kristen opinion

Människan och maskinen. Människan och tekniken. Ofta ett samspel, med framsteg och landvinningar som ingen skulle vilja vara utan. Men ibland en till synes ojämn kamp mot våra egna uppfinningar och våra egna skapelser. Den som växte upp under kalla kriget kommer ihåg mardrömsvisionerna om datorer och automatik, som drivna av sin egen obönhörliga logik, är på väg att utlösa kärnvapenkriget. Det hjälpte inte att dra ur sladden. Tekniken losskopplad från människan/konstruktören.

I Stanley Kubricks filmepos 2001- ett rymdäventyr (från 1968) löper superdatorn HAL 9000 amok, mitt under en expedition mot Jupiter, en expedition som sänts ut för att undersöka mysteriet kring den märkliga monolit som man två år tidigare funnit på månen. HAL 9000 är det allra senaste, den mest avancerade av datorer. Sin konstruktörs stolthet. Den styr rymdskeppet, reglerar apparatur och färdriktning, livsuppehållande system, allt. Den har aldrig gjort något fel. Men HAL drabbas i sin perfektion av hybris och börjar agera på egen hand. Besättningsmannen Frank och vetenskapsmännen ombord - de senare befinner sig i dvala - dör. De dödas av HAL som nu har sin egen agenda. Alla ombord dör - utom en, besättningsmannen dr Dave Bowman (spelad av Keir Dullea). Till sist är det bara han och datorn, en ensam människa mot tekniken. En människa mot maskinen.

Dave tar sig in i HALS innersta, och där kopplar han ur del efter del av datorns konstgjorda intelligens. HAL försöker beveka Dave att sluta: Det som hänt när datorn dödade besättningen var en tillfällig förvirring. Nu ska allt bli bra igen. Bara Dave slutar att koppla bort HALS element.

Det är stilla och tyst när Bowman gör det som måste göras, metodiskt, bit för bit. På något sätt, känner man, handlar det om en insats för mänskligheten. Och HAL går i barndom. En tidigt inprogrammerad gammal schlager ("Daisy, Daisy") blir bland det sista sammanhängande budskap HAL ger ifrån sig. Vad därutöver är, är tystnad. Maskinen dör.

Men Dave Bowmans resa går vidare. Hans färd har i själva verket bara börjat. I den hemlighetsfulla monolitens närhet far hans rymdfarkost genom dimensioner som aldrig förr har skådats. Bortom färden väntar ett nytt rum, omöjligt att beskriva och mäta. Och när Kubricks och Arthur C Clarkes filmberättelse slutar hörs, som i filmens början, Richard Strauss' Also sprach Zarathustra. Är det Nietzsches lära om den eviga återkomsten som får sin effektfulla illustration? Ett människofoster i sitt mikrokosmos möter makrokosmos. Den stora odyssén fortsätter.

Stanley Kubrick sade själv att man är fri att spekulera som man vill kring filmens allegoriska mening. Det kännetecknar ofta ett stort konstverk. En hoppfull tolkning ligger nära: Det som är djupast mänskligt kan inte besegras av maskinen eller teknokratin. Människan har resurser, inte bara att binda sig själv och stänga in sig, utan också till nya initiativ och frigörelse.

Christer Hugo