kristen opinion

 kristen opinion vill tipsa om debattören och journalisten Nima Dervishs inlägg om omskärelse, läs HÄR.

Att det handlar om religion kan ursäkta det mesta i dagens svenskkyrkliga debatt. Den som kritiserar religiösa bruk och sedvänjor gör - heter det gärna - skillnad på människor och har inte respekt för den andre. Religionen framstår, när man läser tongivande teologer i Svenska kyrkan, närmast som en frizon, där egna lagar får och ska råda. (Försåvitt det inte gäller samkönade vigslar och ämbetsfrågan, naturligtvis.) För ett internationellt exempel på samma linje kan man tänka på ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams som härom året ideologiskt öppnade upp för sharia-domstolar i Storbritanninen.

Därför kan det vara på sin plats att påminna om att själva religionsbegreppet inte är oproblematiskt i klassisk kristen teologi. Det vill säga: det är för kristen teologisk reflektion inte självklart att religion i allmänhet är något i sig positivt. Den synen har djupa rötter i såväl Gamla som Nya testamentet. Att Moseböckernas författare och Israels profeter knappast hade en positiv religionsteologi á la Teologiska institutionen i Uppsala kan man lätt konstatera. Men Jesus och aposteln Paulus hade också en del att säga om religion i allmänhet som inte är så lättsmält för en kyrkligt korrekt samtid.

I luthersk dogmatik kan visserligen religion i allmänhet ses som ett uttryck för människans behov av Gud, hennes gudslängtan. Men man avvisar samtidigt att det egentligen skulle vara meningsfullt att tala om ett gemensamt genus för världens religioner.

Med ett allmänt religionsbegrepp av religionshistoriskt eller religionspsykologiskt slag fördunklar man, menar de klassiska lutherska dogmatikerna, att det i religionens värld principiellt bara handlar om två slags religion: lagens religion respektive evangeliets. Lagens religion innebär människans ansträngningar, tankar osv att nå Gud. Evangeliets religion är Guds sätt att nå människan. Det kan inte finnas någon kompromiss mellan dessa två varianter av religion. Antingen gäller den ena, eller så gäller den andra.

Det är intressant att se hur detta resonemang också går igen hos Karl Barth, visserligen med något annorlunda accent men likafullt. Barth kan helt enkelt tala om religion som otro i sin kyrkliga dogmatik. Religion är människans ivriga sätt och ansträngning att syssla med gudsfrågan ooh ta sig till Gud. Men genom religionen når människan aldrig kontakt med Gud. Genom religionen finner människan i själva verket bara på substitut till ett verkligt förhållande med Gud, eftersom detta bara kan skänkas genom Guds uppenbarelse. Allt hänger på Guds uppenbarelse i Kristus. Utan den ingen gudskontakt. Och uppenbarelsen sker på Guds initiativ, utan samarbete med människan - av nåd allena. Det är den beska religionskritik som Barth levererar. Och detta, nota bene, inte alls enbart till de icke-kristna religionerna, utan också till den kristna religionen, om det är så att kristendomen börjar lita till sina egna förjänster, sin teologi, sin kyrka, sina ämbeten, sin höga moral, sin gudstjänst osv och inte till Guds oförtjänta nåd. Karl Barth skriver i Church Dogmatics:

No religion is true. It can only become true, i e according to that which it purports to be and for which it is upheld. And it can become true only in the way in which man is justified, from without --- Like justified man, true religion is a creature of grace. But grace is the revelation of God. No religion can stand before it as true religion.

Som sagt: allt hänger på Guds uppenbarelse i Kristus. Allt hänger på Guds nåd. När kyrkan glömmer det - som den gjort och alltjämt gör ideligen - är den illa ute. Den kritiken från Barth tar. Eller borde ta.

Christer Hugo

Det finns några slagord inom feministiska kretsar som lyder så här: ”Bröder ilar till bröders försvar” (apropå patriarkal maktutövning) samt ”Kvinnor ska inte kritisera kvinnor” (apropå hur man skyddar sig mot patriarkal maktutövning).

Det vi har kunnat bevittna i den kyrkliga sfären den senaste veckan är dock hur systrar ilar till systrars försvar samt fått ännu en påminnelse om att patriarkal maktutövning inte är knutet till biologiskt kön utan utövas av såväl kvinnor som män (och säkert också hen).

Det har nämligen gjorts en rad svenskyrkliga biskopliga utspel den senaste tiden. Först hade vi ärkebiskop Anders Wejryd som, i det närmaste uttvingad föreföll det, kände sig föranledd att i denna ljuva sommartid i en artikel aktualisera en debatt om omskärelse av småpojkar som pågick i medierna mellan november förra året och februari i år. Så här står det i artikeln i Kyrkans tidning:

”Flera gånger de senaste månaderna har vi uppmanats att tala och skriva mot lagstiftning om religiöst motiverad omskärelse av pojkar. Det har också gjorts men verkar inte ha noterats av dem som vill ha högre tonläge.”

Ärkebiskopen har således givit efter för påtryckningar från dem som vill ha högre tonläge och dem som inte kunnat nöja sig med att det finns skilda uppfattningar i frågan.

Frågan om omskärelse av spädbarn och småpojkar har alltså blivit ett område där kyrkliga potentater, som sällan alls går ut och driver linjer i trosfrågor eller teologiska frågar, ska uttala sig om vad som gäller.

Vi som varit med ett tag hälsar inte en utveckling där enskilda personer eller särintressen tillåts driva fram linjer och ställningstaganden genom påtryckningar, brevskrivande och tjat. Kyrkans teologi och trosfrågor utstakas av Bibel och bekännelse, men också av de många beslutsprocesser med insyn som är Svenska kyrkans demokratiska modell. Den har sina skönhetsfläckar den också, men demokrati är trots allt att föredra framför det slutna rummets maktutövning och vänskapskorruption.

Men för dem som vill ha högre tonläge räckte det tydligen inte med att man fått ut ärkebiskopen på banan.

På självaste midsommarafton var det dags igen. Denna gång var det biskoparna Brunne och Jackelén som på DN Debatt tyckte det var lämpligt att budskapet från Svenska kyrkan denna dag handlade om – att ta ställning för omskärelse av småpojkar.

Artikeln är undertecknad av en skriande homogen kvinnokvintett, och i denna ingår även Anna Karin Hammar. En notering i sammanhanget är att biskop Brunne bara för några månader sedan ansåg sig objektiv nog att göra ett ärende av vännen Hammars skrivelse mot undertecknad om samma fråga, och själv pröva denna i domkapitlet. Nu gjorde man alltså officiell gemensam sak i samma fråga som prövades. Det är inte så snyggt. Och frågan om ”rättssäkerhet” i domkapitlen väcks ånyo. Men det är en annan diskussion.

Generande är det att kvinnokvintetten inte tycks ha läst på tillräckligt om den fråga de går ut i. För att dölja bristen på argument så målar man upp en hotbild.

Varför har omskärelse diskuterats just nu? undrar man för att misstänkliggöra de debattörer som vill ha ett lagligt skydd mot icke-medicinskt motiverade ingrepp för alla barn. Kvintetten tycks mena att det finns en koppling till synen på muslimer efter 11 september.

Menar dessa akademiker och biskopar verkligen att Vårdförbundets ställningstagande, och andras syn på barnets rätt till integritet och religionsfrihet, beror på att tvillingtornen rasade eller extremistiska krafter då och nu i Europa?

Återigen misstänkliggörs meningsmotståndare för att ”medvetet eller omedvetet” ha uppväckt främlingsfientliga krafters intressen. Man har uppenbarligen så bristfällig argumentation att man hemfaller åt sådan retorik. Av människor i deras positioner kan man kräva mer.

Samma misstänkliggörande skulle ju dessutom kunna göras vad gäller kvintetten. Hur ser det ut på bloggar och i kommentarsfält efter deras artikel i DN? Har man inte – medvetet eller omedvetet – uppväckt främlingsfientlighet? Ja, så försåtlig skulle man kunna vara mot Brunne, Jackelén och de andra undertecknarna. Men nu tror inte kristen opinion att de har en främlingsfientlig agenda, även om deras text utlöst främlingsfientliga kommentarer.

Att ens antyda att kollegor, barnläkare, debattörer eller utredare mot främlingsfientlighet skulle ha medvetna – eller omedvetna - främlingfientliga agendor, och att som biskopar gå ut och säga detta, är otillständigt.

Argumenten då. Jo, man använder en omdiskuterad studie samt en rekommendation från WHO, som – svagt – visat att omskärelse skulle minska HIV-spridning. Nu är ju det argumentet helt irrelevant eftersom spädbarn och småpojkar inte har sex. Vad myndiga män gör med sina kroppar har ingen haft någon synpunkt på. Dessutom har WHO:s kritiserade rekommendation lett till en ökning av HIV eftersom män då struntar i kondom. Detta blir givetvis en akut kvinnofråga också, men det bortser kvintetten ifrån.

Det är vidare, menar man, vulgärt att jämföra kvinnlig könsstympning med manlig omskärelse. Här har man inte heller läst på. Det är läkare som påpekat att den mildaste formen av könsstympning, så kallad prickning, är att jämföra med omskärelse, eller till och med lindrigare. Prickning är – tack och lov – förbjudet i Sverige. Jämförelsen har alltså handlat om detta och är inte alls vulgär, utan ett medicinskt faktum.

Som ett mantra upprepar denna homogena grupp ”de andra”, ”den annorlunda”. Men vem talar man om? Sverige är sedan länge ett mångkulturellt och mångreligiöst land. Varför ska man peka ut andra människor som andra eller annorlunda?

För läsaren blir det ironi på hög nivå när man i artikeln hela tiden refererar till det ”majoritetssamhälle” man själv så tydligt tillhör: i denna grupp finns ju ingen variation alls.

Som jämförelse: de ursprungliga artiklarna (i november och december 2011) som argumenterade för ett lagligt skydd för pojkar var undertecknade av människor av olika kön och åldrar, olika professioner (däribland barnläkare) samt människor med egna erfarenheter av omskärelse.

Det allvarligaste i artikeln är dock att man lägger ett kristet raster över sedvänjan. Här återkommer tankar Hammar framfört på andra håll om omskärelse som nödvändigt lidande och smärta. Detta handlar ju förstås om andras nödvändiga lidande, ska påpekas, inte det egna. Nu är det så att omskärelse inte alls i sin betydelse har med lidande att göra. Man firar inte lidandet, man vill inte skada sina barn. Betydelsen och symboliken är en helt annan och kristen opinion respekterar det betydelsebärande i sedvänjan. Men kvintetten lägger ett kristologiskt raster över omskärelsen på DN Debatt på midsommarafton. Man ägnar sig således åt ett slags ersättningsteologi. Och den har Svenska kyrkan gjort upp med (länk HÄR). Fem tongivande kristna teologer - och ingen reagerar inför detta! Den politiska frågan är alltså totalt överordnad den teologiska.

Det finns andra allvarliga aspekter. Och det är att man helt distanserar sig från de barn man diskuterar. De sista orden blir i det perspektivet stötande: ”… rätten att vara en hel människa.”

Det här handlar, som de flesta inom den kyrkliga sfären redan vet, om Anna Karin Hammar och hennes uppfattning i denna fråga.

Hammar har tidigare velat ändra Svenska kyrkans dopsyn så att förbundet i dopet inte handlar om Kristus utan om noaitiska eller sinaitiska förbund. Hon vill göra klimatfrågan till en bekännelsefråga, och vem vet, kanske även omskärelsefrågan.

Frågan inställer sig: är Anna Karin Hammar ärkebiskop i Svenska kyrkan?

Och var är de andra biskoparna? Vad tycker de om de här politiska utspelen som gör anspråk på att driva kyrkans linje?

Avslutningsvis: när man nu ändå börjar gå ut med ”linjer” i enskilda frågor så vill kristen opinion gärna ha utrett hur man argumenterar i de fall där kollektivet inte får utöva makt över individen i religionens namn: andeutdriving, (ånyo) könsstympning, blodtransfusioner, tvångsgifte av minderåriga, religiöst motiverat hedersförtryck osv.

Annika Borg 

LÄS OCKSÅ Sofia Lilly Jönssons analys av artikeln i DN på Fjärde väggen.

Det finns en bild i folkdjupet av kyrkliga och kristna människor som party crashers. Trista dysterkvistar som säger att riktigt så roligt som du har får du nog inte ha. Tänk på att varje silverkant har ett moln också!

Ibland stämmer den bilden så att man rodnar över hela kroppen. Som när man läste DN Debatt på midsommarafton, där en svenskkyrklig makthavarkvintett samfällt snörper på munnen åt sekulära svenska högtider och för säkerhets skull redan i början av sin artikel säger: "I juni firar vi både nationaldag och midsommar, de två högtider som mer än annat hyllar en sorts svenskhet." 

"Hyllar en sorts svenskhet" - ajabaja, säger biskop Brunne, biskop Jackelén, forskningschefen Anne-Louise Eriksson, adjungerade professorn och etikern Elisabeth Gerle och teol dr Anna Karin Hammar och viftar med sina moraliska pekfingrar. Med ens är själva midsommarhelgen suspekt, får nästan en SD-stämpel på sig. Är det någon mer än kristen opinion som tänker på den amerikanske komikern Dana Carveys figur Church Lady? (Finns säkert på youtube för den som vill kolla!)

Nu är syftet med debattartikeln att försvara den religiösa seden att omskära gossebarn. Och att misstänkliggöra dem som av humanitära skäl ifrågasätter denna sed. Det är andra gången på kort tid som vi läser liknande aktstycken från den kyrkliga makten (första tillfället var en text av ärkebiskop Wejryd och kyrkosekreterare Cristina Grenholm i Kyrkans Tidning, kommenterad av kristen opinion den 15 juni), men denna gång är språket ännu tydligare. Och brännmärkningen oförblommerad av dem som till äventyrs tycker annorlunda än kvintetten. Men argumentationen blir inte bättre fördenskull. Att jämföra handlingar som görs utifrån religiösa bud - man skulle kunna säga religiöst tvång - med sociala problem som "ensamhet, skilsmässor och alkoholmissbruk" är verkligen att blanda bort korten. Och det hjälper inte att det är ett antal studerade och till och med disputerade människor som ligger bakom den typen av icke-argument. Snarare tvärtom. Man blir bara än mer undrande.

kristen opinion återkommer i ämnet. Under tiden önskar vi bara våra läsare ett oförbehållsamt: Fortsatt trevlig midsommarhelg!

Christer Hugo

En glad midsommarhelg önskar kristen opinion alla läsare! 

Följ kristen opinion under sommaren! I dagarna firar vi ett år och snart kommer vår ettårskrönika då vi summerar året som gått.

Redan tidigt i det första avsnittet av den brittiska TV-serien The Promise – nyligen sänd i SVT – studsade man inför den bild som tonade fram av staten Israel. Och av judarna. Det framställdes som om ”judarna” inget hade lärt av Förintelsen; för nu skulle de, med engelsmännens hjälp, göra samma sak mot araberna som nazisterna gjort mot dem. Denna bild – och den moraliskt känslige engelsmannens vånda att delta i vad som skedde när ”judarna” fick sin stat – är det bestående intrycket från denna TV-produktion. Till sist undrar hjälten i sin dagbok om judarna verkligen har förtjänat att ha en egen stat.

Det är obegripligt att SVT har köpt in en sådan produktion, där klassisk antisemitisk retorik är mycket nödtorftigt sminkad till Israel-kritik. Men man kan här ana ett led i den normalisering av s k antisionism som pågått en längre tid i vårt land och i hela Europa. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har uppnått ryktbarhet härvidlag. Och ytterligare ett exempel från den gångna våren är diplomaten Ingmar Karlssons bok om Mellanösternkonflikten, ”Bruden är vacker men har redan en man”. Om Karlssons enögdhet skrev Svante Lundgren i en recension i Svenska Dagbladet (26 april) bl a så här: ”Redan i förordet får vi veta att Israel i dag alltmer framstår ’som en ö av rasdiskriminering i en värld där människor med olika etnisk och religiös bakgrund mer och mer integreras’, en ganska optimistisk syn på tillståndet i världen som man undrar om shiiterna i Bahrain, assyrierna i Irak och kopterna i Egypten håller med om.”

Tidigare var det typiskt att nynazister och högerextremister av olika slag kallade sin uppdaterade version av antisemitism för just antisionism. Men numera finns antisionismen tydligt och ofta självklart också i vänsterns agenda. Det gäller Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, professor Mattias Gardell, kristna socialdemokrater, officiella företrädare för de kristna kyrkorna osv. När KG Hammar var ärkebiskop i Svenska kyrkan pläderade han t ex för en bojkott av Jaffa-apelsiner. Bojkott av judiska köpmän hade vi i Europa annars inte sett sedan 1930-talet. Alldeles nyligen sade Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet att han personligen slutat köpa israelisk frukt, eftersom han inte var säker på varifrån den kom.  Hur han gör med kläder och elektronik tillverkade i Kina eller i andra av världens förtryckarstater, utan tillstymmelse till den demokrati och yttrandefrihet som finns i Israel, det kan man bara undra.

I en upplysande och tankeväckande recension av Henry Larsson i Svensk Tidskrift (15 juni) av den tyske författaren Henryk M Broders provokativa uppgörelse med antisionismen i sin skrift Vergesst Auschwitz! listas några kännemärken på denna idé: Man förvägrar judarna rätten att definiera sig som ett folk med rätten till ett land, ett resonemang som man underlåter att tillämpa på t ex de nya staterna i f d Jugoslavien, Östtimor eller Sydsudan eller på palestinierna. Man kräver att Israel ska erkänna Hamas, men aldrig att Hamas ska erkänna Israel. Man hävdar gärna en palestinsk enstatslösning på problematiken och ett ”återvändande” av 4-6 miljoner ”flyktingar”, trots att det är klart att det skulle innebära slutet för den judiska befolkningen. Dessutom förväntas judar i hela världen ta avstånd från Israel, annars får de egentligen skylla sig själva om de utsätts för trakasserier. Osv. Och apropå det hot från Iran som hänger över Israel analyserar Broder:

”Föreställ er, säger Broder, att Ahmadinejad en dag beslutar sig för att spränga Irans första egentillverkade atombomb över Israel. Antisionisterna skulle inte bli glada eftersom atomavfallet även skulle falla över Jeriko och Ramallah, men inte heller alltför upprörda då katastrofen skulle anses självpåtagen. Redan under det första Irakkriget fick ju Israel skulden för Saddam Husseins scudraketer mot Tel Aviv av politiska företrädare som ansåg att de irakiska raketangreppen var en ’logisk konsekvens av Israels politik’.”

Antisionismen handlar inte om en legitim politisk kritik av en ideologi eller en stat. Rötterna går djupare än så. De går långt ner i den antisemitiska myllan. I antisionisternas värld kan Israel per definition inte göra något rätt. Israelerna – judarna – är liksom fel. Var har vi hört det förut?  

Christer Hugo    

kristen opinion fortsätter sin serie om motiv med kristen anknytning i uppmärksammade filmer. I denna del 3 teman kring offer och förnedring i von Triers "Breaking the Waves" och "Dogville".

3. Förnedring, kärlek och tjänande

När Lars von Triers film Breaking the Waves visades på biograferna för femton år sedan var diskussionerna om filmens religiösa teman många och intensiva. Huvudrollsinnehavaren Emily Watson gör ett skakande porträtt av en ung kvinnas religiositet och offer i en omgivning där Gud är den hårde domaren. Många såg Bess´ ställföreträdande lidande och förnedring – en förnedring i huvudsak av sexuell karaktär – som en gestaltning av Kristi lidande. Filmen lovprisades inte minst för denna gestaltning av det som uppfattades som det kristna ställföreträdande lidandet. Den förnedrade och självdestruktiva kvinnan blev en kristusgestalt - en symbol för den segrande kärleken - och något många uppfattade som uppbyggligt, även om det naturligtvis också fanns kritiska röster i debatten.

von Trier sade själv i en intervju att han aldrig förstod varför filmen blev så populär och tolkad på det sätt den blev. Han hade blandat alla klichéer han kunde komma på och kunde inte begripa hur filmen hade kunnat tas på ett så stort allvar. Ett verk är ju naturligtvis alltid större än dess upphovsperson, men von Triers fråga är intressant. Hur kunde filmen tas på ett sådant allvar? Hur kunde den långt drivna förnedring i Breaking the Waves bli en symbol för Kristi lidande? Bess gör efter sin makes olycka och på dennes begäran - och p.g.a. sina egna intrasslade och religiöst färgade skuldkänslor  -  sin kropp till var mans egendom, för att sedan komma hem till Jan och berätta vad som gjorts med henne. Frågan hänger kvar, så här långt senare. Att kvinnors förnedring och självdestruktivitet blir en symbol för den kärlek som segrar och för en kristen lidandes väg, visar att man ständigt behöver skärskåda tolkningsramar. Istället kan man se denna lidandes historia – om man i motsats till von Trier vill ta den på allvar – som en historia om vad som händer när den kristna berättelsen om lidande, död och upphöjelse  kollapsar i en repressiv verklighet och hur farligt det mönstret kan bli när den oproblematiserat läggs som ett raster över kvinnors utsatthet.

Men självklart finns i filmen också annat:  lysande rollprestationer och de (inledningsvis) laddade, lekfulla och starka scenerna mellan Emily Watson – Bess - och hennes make Jan, spelad av Stellan Skarsgård.

I von Triers Dogville är det Nicole Kidman som gestaltar den förnedrade och självdestruktiva kvinnan, Grace. Jagad kommer hon till staden Dogville och invånarna ska pröva om hon kan få stanna där. Grace ska bli invånarnas tjänarinna, och hon får aldrig säga nej till något man ber henne om. Det är priset hon ska betala för att få invånarnas beskydd. Även här drivs kvinnan in i sexuell förnedring. Filmen visar – återigen - hur den kärlek (och det tjänande) som bär allt och uthärdar allt, kan bli förödande.

Lars von Trier har sagt att han utforskar underordningen, inte nödvändigtvis kvinnors underordning menar han, utan människans. Att - och varför - det sedan i de flesta fall är kvinnor som underordnas och förnedras i hans filmer kan förklaras på olika sätt. Men man kan inte komma ifrån de dikotomier som associerar kvinnor med underordning och svaghet och män med överordning och styrka. De sitter inte bara i våra" egna huvuden" eller i vår personliga historia, utan är långt mer komplexa och stabila än så. 

Vikten av att reflektera kring förnedring, olydnad, offer och kärleken som lider, bär och uthärdar och hur vi tolkar detta, är ständigt aktuell.

Annika Borg

Den årliga sommardebatten om skolavslutningar i Svenska kyrkan börjar bli lika traditionell som sillen på midsommarafton. Men sillen är i alla fall salt. För i sin iver att till varje pris bevara Svenska kyrkan som religiös paraplyorganisation över alla i hela det svenska samhället - troende av alla slag såväl som icke-troende - tävlar somliga präster och debattörer med varandra om att tunna ut det kristna budskapet - samtidigt som man hävdar att just uttunningen skulle vara ett sätt för kyrkan att hävda sin identitet.

Domprosten och biskop electus Åke Bonnier, exempelvis, skriver på sin blogg (13 juni) om att det absolut inte går för sig att upplåta kyrkorummet till en sekulär skolavslutning. (Hur är det med konserter då, med inträde och applåder och allt?). Däremot tipsar han stolt om den välsignelse han läste över deltagarna i Lidingöloppet när han var kyrkoherde på Lidingö och som också kom i bruk i skolavslutningssammanhang. Den "gladde alla". Han använde den aronitiska välsignelsen, men med följande egenförfattade inledning:

Ta emot välsignelse från den Gud som mötte Mose i den brinnande busken! Ta emot välsignelse från den Gud som också stavas Allah! Ta emot välsignelse från den Gud som uppstod på tredje dagen från de döda eller avstå helt från att ta emot välsignelsen!

Obetalbart kommenterar Åke Bonnier själv sitt initiativ : "På det sättet hade jag täckt in judar, muslimer, kristna och ateister och Riksidrottsförbundet kunde andas ut. Kanske skulle man kunna använda den inledningen också vid skolavslutningar för att på ett inkluderande sätt låta var och en känna sig sedd och respekterad och innesluten (om man nu vill det och det (sic) egna viljan bestämmer ju var och en över...) i den ende Gudens kärlek."

Den homeopatiska förtunningen är här verkligen fullt ut genomförd. Synkretismen och den dåliga respekten för respektive religion liksom för dem som inte har någon religion är för domprosten detsamma som att inte sälja sin själ. Och - när fick Svenska kyrkans präster fullmakt att tala även å islams och judendomens vägnar? 

Det är dessutom pinsamt att se hur många i Svenska kyrkan använder invandrare från muslimska länder som alibi för att få behålla de religiösa inslagen i skolavslutningen. Som om alla som söker sig till vårt land skulle vara troende muslimer - när det i själva verket är så att många har flytt från religiöst förtryck och förmynderi och vill leva i ett sekulärt land de de får välja själv vem de vill välsignas av.

Låt den kommunala skolan vara kommunal sekulär skola! Stärk gärna undervisningen om kristendomen som format vårt land och vår kultur liksom om andra religioner och livsåskådningar! Kunskap är bra. Kunskap ger makt. Men låt skolan själv sköta skolavslutningen utan religiösa inslag! Och låt oss i Svenska kyrkan fira gudstjänst där vi frimodigt och utan synkretistiska utspädningar kan välsigna i den Treenige Gudens namn!

Christer Hugo

Ärkebiskop Anders Wejryds och kyrkosekreterare Cristina Grenholms artikel om mångfald och yttrandefrihet (Kyrkans Tidning 13 juni) har viss karaktär av högtidstal och utmanar den som har lite intresse för klassisk kremlologi. Honnörsord som mångfald, yttrandefrihet, religionsfrihet är viktiga i sammanhanget. Liksom att hålla fronten mot främlingsfientlighet. Rena truismer förekommer, som till exempel att den som nyttjar sin inomkyrkliga yttrandefrihet måste vara beredd på att få åsikter och resonemang prövade. Men kanske är just det en självklarhet som behöver uttalas i ett debattklimat där rationalitet och argument satts på undantag.

Texten blir emellertid vass på en alldeles särskild punkt; det gäller den s k omskärelsedebatten. Wejryd och Grenholm: ”Svenska kyrkans linje, många gånger aktualiserad av biskopar och andra, och grundad i kyrkomötet, är att försvara religionsfriheten, engagera sig för insiktsfull religionskritik och att avvisa lagstiftning mot religiöst motiverad omskärelse av småpojkar.” (Vår kursivering.)

Skulle alltså Svenska kyrkan ha en linje i omskärelsefrågan? Sedan när? När beslutades det att ”avvisa lagstiftning mot religiöst motiverad omskärelse av småpojkar”? Och var hittar man det beslutet? Svenska kyrkans fastlagda syn på omskärelse skulle dessutom alltså vara på tvärs mot Vårdförbund, barnläkare och medicinsk-etiska råd? Det måste vara mycket väsentligt för alla som tjänar i Svenska kyrkan att få klargjort hur den linje ser ut som man förväntas företräda och hur man i kyrkans ledning resonerat sig fram till när barn ska skyddas och när de inte ska skyddas. För det är ju precis som ärkebiskopen och kyrkosekreteraren skriver: ”Mänskliga rättigheter kan alltså komma i konflikt med varandra och rymma motsägelser.”

Eller: Är det rentav så att man har varit tvungen att uppfinna en linje efter påtryckningar?

Johanna Andersson, Annika Borg, Christer Hugo 

MISSA INTE Siewert Öholm om hatblindhet. På Churchmill

Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) och adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse, har makt. Vad han säger och vad han gör har betydelse.

På onsdagen anordnade ABF i Stockholm ett samtal mellan honom och Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. kristen opinion var på plats.

Här kunde man – med ett nutida uttryck – IRL vara med om raljerande, förminskade och personangrepp. Från kristet håll.

I sitt inledningsanförande efterlyste Weiderud mer djupgående förståelse av religion. Inte minst vad gäller att religion är en livshållning och identitetsskapande. I samhället, i ”det sekulära kontraktet”, behöver man fördjupa insikten om vad religion är. Weiderud pekade på religionen som en god kraft i samhällsutvecklingen, men utan att för den skull bortse från att den också kan vara destruktiv.

Sturmark å sin sida lyfte fram att den sekulära humanismen inte ser religiösa urkunder som kunskapskällor och att människans moraliska utrustning är just mänsklig och inte relaterar till någon gudomlighet, samt att Guds existens inte går att bevisa med vetenskapliga metoder. Inget nytt eller märkligt, utan klassiska religionsfilosofiska frågor och livsåskådningsdebatt.

Båda konstaterade att de var överens om att en sekulär stat och ett sekulärt samhälle värnade livsåskådningsfriheten/religionsfriheten.

Men sedan - och plötsligt - bytte samtalet tonläge.

Peter Weiderud hävdade att den svenska humaniströrelsen var omogen (men kunde mogna), att Sturmark (ömsom ”du”, ömsom ”ni”) var raljant, arrogant, aggressiv, hade religionsfobi, ingen respekt för religion och inte var mottaglig eller öppen för religion eller dialog.

Detta kom som en blixt från en klar himmel. Det var för publiken oklart vad i det som sagts som utlöste denna tirad.

Weiderud hade ju till exempel istället kunnat utveckla sin syn på vägar till kunskap och förhållandet mellan tro och vetande. Ger tron kunskap? I så fall vilken och hur förhåller den sig till annan kunskap? Är tron ett försanthållande? Om inte, hur förhåller man sig till olika troslärors sanningsanspråk?

Istället tog Weiderud ett exempel. Tron handlar inte om att bevisa Guds existens (här kan man väl påpeka att detta sysselsatt såväl teologer och filosofer i årtusenden och knappast är en perifer fråga) eller om att välja reflekterande från ett smörgåsbord. Nej, tro är tillit. Ungefär som att man tror att Zlatan ska göra mål. Man har tillit till honom. Det är detta humanisterna inte förstår, menade han.

Nu finns det ju minst ett problem med den parallellen. Om vi ska utgå ifrån och lita på vad vi övrigt vet om tillvaron är det ju faktiskt så att vi kan bevisa att Zlatan existerar. Man kan ju förvisso ha filosofiska invändningar mot detta, men låt oss ändå utgå ifrån att de flesta är överens om att Zlatan existerar - och om de metoder vi har för att konstatera hans existens. Med Gud är det liksom lite annorlunda.

Efter att ha lyssnat till Peter Weiderud kan man dra en tråkig slutsats: det är sådan här retorik och nedvärdering av andra som odlas inom vissa kristna kretsar. Istället för att reflektera intellektuellt kring kniviga religionsfilosofiska frågor och trosfrågor går man till angrepp.

Det var som att trycka på en knapp. En inövad ramsa.

Det är slappt. Och det är obehagligt.

Annika Borg

Så var det enkätdags igen i Svenska kyrkan. I de kyrkliga byråkratiernas ändlösa rad av undersökningar till liten eller ingen nytta kommer nu - det flaggar Svenska kyrkans forskningschef Anne-Louise Eriksson för - ett projekt som har arbetsnamnet "Om prästers trostolkning". Eriksson har nämligen upptäckt hur luddigt (kristen opinions ord, inte Erikssons; hon säger "extra öppet") många präster uttrycker sig om exempelvis berättelsen om den tomma graven. Därvid blev hon "väldigt nyfiken". 

Det behövs väl inga forskningspengar för att konstatera hur vid och inte sällan famlande förkunnelsen i skarpa trosfrågor är i vår kyrka. Alla vet om det. Alla.

Så lägg ner projektet, visa barmhärtighet och låt församlingsprästerna slippa fylla i enkäter på ett tag. Låt dem i stället förkovra sig i teologin.

Christer Hugo

MISSA INTE "Åsiktsregstrering i Svenska kyrkan" på NEWSMILL 

MISSA INTE bloggen Tant hu "Vad måste dö för att Svenska kyrkan ska leva?" HÄR

Philipp Melanchthon var ett akademiskt fenomen. Redan 1519 - då var Melanchthon 22 år - lär Luther ha sagt om honom: "Denne lille grek överträffar mig till och med inom teologin."

"Grek" var han onekligen. Melanchthon blev som 21-åring professor i grekiska vid universitetet i Wittenberg, på den tiden ett av Europas modernaste och progressivaste universitet. Och liten till växten var han förvisso också. Endast 1,50 i strumplästen. 

Men såg han ut som en pojke rent fysiskt var han däremot, som en student skrev, andligen en jätte. Hans påverkan på reformationens förlopp, på skolväsendet och bildningen i Tyskland och på andra håll i Europa där hans studenter kom att verka - dessa influenser kan knappast överskattas. Inte för inte har han kallats Praeceptor Germaniae, Tysklands lärare.

Philipp Schwarzerdt ("svartjord", som grekiserat blir just Melanchthon) föddes 1497 i staden Bretten i nuvarande Baden-Württemberg i sydvästra Tyskland. Fadern var vapensmed och förestod den kurfurstliga rustkammaren. Han dog när Philipp endast var elva år, förgiftad av de farliga metaller han arbetat med i vapenhantverket. Detta präglade Melanchthon för resten av livet. Han kom att hysa en stark fredslängtan och en välgrundad fruktan för krig. 

Brådmogen och sällsynt studiebegåvad hann han studera såväl vid universiteten i Heidelberg som i Tübingen innan han 1514 tog sin magisterexamen vid det sistnämnda lärosätet, ännu inte 17 år fyllda. Och när en lärostol i grekiska skulle inrättas i Wittenberg fastnade kurfursten Fredrik den vise för den unge magister Philippus. Det blev ett lyckokast med oanade följder. 21-åringens installationsföreläsning handlade om hur undervisningsväsendet i Tyskland måste reformeras. Kollegerna vid akademin, däribland Martin Luther, imponerades och entusiasmerades. Det var det humanistiska programmet Melanchthon ivrade för. Både de klassiska språken och historia och matematik skulle vara integrerade delar av studierna.

Snart vanns Melanchthon även för Luthers evangeliska sak. "Jag har lärt evangeliet av Luther", skrev han senare när han såg tillbaka på sitt liv. Han blev den 14 år äldre Luthers närmaste medarbetare. Reformatorn hade ett närmast obegränsat förtroende för honom, trots att de till skaplynne var diametralt olika. Där Luther var den impulsive och häftige var Melanchthon den eftertänksamme och konciliante. Deras olika läggning visade sig likså i inställningen till astrologin. Melanchthon ägnade sig ivrigt åt stjärntydningens konst, men dr Luther var mycket skeptisk. Faderligt överseende lär Luther ha yttrat att vännen sysslade med astrologi på samma sätt som han (Luther) tog sig en klunk starkt öl när han tyngdes av dystra tankar.

Då Martin Luther blivit bannlyst av påven och förklarad fredlös av kejsaren och därför inte kunde resa utanför sachsisk mark, var det Philipp Melanchthon som fungerade som något av reformationens ambassadör. Inför riksdagen som kejsaren sammankallat till Augsburg skulle de evangeliska få möjlighet att framlägga sin lära. Luther själv kunde, som sagt, inte vara närvarande, men begav sig i alla fall så nära Augsburg det gick för att bistå med råd och dåd. Närmare bestämt befann han sig på Coburg, som på den tiden tillhörde kurfurstendömet Sachsen och där han alltså kunde vara i säkerhet.

I nästan fem månader uppehöll sig Melanchthon i Augsburg, månader fyllda av samtal och underhandlingar. Och av skrivande och reviderande av bekännelsedokumentet som skulle presenteras för riksdagen. Den 25 juni 1530 upplästes den Augsburgska bekännelsen - Confessio Augustana - för det församlade mötet. Sedan dess har Augustana haft en unik ställning inom den evangeliska kristenheten. Melanchthon betonar eftertryckligt i dess artiklar att det inte är någon ny lära som de evangeliska kommer med; man bekänner kyrkans gamla, i Bibeln grundade, dogma. En ekumenisk bekännelse, för att använda ett modernt ord. Men bekännelsen tillbakavisades likafullt av de romerska teologerna och av kejsaren, som i stället bekräftade bannlysningen av Luther och hans anhängare. Det skulle dröja ända till 1980 innan framträdande romersk-katolska teologer kunde visst erkännande åt Confessio Augustana. En senkommen framgång för Melanchthon.

Som den ireniska människa han var led Melanchthon av splittringen inom kristenheten. Skulle möjligen ett allmänt koncilium kunna bilägga tvisterna? Det talades mycket om det, men både Luther och Melanchthon tvivlade starkt på att ett sådant kyrkomöte skulle kunna bli framgångsrikt. Särskilt om det hölls på italiensk mark. Dock menade Melanchthon så sent som i slutet på 1530-talet, då motsättningarna var närmast helt fastcementerade, att han kunde tänka sig påven som kyrkans överhuvud, bara denne tillät den evangeliska läran.

Efter Luthers död 1546 såg läget mörkt ut för reformationsverket i Tyskland. Den katolska sidan vann mark genom den s k Augsburger Interim, vilken föreskrev en återgång till romersk-katolska bruk och romersk-katolsk lära i väntan på ett koncilium. Särskilt i Sydtyskland genomfördes de nya religionsbestämmelserna med våld, med påföljd att många evangeliska präster tvingades fly eller gick under jorden. Till och med Wittenberg som lutherskt kärnområde var hotat. Melanchthon stannade emellertid kvar och ingick förhandlingar, för att åtminstone den evangeliska läran skulle kunna bibebållas, om än romersk-katolska kyrkobruk återupptogs.

Nu utvecklade sig historien annorlunda. Genom krigshändelserna och det politiska spelet mellan furstemakt och kejsare blev reformationsverket räddat, också i Wittenberg. Men Melanchthons förhandlingsvillighet hade inte varit väl sedd av alla. Han betraktades av somliga som svag och beredd att förråda den evangeliska saken. Det gick Melanchthon djupt till sinnes.

Tydligt var dessutom att splittringen i kristenheten inte stannade vid rågången mellan katoliker och protestanter. Det var visserligen ingen nyhet - oenigheten hade tidigt kommit upp till ytan även inom det evangeliska lägret, redan på 1520-talet. Även lutheranerna stred inbördes, vilket gjorde att Melanchthon - den borne samtalspartnern - misströstade om att man skulle kunna nå enighet.

Melanchtthon var den lärde humanisten i reformatorernas krets. En klassiker, med de antika språken på sina fem fingrar och med sällsynt klart intellekt och systematisk begåvning. Han grundade Tysklands första humanistiska gymnasium (i Nürnberg), hade med sin familj ett öppet och generöst hem för studenterna i Wittenberg och besatt liksom många samtida en förbluffande arbetskapacitet och mångsidighet. Om hans dogmatik Loci communes sade Luther att det efter den heliga Skrift inte fanns någon bättre bok än den.

Ändå har bedömningen av Philipp Melanchthons betydelse för reformationen skiftat kraftigt genom historien. För en del är Melanchthon den evangeliska kyrkans fredsälskande systematiker och den som förankrade reformationsverket i den klassiska traditionen. För andra är han den som svajade och kompromissade med Luthers teologi. Luther själv prisade dock ständigt sin gode vän och kollega. Han gjorde denna jämförelse:

I Apostlagärningarna har ni en bild för oss båda. Philippus liknar Jakob, han hade gärna i sin anspråkslöshet velat behålla lagen. Jag liknar Petrus, som trädde fram och sade: Varför lägger ni lagen på hedningarna? Så kommer Philippus med kärlek, jag kommer med tron. Philippus låter sig slukas, jag slukar allt och skonar ingen. Så verkar Gud dock genom olika människor ett och detsamma.

Philipp Melanchthon dog den 19 april 1560 och ligger liksom Martin Luther begravd i Wittenbergs slottskyrka.

Christer Hugo

 Den nya bloggen Religionsvetenskapliga kommenterar granskar aktuella händelser ur ett religionsvetenskapligt perspektiv. (Länk till bloggen här: http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/)  Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, skriver på denna blogg att hon varit på konferens i Stockholm om islam som ”medelväg till dialog och samexistens”. Olsson skriver: ”Organisatörerna hade ansträngt sig att få deltagare från olika länder och en talare var t.ex. från Iran.”

I slutet av inlägget noterar Olsson att ytterst få kvinnor var inbjudna som talare under konferensen. Uppenbarligen hade alltså organisatörerna ansträngt sig mer för att nå god geografisk spridning bland de talande männen. Olsson skriver sedan följande tänkvärda rader: ”För övrigt kan jag tillägga att kvinnor deltog i konferensen och lyssnade på samtalen och de var engagerade och hade väldigt insiktsfulla kommentarer, men dessa hölls inom gruppen av kvinnor endast, vad jag lade märke till åtminstone.” Kvinnor kan alltså lyssna och vara engagerade och komma med insiktsfulla kommentarer? Och detta är så anmärkningsvärt att det förtjänar att särskilt uppmärksammas? Eller hur ska man tolka Olssons iakttagelser?

Det är svårt att tänka sig samma resonemang om man byter ut ”kvinnor” mot någon religiös eller etnisk grupp. Olssons slutkläm, som följer direkt på föregående citat, är lika käck som nedslående: ”Så förhoppningsvis får fler muslimska kvinnor tillfälle att tala vid nästa dialogkonferens! ” Enda rimliga tolkningen är att Olsson menar att fler kvinnor bör få tala vid nästa dialogkonferens eftersom de visade sig så insiktsfulla och engagerade vid detta tillfälle.

Den här typen av kommentarer, som lite nedlåtande uppmärksammar och särredovisar kvinnor i slutet av en i övrigt könsneutral rapport, är tack och lov ovanliga numera. Att det i detta fall rör sig om en text av kvinnlig skribent visar ännu en gång att jämställdhetskompetens inte följer automatiskt med kön.

Johanna Andersson

kristen opinion fortsätter att reflektera över kamp, offer och förnedring som motiv i uppmärksammade filmer.

2. Kamp och motstånd

1943 greps syskonen Sophie och Hans Scholl av Gestapo.

De anklagades för att genom flygblad och annan aktivitet ha försökt starta en studentrevolt i München.

Marc Rothemunds film Sophie Scholl- de sista dagarna från 2005 bygger delvis

på nya uppgifter och på förhörsprotokoll.

Filmen utspelar sig under syskonens sista dagar i livet: de förhörs, får en skenrättegång och avrättas.

Sophie Scholl var barnsjuksköterska.

När hon greps och dödades var hon tjugotvå år.

Brodern Hans hade varit vid Östfronten och där mött krigets urskillningslösa dödande.

Sophie hade tidigt fått höra om eutanasiprogrammet.

Handikappade och psykiskt sjuka dödades med gas i bussar.

Redan flera år före krigsutbrottet började nazisterna systematiskt

utrota handikappade och psykiskt sjuka, även barn.

Syskonens kamp och död fick konsekvenser i Tyskland:

de var tyska ungdomar och de dödades brutalt av regimen.

Även aktiva nazister reagerade på dessa händelser och de skapade en hel del oroligheter.

Fokus i filmen är Sophie Scholl och hennes kamp, motstånd och offer.

Det är Gestapo-officeren Mohr som förhör Sophie.

Men förhören blir ibland mer av samtal - intensiva, upprörda samtal om våld, människovärde och sanning.

Varje ord är en del av den maktkamp som utkämpas mellan Mohr och Sophie Scholl: Vi vill ju också frihet och människans bästa, säger Mohr, varför är ni då emot oss, fortsätter han.

Sophie frågar hur han kan ha kalla det blodbad som sker för frihet.

Om vi hade frihet varför sitter jag då här, frågar hon retoriskt.

Vad är det som leder er, undrar Mohr. Mitt samvete, svarar Sophie Scholl.

Hon erkänner sina ”brott”, efter ett dygn av motstånd, lögner och hopp om att klara sig.

Mohr ger Sophie en möjlighet till strafflindring genom att förråda andra.

Han nästan vädjar till henne att inte gå den väg hon nu bestämt sig för att gå.

Sophie rubbas inte och herr Mohr reser sig

och sköljer under tystnad sina händer flera gånger under kranen i tvättstället.

Sophie går den väg som leder till döden, övertygad om att det hon gjort har betydelse och att hon räddar andra.

Mest kärlek har den som ger sitt liv för sina vänner, säger prästen strax innan hon leds ut mot avrättningen.

Hennes unga gestalt läggs, nästan skyfflas under giljotinen.

Sedan blir allt svart.

Passionshistoriens händelser löper som en blodråd tråd genom denna stillsamt berättade och brutala film.

Och röd är koftan Sophie Scholl bär genom hela filmen, som en röd mantel.

Annika Borg 

Stora idrottstävlingar brukar innebära att frågan om trafficking aktualiseras. Så sker också nu när fotboll spelas i Kiev.

– Legaliseringen i många länder har inneburit en ökning av människohandeln och vi måste se till roten av det onda, sade EU-parlamentarikern Anna Hedh (S) i söndagens DN (länk här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/lat-svensk-sexlag-ga-pa-export). Hon och andra föreslår därför att den svenska sexköpslagen som kriminaliserar sexköparen ska gå på export till andra EU-länder.

kristen opinion har tidigare skrivit om sexköpslagen (HÄR och HÄR). Vi uppmärksammade den antologi som myndigheten  Krus (Kompetensrådet för utveckling i staten), som haft regeringens uppdrag att förebygga situationer där statsanställda köper sex, tagit fram för ändamålet: (/Privatpajobbet_Antologi_mars_2012.pdf) 

I antologin ifrågasätts nämligen starkt - och upprepat - just den svenska sexköpslagen i flera av inläggen. Vi i Sverige ska inte tro att vi är moraliskt högstående, vad får oss att tro att just våra lagar är bättre än andra länders lagar, skriver en av antologiförfattarna. Alltså helt på kollisionskurs med den uppfattning Hedh ger uttryck för och Sverige har. I samma antologi finns givetvis också skildringar av prostituerade som vore glada och lyckliga, om det inte vore för de moraliserande åsikter som resulterat i bland annat den svenska sexköpslagen. Antologin lanserades som en forskningsantologin, men benämns nu som diskussionsunderlag.

Nu skriver Krus på sin hemsida (länk: http://www.krus.nu/) att myndigheten ska avvecklas den 31 december 2012. Statlig kompetensutveckling ska tydligen i fortsättningen ske med andra aktörer. Bra, tycker kristen opinion. Krus sätt att hantera det viktiga uppdraget kring statligt anställda och sexköp har inte imponerat.

Johanna Andersson 

Nyligen lade justitierådet Göran Lambertz fram att förslag som innebär att alla former av tvångsäktenskap kriminaliseras. Eller egentligen: tar bort den dispens som givit föräldrar möjlighet att inskränka sina ungdomars mänskliga rättigheter.

Förslaget har starkt stöd och det är glädjande – och mer än hög tid – att de ungdomar som levt och lever under skilda former av tvång och förtryck nu blir synliggjorda och tagna på allvar. Ärkebiskopen ger sitt stöd till förslaget HÄR. Läs också undertecknad och Christer Sturmark HÄR.

I senaste numret av nyhetsmagasinet Kristdemokraten blir man dock besviken av att läsa ledaren av Elisabet Lann. Hon tycks fortfarande tro att tvångsäktenskap skulle kunna tolkas inom ramen för en ungdoms individuella gudstro. Här sker en tankemässig glidning: den individuella religionsfriheten används som argument för att understödja kollektivets kulturella/religiösa krav på en individ. Det här är dessvärre en vanlig lapsus i debatten om religionsfrihet.

Lann skriver: ”… hur omodernt det än kan tyckas så förekommer det att unga människor vill leva så som de tror att man bör leva enligt en gud de frivilligt valt att tro på.”

Självklart är det så. Men detta har ju ingenting som helst att göra med den problematik förslaget skjuter in sig på. Problematiken rör kollektivets makt över individen – hedersförtryck - ett förtryck som ofta är religiöst motiverat men inte alltid. Uttolkningen av kulturen och religion tillhör inte den unge, utan normer och värderingar uttolkas av de som har makt.

I ett reportage i samma nummer av tidningen (som ofta har intressanta artiklar om de etiska frågor som många väjer undan för) får vi veta att man är oense om förslaget inom KD. KD-ledamoten i justitieutskottet Caroline Szyber säger till exempel att det förvisso är bra att förslaget sätter ned foten, men undrar om det sätter ned foten på rätt ställe. Nu tycker dock de ungdomar och andra som har erfarenhet av detta att foten sätts ned på precis rätt ställe.

Det är oroväckande om allt som har med kulturell identitet och/eller religion per automatik ska tolkas som gott och skyddsvärt. Det man riskerar att värna är inte religionsfriheten eller andra mänskliga rättigheter, utan maktutövning, kontroll och förtryck.

Nu finns det dock röster inom KD som hälsar förslaget. Men om de som vill fortsätta att osynliggöra ungdomars livssituation kommer att vara i majoritet inom partiet återstår väl att se. 

Annika Borg

Hur många psykiatriska diagnoser kan en människa ha är en fråga kristen opinion ställer sig efter de senaste rapporteringarna från rättegången mot massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik. Håller delar av rättegången på att utvecklas till något slags prestigekrig mellan olika psykiatriker?

Idag rapporterar DN (en längre artikel i papperstidningen, referat HÄR) att ytterligare förslag på diagnos presenterats. Förutom paranoid schizofreni med hallucinationer och vanföreställningar, pågående psykos, narcissim, dyssocial personlighetsstörning, grandios självbild samt avsaknad av empati, som de två tidigare utredningarna kommit fram till alltså.

Denna nya diagnos ställdes av en psykiater, Ulrik Fredrik Malt, som inte alls var inkallad för att vittna om Breiviks psyke, utan om hur en rättspsykiatrisk undersökning går till.

Malt hade observerat Breivik i rättsalen under en tid och lanserade under sitt vittnesmål uppfattningen att Breivik lider av Aspergers och Tourettes syndrom.

Ytterligare en psykiatriker, som undersökt den då fyraårige Breivik, skulle ha vittnat under fredagen, men stoppades på grund av tystnadsplikten. Denna tystnadsplikt hindrade dock inte denne barnpsykiater från att till NRK säga han stödde Malts uppfattning om Aspergers och Tourettes syndrom.

Börjar det inte bli en aning besvärande att så många vill ha en del av Breivik och ett ord med i laget? Besvärande, milt uttryckt.

kristen opinion drar sig till minnes de svenska diskussionerna i samband med vittnespyskologernas inträde i de svenska rättssalarna. Att hur många psykologiska skolbildningar som helst stod mot varandra hjälpte väl knappast rättens domare. Här fanns också inslag av att så många som möjligt väldigt gärna ville ställa upp när målen var stora och fick mycket uppmärksamhet i medierna.

De återkommande diskussionerna om Thomas Quicks brott, där inblandningen av psykologer och terapeuter tycks ha spelat en avgörande roll för utfallen i domstolarna, stämmer också till eftertanke.

Nu påpekar dock Malt att psykiatri inte vilar på biologiska rön, utan på observationer och värderingar. Precis. Det borde också mana till eftertanke.

På ett djupare plan handlar väl  allt detta om att vi inte till fullo kan förklara onda handlingar. Vi når aldrig fram till totaliteten eller helheten som skulle göra allt begripligt.

"Det vi ser är mycket mer än högerextremism. Det är en tragedi för Norge men också för Breivik", konkluderar Ulrik Fredrik Malt.

Det är sant. Och lite mindre av exploatering av alla dessa skilda aspekter skulle vara välkommet.

Annika Borg

Biskop emeritus Lennart Koskinen argumenterar för drop in-dop på ledarplats i veckans Kyrkans Tidning. Han gör det dåligt. Han har inte fattat vad kritiken går ut på och målar en klassisk svartrock-bild av dem som inte tycker som han. Det är lågt. Men ännu lägre är att biskopen, en välkänd representant för den kyrkliga makten (låt vara pensionerad, men ändå), sparkar nedåt i hierarkin. Han avfärdar drop in-dopens kritiker som "Dag Sandahl-angels med hang-arounds". Det är så billigt så man gnuggar sig i ögonen första gången man läser det. Men han skriver faktiskt så.

Tror Koskinen att man tar loven av saklig kritik genom att förolämpa en komminister och docent på Öland misstar han sig grundligt. Och att avspisa oss som ställer seriösa teologiska och pastorala frågor om dopets ställning i vår kyrka som något slags MC-gäng och dess svans  - ja, det duger liksom inte. De viktiga frågorna om dopet kommer att fortsätta att ställas även om biskopar väljer att raljera över dem. Det kan biskop Koskinen lita på.

Christer Hugo 

MISSA INTE Christer Hugos och Annika Borgs artikel om Stockholms stift: "Åsiktsregistrering i Svenska kyrkan" . Finns på NEWSMILL

Professor Mattias Gardells vittnesmål i Breivik-rättegången väcker en del frågor. Han har tydligtvis studerat Breiviks manifest noga. Men Gardell drar linjerna längre än till högerextrem våldsideologi. I Breiviks bakgrund lurar, menar Gardell, såväl kulturkonservatism och en teologi "inspirerad av exempelvis Tea Party-rörelsen i USA" (Gardell till Kyrkans Tidning 4 juni). Professorn tycks alltså mena att Breiviks förvridna ideer och vedervärdiga handlingar är ett utflöde även från dessa källor. Här tappar Mattias Gardell balansen fullständigt och hans egna politiska agenda lyser igenom så bjärt att trovärdigheten försvinner. 

En jämförelse, i all enkelhet: De tidiga nationalsocialisterna kunde uttrycka sig i samma termer som kommunisterna om kapitalets makt och utsugningen av de arbetande. Men - kommunismen som del av rötterna för den framväxande nazismen? Knappast. Att två personer i vissa avseenden säger liknande eller till och med samma saker behöver inte betyda att deras övertygelser och tro i övrigt stämmer överens. 

Det är ett långt steg från att vara Tea party-anhängare eller blid kulturkonservativ i Europa till att bli massmördare. Det har Gardell missat. Eller så förtiger han det av alldeles egna skäl.

Christer Hugo

Wittenberg är en riktigt rolig stad, särskilt för en lutheran. Kyrkohistorien är närvarande närmast överallt. Reformationens arv lever och är en angelägenhet inte enbart för kyrka utan även för samhället i stort. Under det pågående decenniet mellan 2007 och reformationsjubileet 2017 - Lutherdekade - händer massor. Och det renoveras och restaureras och byggs i varje hörn.

I händelsernas centrum befinner sig Lutherska världsförbundets lokala centrum, med sin dynamiska och idogt arbetande ledning. Föreståndare är pastor Hans W Kasch. Två gånger per år ordnas där internationella teologiska seminarier av hög klass; engelska är språket vid dessa tillfällen, så språkfrågan är ingen ursäkt att utebli. Intresset är stort, inte minst från små fattiga lutherska kyrkor ute i världen. Vilket tillfälle för prästerna att få påfyllning, nya impulser, ny kraft och glädje i att förkunna evangeliet!

500 euro per person kostar seminarierna, som pågår nästan två veckor; detta inkluderar boende, mat, studiematerial. Ett fantastiskt bra pris, ett fynd om man ser på hur mycket även ganska mediokra endagsfortbildningar kan gå löst på i Sverige. - men ändå förstås dyrt för fattiga kyrkor, som naturligtvis subventioneras.

Präster från alla kontinenter samlas, umgås, lär sig nytt, samtalar, stärks i tron, tar del av undervisningen från mycket kompetenta föreläsare. Alla vet hur viktigt det är med internationella kontakter, hur viktigt det är med den världsvida kyrkan. Alla - utom Svenska kyrkan. kristen opinion har tidigare uppmärksammat det besynnerliga svenskkyrkliga ointresset för det samlutherska arbetet i Wittenberg. Indolensen forsätter, trots att vi är en av världens rikaste kyrkor, där 500 euro för en prästfortbildning borde vara lappri. kristen opinion vet att alla stiften får inbjudningar. Trots svenskarnas kallsinnighet har inte LWB-Zentrum gett upp. Men inbjudningarna stannar på kanslierna, finns någonstans i någon hög eller i mejl-brevlådan hos någon tjänsteman. Församlingarna med fortbildningspotten i budgetarna får inget veta.

Man undrar varför. Är det så att världens bästa och mest progressiva kyrka (varning för ironi!) är sig själv nog? är det så att kanslierna och kyrkobyråkraterna har nog av sina egna enkäter och omorganisationer och inte orkar lyfta blicken? I så fall har det verkligen hänt mycket sedan Söderbloms dagar.

Pinsamt är det i alla fall. Som svensk på plats rodnar man en smula å deras vägnar som uppenbarligen inte gör det.

Christer Hugo