kristen opinion

"Andlighet" är ofta ett positivt laddat ord i den svenska samtiden. Det har dessutom den fördelen att det kan betyda nästan vad som helst. Det kan innebära healing och möten med spöken ute i villor på landsbygden. Det kan vara spådamer och schamaner. Det kan vara heliga danser och mindfulness, i och utanför kyrkan. Det kan vara samlingar för sökare med kristna förtecken i Svenska kyrkans regi. Etc. Allt går in under begreppet "andlighet", som alltså är mycket användbart.

Om man vill spetsa till det, fungerar begreppet "andlighet" också alldeles utmärkt i ett läge där (Svenska) kyrkans inre sekularisering och identitetsförlust kan beskådas av alla. Den som är osäker på - eller helt enkelt okunnig om - vad man ska tala om och relatera till i en kristen kyrka kan alltid att säga att det är viktigt med andlighet och möten och liknande.

"Andlighet" är med andra ord inte alltid lika med kristen tro och kristen andlighet, inte ens i kyrkliga sammanhang. Det bör den som tar del av predikoturer och kyrklig reklam vara medveten om. I en intressant och belysande debattartikel av kyrkoherde Hans Ulfvebrand och prästen Marianne Blom i Kyrkans Tidnings nätupplaga den 24 februari illustreras problematiken. Rubriken är "Står lära mot liv?". Ulfvebrand och Blom berättar om tankesmedjan "Kristen och sökare" i Sofia församling i Stockholm. Där, vid tankesmedjans träffar, är "inriktningen på liv - andligt liv - och i mindre utsträckning på 'lära'". Ja, skriver man,

Vi präster deklarerar också ibland, att vi inte är där för att klarlägga gamla "sanningar" utan på goda grunder sätta människan själv och hennes andliga erfarenheter i förgrunden. Ingen så kallat troende har haft något att invända mot detta. Man är öppen för att den äkta andlighet som kristna och andra sökare antas arbeta med finns inom människan själv.

Tydligt framgår ändå att det är den jungianska teoribildningen som är rastret för verksamheten, så helt förutsättningslösa är man alltså inte. Av kyrkliga förebilder nämner man biskop John Shelby Spong och Ludvig Jönsson. Det har visat sig att i Spongs efterföljd blir detta att stå för ett profilerat kristet budskap i förhållande till andra religioner och läror närmast en skymf mot "den andre". Inte undra på att man måste ta till Carl Gustav Jung i sitt sökande.

Det må man förstås göra, om man nu vill. Men om sökarljuset konsekvent vänds inåt och all andlighet i princip blir lika värdefull, handlar det då verkligen om kristen tro längre? Andlighet och tro i kristen tappning innebär nämligen inte

att det finns en möjlighet att nå en högre nivå och att tron till sitt innersta väsen har att göra med idén om människans inneboende förmåga till transformation.

Kontrasten blir iögonfallande mot vad som står i absoluta centrum för kristen andlighet: Kristus och uppenbarelsen i honom. Kristi evangelium, ordet om försoning och frid i hans namn, kommer utifrån till människan, inte inifrån människan själv. Det är ett ord som ingen människa har en inneboende förmåga att tänka ut, utan som måste ges henne genom att Gud uppenbarar det. Martin Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till tredje trosartikeln: "Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i den rätta tron". (Den intresserade kan även slå upp Augsburgska bekännelsens artikel V, där Melanchthon säger samma sak.)

Alltså, trons paradox än en gång: Jag tror att jag inte kan tro, men Gud kommer till min hjälp med sitt ord. Genom det verkar Gud och skänker det jag inte kan åstadkomma själv, hur jag än bemödar mig med andliga övningar som ska ta mig till olika nivåer. Inför Gud finns för människan bara en nivå: mottagarens. Eller tiggarens, som Luther sade. Där är vi alla helt lika. Det är utgångspunkt och arkimedisk punkt för kristen andlighet. 

Christer Hugo