisterna beslagtog manuskript och utplånade senare stora delar av hans familj, kommunisterna vårdade hans grav men förbjöd stora delar av hans litteratur. Vännen Brod brände inga manuskript, han fick med dem till Israel undan nazisterna och testamenterade dem till sin sekreterare som testamenterade dem till sina barn. Rättsprocesserna avlöser varandra. Kafka var jude, levde i Prag och skrev på tyska. Tjeckien, Tyskland och Israel grälar om vem som har rätt till honom.  Ernst Pavel avslutar sin utmärkta biografi över Kafka med orden: ”Hans verk är omstörtande, inte för att han fann sanningen, utan för att han som människa misslyckades med att finna den men vägrade att nöja sig med halvsanningar och kompromisslösningar. I visioner som han hämtade ur sitt innersta och på ett språk som var klart som kristall gestaltade han våndan i att vara människa.”  Eller som Kafka själv skriver: ”Tyskland har förklarat Ryssland i krig. Simmade på eftermiddagen.” ur dagboken den 2 augusti 1914. ”Deutschland  hat Rußland den Krieg erklärt - nachmittags Schwimmschule.“

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan 

Strukturutredningen inom Svenska kyrkan har utsatts för skarp kritik. Just nu torde remissvaren behandlas på kyrkokansliet. I höst ligger ärendet på kyrkomötets bord.

Till utredningens svaga punkter hör ecklesiologin, synen på vad kyrka och församling innerst är. Strukturutredningen föreslår bl a att i varje församling som ingår i ett flerförsamlingspastorat ska finnas ett församlingsråd. Detta ska dock inte utses av lokalförsamlingen själv, utan av de förtroendevalda på pastoratsnivå. Ledamotskap i församlingsrådet ska heller inte vara knutet till just den lokala församlingen - det räcker med att tillhöra någon av pastoratets församlingar för att vara valbar.

Denna konstruktion har med rätta benämnts låtsasförsamling. Den lär, om den realiseras, bli spiken i kistan för lokalt engagemang i Svenska kyrkan. Pastoratet blir institutionen som styr och ställer, den som ska möjliggöra kyrkans service. Lokalförsamlingen behöver inte bry sig - och kommer inte att bry sig. Men vad värre är: strukturutredningen går ytterligare ett steg bort från den bibliska synen på församlingen som det lokala Guds folk som samlas till gudstjänst och lever av Guds ord och sakrament. De som möts till söndagens gudstjänst i en församling blir i princip irrelevanta för den lokala församlingens styrelse. Utan givet inflytande. Det blir uppenbart att detta att det finns människor som vill fira gudstjänst, det är inte det centrala. Det centrala är att det finns människor som betalar kyrkoavgiften till organisationen.

Svensk Pastoraltidskrift skriver klokt i senaste numrets ledare (4/2012):

Strukturförändringar i kyrkan och församlingarna är inte av ondo, men måste svara mot det faktum att kyrkan är en organisation av alldeles eget slag och inte en kommunal (andlighets)service eller en ideell förening. Kommunikationen mellan Gud och människor i trons och nådemedlens gemenskap är dess liv och ärende, och det måste vara utgångspunkten för hur man ser på sin kyrka och för hur den lämpligen organiseras för att vara Kristi kropp på platsen. Detta är den hoppfulla grund som redan finns och som vi får bygga vidare på.

Christer Hugo

Seglora smedja, med finansiellt stöd av Stockholms stift, har på folkdomstolars manér åstadkommit en lång anklagelseakt mot kristen opinion på sin hemsida den 16 februari. kristen opinion - som är ett helt fristående forum, utan pengar från stift eller någon lokalförsamling - kommer inte att sätta sig på de anklagades bänk. Dock vill vi framhålla att bloggen står helt fri från partipolitiska bindningar och lojaliteter. Liksom de som i Förenta staterna försvarade yttrande- och åsiktsfrihet under McCarthy-tidens häxjakt mot kommunister, hävdar vi att ingen människa behöver redovisa egna personliga partipolitiska preferenser, om hon nu har några. Bloggen kristen opinion kommer fortsätta föra ett teologiskt samtal om frågor som rör identitet, barnperspektiv och religionskritik. Vår lojalitet gäller Kristi evangelium och den kristna friheten.

Christer Hugo, Annika Borg, Johanna Andersson 

"Sagolikt" heter ett förlag som ger ut barnböcker med "genus/mångfaldsperspektiv". Det är verkligen sagolikt att ta del av förlagets reklam. Först tänker man nämligen att texten kanske är ironi eller satir, lite sagolik just. Men sedan förstår man: det är blodigt allvar. 

Beställ nu exempelvis nya genuspaketet, endast 649 kronor! Där kan du bland annat läsa för förskolebarnen om giraffparet Jösta och Johan. De "vill ha ett litet barn, men det är svårt eftersom de är av samma sort, likadan och likadan. Så de ger sig ut på savannen för att leta efter ett barn... ".

Tyvärr, meddelar förlaget, är Prinsessan Kristalla och Kalle med klänning slutsålda. Men nytryck planeras och det går att förhandsboka. I väntan på den presenterar Sagolikt emellertid en ny godbit, denna gång för de allra yngsta, 0-5 år: "Känn med hen". Njut av denna ideologiskt fullproppade stilistik:

Hur mycket hen är du? Eller är du kanske hun idag? Eller är det till och med så att du är hån? --- Möt familjen h som av dessa fem består: hun, hin, hån. hyn och hen.

Publiceringsdatum är 25 mars. Då kan rättänkande föräldrar och förskollärare sätta boken i händerna på sina intet ont anande telningar. Men det går ju alltid att kratta i manegen och redan nu fråga barnen på morgonen: Hur mycket hen är du idag? Så att de är beredda och inskolade i genus/mångfaldsperspektivet. Sagolikt.

Så griper sig genusextremismen an med att forma en uppväxande generation. På dagis och i familjer ska det ske, ända från 0-5 år. Ingen ska slippa undan. På bred front går man fram; särskilt ska hittepå-pronominet "hen" introduceras i offentligheten. Det är lätt att skratta åt tokerierna. Ironin kommer liksom helt naturligt när man tar del av de utrerade genusteoretikernas skrivövningar. Men i bakgrunden oroar en del allvarliga frågor:

Tänk om det faktiskt finns vissa grundläggande ordningar i skapelsen som vi inte bör fingra på? Tänk om det är en draksådd vi sår när vi förvirrar de fundamentala begreppen? Tänk om det blir fullt i terapifåtöljer och psykiatriväntsalar när regnbågsdagisets hen och hun vuxit upp och inte längre vet sig någon levandes råd?

Christer Hugo

Enligt Kyrkans tidning ska Sveriges interreligiösa råd på lördag den 11 februari 2012 underteckna ett uttalande om religions - och övertygelsefrihet. Det interreligiösa rådet kommer i uttalandet att betona att religions- och övertygelsefriheten är en mänsklig rättighet som är inskriven i såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som i Europakonventionen och regeringsformern, dvs svensk grundlag. I uttalandet betonas också att staten i ett demokratiskt samhälle har en skyldighet att försvara dessa rättigheter. Detta låter naturligtvis alldeles utmärkt. Det finns bara en liten hake med det hela och det är att begreppet "övertygelsefrihet" inte går att hitta, hur mycket man än letar i konventions - och lagtexterna. Söker man på Google hamnar man främst hos något som heter Svenska missionsrådet. Söker man på regeringens hemsida hamnar man bland motioner av Mehmet Kaplan, som är riksdagsledamot för MP. Men i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna eller i den svenska regeringsformen får man leta förgäves. Någon ”övertygelsefrihet” står där inte att finna.

Det kan naturligtvis tyckas vara petigt att leta efter enstaka ord eller exakta fomuleringar på detta sätt. Men när det rör religionsfriheten, som blivit en allt mer förvirrad och infekterad fråga under den senaste tiden, är det viktigt att vara noggrann med vad man kallar saker. Särskilt viktigt är det att inte ensidigt införa nya begrepp som inte är tydligt definierade och som inte tydligt har sitt ursprung i ett internationellt regelverk. Vi har fullt upp med att komma överens om hur det som redan står ska tolkas, vi kan inte dessutom föra in nya termer och låtsas att alla vet vad vi menar. Och vem vet hur Svenska missionsrådet vill definiera begreppet "övertygelsefrihet" om ett år eller två? Eller vilka övertygelser Mehmet Kaplan vill inräkna eller utesluta i nästa motion? Och vad är det egentligen det interreligiösa rådet står i begrepp att underteckna, om man inte i förväg definierat vad man menar med övertygelsefrihet? Särskilt olyckligt är det naturligtvis om man tror att det man undertecknat är väl definierat i deklarationen och konventionen om de mänskliga rättigheterna samt i den svenska regeringsformen när så inte är fallet. Att man trots dessa oklarheter hänvisar till såväl internationella som nationella konventioner och lagar där begreppen inte förekommer bådar inte gott. Om det inte är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inte Europeiska konventionen om dito och inte regeringsformen som formulerar och definierar övertygelsefriheter, vad är det då för konventioner man åsyftar? Vilka mål och avgöranden i Europadomstolen för mänskliga rättigheter har man i åtanke?

Enligt Kyrkans tidning är utgångspunkten i uttalandet att "religionerna ger ett värdefullt bidrag till samhällets utveckling och byggande." Man kan fundera över om det verkligen är trovärdigt när Sveriges interreligiösa råd fastslår hur värdefulla de egna insatserna är för samhällsbyggandet. Skulle det inte väga tyngre om någon utanför de religiösa leden formulerar lovorden om religionens betydelse? Uttalandet riskerar att ge intryck av en viss självgodhet.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan 

I ett av alla dessa kommentarsfält jag läser finns en synpunkt om att skälet till att det inte går att föra debatt, diskussioner och samtal i Svenska kyrkan är de metoder man så småningom började använda mot dem som motsatte sig kvinnors tillträde till prästämbetet. Man behöver inte gilla åsikten, men man kan ogilla metoderna, påpekar kommentatorn.

Flera personer har också i mejl och per sms till mig beskrivit institutionen Svenska kyrkan med ett återkommande ord: Stasi. Det är fullvuxna människor med akademisk utbildning levande i demokratin Sverige år 2012 som uttrycker sig så.

Det är ju bara att konstatera att det är där vi är. Vi bör självklart vara tydliga med vad som är acceptabelt i en arbetsmiljö eller att vi inte kan sitta i grupper och tala om vad en kvinnlig präst ska behöva avstå för att skapa ett gott arbetsklimat. Men det innebär inte att vi inte ska kunna lyssna på en kunnig person som behandlar ett helt annat teologiskt ämne än hans eller hennes ämbetssyn.

Ingen kyrka, ingen organisation, inga mellanmänskliga förehavanden kan acceptera en sådan hållning till andra människor.

I Svenska kyrkan har prästämbetet dessutom blivit helt förflackat. Alla är ju förvisso teologer numera, men tydligen är vi alla också domkapitel och biskopar. Vem som är lämplig att inneha prästämbetet är numera en fråga för Facebook, kommentarsfält och bloggar. Det ankommer alla att ständigt mäta, pröva och ifrågasätta. Demokrati och öppenhet? En platt organisation? Folkets röst? Icke. Häxjakt, godtycke och informell makt handlar det om.

Här – det kan vi kräva - måste de som har fått förtroendet att i Svenska kyrkan inneha formella maktpositioner träda in och hyfsa såväl debatten som stävja orimliga angrepp på präster som exempelvis Håkan Sunnliden eller Dag Sandahl.

Man behöver inte "gilla" åsikten. Men om ett kristet förhållningssätt alls betyder någonting måste man reagera och agera.

Ser man inte att en informell maktstruktur håller undersåtarna i ett järngrepp?

En kyrklig tvångströja som skadar såväl människor som evangeliet.

Annika Borg 

Domkapitlet i Uppsala beslutade vid sitt sammanträde den 1 februari 2012 att lämna en anmälan mot Elisabeth Gerle utan åtgärd. Domkapitlet skriver:

Elisabeth Gerle har på Facebook skrivit att Annika Borg i sina inlägg rör sig "nära det bruna". Ett sådant uttalande är självfallet inte brottsligt och det är heller inte av sådan karaktär att det i avsevärd mån kan skada det anseende en präst bör ha, Domkapitlet finner därför inte anledning att vidta någon åtgärd.

Varför ordet ”självfallet” står i domkapitlets text är oklart. Det är också förvånande att domkapitlet kommenterar frågan om eventuell brottslighet. Brott anmäls inte till domkapitel utan till polisen, Gerle är inte anmäld för att ha begått någon brottslig handling utan för att ha uttryckt sig stötande. Ingen har naturligtvis heller förväntat sig att Uppsala domkapitel ska utreda eventuell brottslighet hos Gerle. Beskyllningar för att vara ”nära det bruna”, alltså att ge uttryck för åsikter som är så främlingsfientliga att de närmar sig nazistiska åsikter, är enligt domkapitlet inte av sådan karaktär att det kan skada anseendet hos en präst. Det är svårt att tänka sig ett värre tillmäle att använda och rikta mot någon människa. Att domkapitlet, som ju numera också rådfrågas för att ge enskilda präster ”vägledning”, inte ens uttalar ett milt klander över Gerles ordval förvånar.

Nu är det inte första gången Gerle kallar personer utanför den närmaste egna åsiktssfären för främlingsfientliga. I boken ”Farlig förenkling” (recenserad här http://www.kyrkanstidning.se/kultur/gerles-farliga-fordunklingar) är det Humanisterna som sammankopplas med främlingsfientliga åsikter. I både recensioner och efterföljande debatt med Christer Sturmark (debatten kan ses här länk) framkommer att Gerle är en smula lätt på handen när hon tillskriver andra främlingsfientlighet. Hon slarvar när hon återger vad ”den andre” verkligen sagt och hon slarvar när hon återger vad hon själv har sagt. Detta mönster går att urskilja också när man läser vad Gerle anfört till domkapitlet i Uppsala angående de tillmälen om främlingsfientlighet hon denna gång tillskrivit åsiktsmotståndare i debatten om omskärelse.

I detta yttrande anför Gerle inledningsvis följande:

Den replik som undertecknad anmälts för skrevs i en facebook-diskussion mellan vänner. Den som anmält, Johanna Andersson, tillhör inte min vänkrets där, så yttrandet måste alltså ha sänts vidare. Hela replikväxlingen togs sedan bort av mig eftersom jag tyckte att diskussionen började bli giftig och jag inte såg någon anledning att fortsätta. I samband med anmälan har dock mina ord fått maximal spridning, något som inte var min avsikt.

Lite senare i samma yttrande återkommer Gerle till frågan om spridning:

Jag kan inte visa den exakta ordalydelsen eftersom jag kort därefter tog bort hela denna diskussion som kändes obehagligt. Ville inte att den skulle spridas vidare och citeras. Genom anmälan har den dock fått maxilam spridning, dock inte mitt andra svar till Annika som inte återges i anmälan.

Påståendet om att en replik ska ha ”sänts” vidare är felaktigt . Gerle hade, som varje annan Facebook-användare, enkelt kunnat ta reda på hur detta fungerar. Vänner på Facebook kan läsa vad deras vänner kommenterat hos sina vänner.  Jag kunde alltså, tillsammans med antagligen ett antal tusen personer, ta del av Gerles stötande ordval via dem av mina vänner som är vänner med Gerle. Gerle borde tagit reda på fakta istället för att insinuera att problemet med hennes kommentar är att den medvetet spreds och anmäldes, inte att den skrevs.

Gerle skriver vidare att hon ”kort därefter” tog bort kommentaren. Men den låg kvar i flera dagar på Facebook .

Oskyldigt slarv kanske, men ett slarv som framställer Gerle i lite bättre dager och hennes meningsmotståndare i lite sämre dager.

Insinuationer förekommer på ytterligare ställen i Gerles yttrande. ”Jag skriver att hon rör sig nära det bruna, inte att hon är brun. Det har jag nämligen ingen möjlighet att veta.” skriver Gerle om den person hon misstänkliggör. Mer insinuant än så är det svårt att uttrycka sig.

Direkt stötande är de avslutande orden i Gerles yttrande:  

Anmälaren talar om hetskampanj på nätet. Något sådant har jag inte deltagit i. Mitt svar till Annika var ett direkt tilltal, inte om henne, utan till henne. Jag skriver att jag blir ledsen och orolig över att hon rör sig så nära det bruna, inte att hon är. Vidare skriver jag inget om hennes intentioner. Jag har ingen anledning att misstänka dem.

Men jag är orolig för de små stegen. Plötsligt kan hela landskapet vara förändrat. 

Tidigare i texten hade hon ingen ”möjlighet att veta” om en person är brun. Nu har hon ingen anledning att misstänka detta, skriver hon generöst, fast hela yttrandet är ett enda misstänkliggörande.

När hon skriver om ”de små stegen” insinuerar hon och misstänkliggör igen. Denna gång att det pågår ett långsamt främlingsfientligt makt- och åsiktsövertagande i Europa och att den som vill införa ett lagstadgat skydd för småpojkar mot omskärelse är en del i detta långsamma maktövertagande. Insinuationerna förstärkts med skuldbeläggande känslouttryck, som att Gerle blir ”ledsen” och ”orolig” över en persons åsikter. Ingen kan ju klandra Gerle för vad hon känner. Detta är ett sätt att kritisera och samtidigt sätta sig i en position där den kritiserade inte kan bemöta kritiken. Det går ju inte att kritisera Gerle för att hon känner sorg eller oro. Man kan bara hävda att det är obefogat, insinuant och att hennes känslor bygger på slarvigt underbyggda resonemang.

Praktiskt kan detta innebära två saker. Antingen att man först noga bör ta reda på hur Gerle och de tongivande personerna i hennes nätverk tycker i en fråga, innan man yttrar sig. Annars kommer man få naziststämpel, klassas som främlingsfientlig eller bemötas med så många slarviga och insinuanta påståenden att man riskerar att utmattas innan man ens hunnit rätta till de allra grövsta felaktigheterna. Eller så anpassar man själv till denna debattnivå och räknar med domkapitlets överseende om någon skulle ta allt för illa upp. Om debattklimatet redan är rått i Svenska kyrkan, riskerar det nu att bli ännu mer förråat. Nazist, stalinist, fascist  – listan på invektiv kan komma att bli lång. Frimodigheten i det teologiska samtalet kommer knappast att vinna på detta.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan 

Teologifestivalen pågår 3-5 februari i Uppsala. Temat är "För att världen ska leva". Under denna festival ska ett förslag till "manifest om Skapelsens frälsning" presenteras "för fortsatt reflexion". Texten har skrivits av Per Larsson och så bearbetats av Stefan Edman, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar, Mats Lagergren och Göran Lindström. 

Manifestet slutar med en formulering som kommer att få långtgående konsekvenser om författarna verkligen menar vad de säger. Här väcks nämligen det sedan länge i Svenska kyrkan avsomnade begreppet "bekännelsefråga" till liv igen, men på ett för 1500-talets reformatorer - och för 1930-talets bekännelseteologer i Tyskland - säkert överraskande sätt. Man skriver:

Ty frågan om våra livsmönster, den totalt ohållbara utvecklingen, det vi ibland kallar klimatfrågan, har kommit att röra vid det mest centrala i kristen tro. Den bör nu bli en bekännelsefråga, ej längre ett adiaforon, något vi i kyrkan kan ägna oss åt vid sidan om allt annat eller en realitet vi kan vara osams om. En bekännelsefråga måste vi vara överens om tvärs genom alla grupperingar och hållningar.

Ord och inga visor. Vad handlar det då om? I manifestets tolv punkter presenteras en kravlista på hur kyrkan - enkannerligen den Svenska, får man förmoda - bör förändras och agera. Och att det är fråga om ett manifest in statu confessionis innebär att det inte finns utrymme att tänka annorlunda, om och när manifestet väl blir antaget. Det kommer bli fullt upp att göra för domkapitlen.

Att man har panenteismen som teologisk/filosofisk utgångspunkt klargörs med en gång. Sedan sägs om "det mest centrala i kristen tro" bland annat följande:

Skapelsens frälsning handlar om människans frälsning och med hennes frigörelse ur förtryckande strukturer för hela Skapelsens återupprättelse.

Möjligen är det dunkelt uttryckta här även det dunkelt tänkta. I alla fall är det en högst diskutabel sammanfattning av "det mest centrala i kristen tro".

Kritiken mot "tillväxtsamhället" är skarp och lämnar inget utrymme för diskussion eller vetenskaplig osäkerhet. Kyrkans unika pastorala ansvar i nutiden, för att "Skapelsen" (skapelsen skrivs genomgående med stort S) ska återupprättas, är

Att förbereda materiellt överkonsumerande för den kommande omställningen av samhället - en andlig krishantering av historiska mått! 

Som kristen opinions läsare säkert anar, skulle det finnas god anledning att punkt för punkt gå igenom detta manifest. Det är främmande för i alla fall evangelisk-luthersk förståelse av vad kristen tro är. Och ett eskatologiskt perspektiv om "en ny himmel och en ny jord" (Upp 21:1) saknas helt. Men det riktigt allvarliga är - när författarna nu tar begreppet "bekännelsefråga" i sin mun - att man letar förgäves efter själva evangeliet i deras formuleringar. Det är bara lag och krav så långt man ser.

Ett adiaforon blir en bekännelsefråga när man gör nådens evangelium beroende av att kyrkan och människorna gör eller låter bli att göra en viss sak, som Bibeln varken befaller eller förbjuder. Det vill säga, när man blandar lag och evangelium. Det kan gälla ting och förhållanden som rör mat och dryck, kyrkliga bruk och sedvänjor, politiska åsikter, nationell härkomst, etnisk tillhörighet osv. Detta var Konkordieformelns fäder vakna över, liksom den tyska bekännelsekyrkans teologer på 30-talet när Hitlers regim ville göra den s k arierparagrafen gällande även i den evangeliska kyrkan.

In statu confessionis befinner sig alltså kyrkan när hon måste försvara evangeliet och den kristna friheten. Här finns gott bibliskt stöd, inte minst i Galaterbrevet. I "Manifest om Skapelsens frälsning" försvaras emellertid inte evangeliet om frälsningen av nåd allena för Kristi skull. Inte ens den gudomliga lagens krav ställs fram. Utan människobud och människokrav. Det "hopp" som förkunnas vilar inte på Guds gärning i Kristus utan på "andlig mognad" och kyrkans och de kristnas egna göranden och låtanden. Det är att röva bort evangeliets tröst från oroliga samveten. Det är att stjäla nåden från människor.

Därför, om manifestet skulle antas av Svenska kyrkan i någon officiell mening, så måste det bli en bekännelsefråga att ta avstånd från det.  

Christer Hugo

Å vilka tider det var när det Socialistiska enhetspartiet i DDR kallade kadrerna till partiskola! Man kunde lita på att den som fick undervisa var av de rätta åsikterna, hade Marx och Lenin i ryggraden och inte kunde tänkas avvika i reformistisk eller kosmopolitisk riktning! Alla som satt i bänkarna hade den rätta, godkända uppfattningen. Vilken gemenskap, vilken värme, vilken underbar stämning! Och den som likväl på något sätt avvek, ja, honom eller henne visste man också att hantera! Trubaduren och diktaren Wolf Biermann, till exempel, fick inte komma tillbaka efter sin västtyska turné. Så gör man en omelett - man måste knäcka äggen först!

Tänk, säger somliga präster i Visby stift som inte bara tvingats lyssna på en svensk "kvinnoprästmotståndare" utan som även skulle behöva höra på en utrikisk sådan - biskop därtill - tänk om vi hade haft det så hos oss! Vilken gemenskap, vilken värme, vilken underbar stämning! Tänk, säger en skånsk komminister vars hemförsamling inbjudit Dag Sandahl att tala om Jesus, tänk om man ändå kunde porta en sådan som han!

- Det känns inte alls bra och jag tycker att det sänder ut fel signaler att ta hit Dag Sandahl. Jag tycker det är skrämmande och jag känner mig inte hemma i min församling.

Säger komministern till Helsingborgs Dagblad. Att Sandahl inte har inbjudits för att tala om prästämbetet eller andra kontroversiella frågor hör inte hit. Nej, han är liksom fel, hela karln. Skrämmande på något sätt.

Men hav tröst, kära komminister, det går åt rätt håll i vår kyrka. De stackars Gotlands-prästerna befriades ju från tvånget att höra en icke rättrogen biskop. Och bereddes tillfälle att demonstrativt marschera ut när han skulle tala. Debriefing erbjöds likaså. Man får ju förstå att det blir jobbigt för de erfarna själasörjarna i Visby stift att utsättas för sådana katastrofer som icke pålitliga föredragshållare. Vad är väl människors sjukdom, död och olyckor mot prästerliga ömma tår?

Och den som, på grund av sjukdom eller övertygelse, sänder tillbaka sitt vigselförordnande till Kammarkollegiet ska förvisso drivas ut likt Biermann en gång. Domkapitlet i Luleå, till exempel, tar ingen personlig hänsyn i sin rättskipning. Där är det raka rör, som på Honeckers tid. Och sitter komminister Håkan Sunnliden i en TV-studio tillsammans med politbyråns utsedda, då får han minsann veta att han borde redan vara ute i kylan.

Så nog går det åt rätt håll, kära skånska kollega. Men, ett litet varningsord bara: ta det samtidigt försiktigt och kolla noga vad enhetspartiets linje är för dagen - för om du är alltför läraktig och tydligt för allt folket säger det som ideologerna vunnit sina taburetter på, då kan det bli avskedspredikan förr än du anar. Lenin går an, men inte Trotskij. Eller Ulla Karlsson.

Christer Hugo

”I går kväll skrevs historia i Göteborg!” skriver stiftsadjunkt Marika Palmdahl från Göteborgs stift stolt i en kort text som kan nås via Facebook-sidan för Centrum för religionsdialog. Palmdahl berättar vidare: ”En komplett styrgrupp valdes för att gemensamt driva ett Interreligiöst center.” Hennes korta rapport om denna historiska händelse illustreras av en bild, som väl rimligen föreställer just den nyvalda kompletta styrgruppen. Denna bild ger anledning att konstatera att också den sneda könsfördelningen i gruppen torde vara historisk, till och med i ett göteborgskt perspektiv. Av 22 personer är 19 män, och då räknar jag inte in de avporträtterade biskoparna som skymtar på väggen i bakgrunden. Drygt 86 % är alltså män.  Kanske är det en tillfällighet, men två av de tre kvinnorna på bilden sitter inte ens med vid bordet utan befinner sig i bakgrunden, något som i överförd bemärkelse präglat exempelvis religionsdialogprojektet ”Fotboll för fred”.
En totalt mansdominerad styrgrupp, således. ”Sex religioner i gruppen och massor av engagemang och kompetens! Mitt uppdrag är slutfört och jag är väldigt glad.” avslutar Palmdahl sin korta redogörelse. Det är svårt att föreställa sig något annat sammanhang där en så ojämn könsfördelning hade beskrivits med enbart orden ”engagemang” och ”kompetens”, utan att frågan om kön på något sätt hade problematiserats. I en politiskt sammansatt grupp hade en sådan könsfördelning väckt kraftiga protester direkt. I vilket annat kyrkligt sammanhang som helst hade den varit omöjlig. 
Men könsfördelningen i denna styrgrupp är alltså inget som problematiseras, inte av Palmdahl, inte av någon av dem som kommenterar tilldragelsen. Noteras kan också att Centrum för religionsdialog länkar till Palmdahls bild med kommentaren ”Heja Göteborg”. Centrum för religionsdialog brukar annars vara snara att skriva vägledande och synnerligen problematiserande kommentarer till de länkar som inte överensstämmer med den egna utstakade politiska kursen. Den ojämna könsfördelningen kan således inte vara något som bekymrar Centrum för religionsdialog.
Det hela väcker på nytt frågor om hur det står till med genusmedvetenheten inom religionsdialogen. Könsisärhållande i form av enkönade fotbollslag, matlagning för kvinnor och mansdominerade styrgrupper accepteras, samtidigt som attityden mot meningsmotståndare i exempelvis ämbetsfrågan är allt annat än dialoginriktad. Frågan om hur det är möjligt att hålla sig med två så helt olika måttstockar när det gäller kön och religion väcks på nytt.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan och skribent