kristen opinion

AV ANNIKA BORG

Kyrkans tidnings ledarredaktion verkar ha satt upp fingret i luften ganska ofta senaste tiden och presenterar det ena förutsägbara tyckandet efter det andra. Kyrkan "bör välkomna hen" slår man till exempel fast. (Det är för övrigt ofta mycket om vad kyrkan "bör", "måste" och "ska", ett ganska trist uppfodrande språkbruk. I texten återanvänds också biskop Jackeléns predikan från Världens fest. För vilken gång i ordningen?). Bara några påpekanden om detta: diskussionerna om inklusivt språkbruk har ett antal decennier på nacken och lika många decennier av såväl teoretisk diskussion som kyrklig debatt har förlupit. Det är alltså inget nytt. Att hen skulle vara ett "naturligt steg" för kyrkan eftersom det inkluderar "manligt, kvinnligt och utommänskligt" , som ledarskribenten menar, blir en lustig och rejäl snubbeltråd. Det är ju nämligen kategorierna "manligt" och "kvinnligt" som man velat komma bort ifrån i de teorier som finns i bakgrunden till hen. Nog om detta, så länge.

Ledarredaktionen har också tyckt till om det eventuellt positiva beslutet att man ska ropa ut religiösa budskap från en moské i Fittja. En kyrkoherde i Botkyrka har givit bifall åt tanken. Detta är sympatiskt menar tidningen, då han talar för "religionsfriheten i dess offensiva, utåtriktade betydelse". Vilken betydelse är det undrar kristen opinion. Mission? Det som samma redaktion menar att kristna inte ska ägna sig åt? ("Inte bör" alltså.) Hur hänger det ihop? (Denna hemsnickrade och "hittepå" definition av religionsfrihet kommer säkert att dyka upp här och var ett tag nu.)

Det är också sympatiskt eftersom han tillhör den "helt dominerande religionen", menar man vidare. Vilken religion är det? Är det flesta i Sverige s k bekännande kristna? I vilket hörn av verkligheten då? I själva verket finns ju här en minoritetssituation. Kyrkan har ett stort arbete både redan idag och i framtiden för att evangeliet ska förbli levande för människor. Att skyla över detta genom att tala om sig själv som dominerande eller som majoritetskultur är en flykt från verkligheten, och inte förankrat i densamma.

Sedan får vi också veta att tron förenar mer än den särskiljer. Kyrkoherden är därmed ettt exempel på "självinsikt och självförtroende". Ett annat exempel (jämförbart tycks det) är att många samfund nyligen gjort gemensam sak mot de antisemitiska hatbrotten mot judar i Malmö. De eventuella böneutropen i Fittja visar prov på samma förenande tankar, menar redaktionen.

Att judar som utsätts för hatbrott skulle tycka att möjligheten till böneutrop i Fittja stärker gemenskapen och förenar är en i det närmaste oansvarig hållning till och bagatellisering av deras utsatthet och visar en aningslöshet inför skälen till de nya vågorna av hatbrott mot judar.

Men klockringning och böneutropp kommer att ge Fittja en framtid av mättnad av tro och tanke, konkluderar skribenten.

Fluff, att omdefiniera ord eller företeelser och att koppla ihop saker som inte hör ihop och/eller inte är förankrade i verligheten brukar kallas ideologiproduktion.

Hur man överhuvudtaget kan jämställa klockringning och böneutrop är en gåta. Få skulle acceptera att man ropade ut "Jesus är Guds son" eller "Gud är treenig" från kyrktornen. Förvisso vore det att utöva "offensiv religionsfrihet", men knappast förenligt med den verkliga religionsfriheten: frihet till och från religion. Det offentliga rummet tillhör alla.

Det är alltså inte en fråga om att "få" utöva sin religion/religionsfrihet, utan om hur man gör det i det offentliga rummet. Denna enkla distinktion lyser dock med sin frånvaro på många håll i diskussionen.

Vidare kan även klockringning ibland uppfattas som påträngande, och därför har man på vissa håll av hänsyn begränsat denna.

Det finns dessutom olika riktningar inom islam och det finns människor med muslimsk bakgrund som flytt från religiöst förtryck, hur de uppfattar det verbala budskapet måste också vägas in.

I själva sakfrågan, om religiösa budskap ska ropas ut från moskéer, kan man ha skilda uppfattningar. Men att kyrkan görs till alibi för - och förväntas stödja - andras "offensiva religionsfrihet" är olyckligt.

kristen opinion har ofta debatterat detta: hur kyrkan mer och mer fjärmar sig från sin egen självreflektion för att söka räddning i tanken på att "vi religiösa ska hålla ihop". Det är "överideologin" idag. I det här exemplet slår man knut på sig själv. Flera varv.