kristen opinion

Det finns några slagord inom feministiska kretsar som lyder så här: ”Bröder ilar till bröders försvar” (apropå patriarkal maktutövning) samt ”Kvinnor ska inte kritisera kvinnor” (apropå hur man skyddar sig mot patriarkal maktutövning).

Det vi har kunnat bevittna i den kyrkliga sfären den senaste veckan är dock hur systrar ilar till systrars försvar samt fått ännu en påminnelse om att patriarkal maktutövning inte är knutet till biologiskt kön utan utövas av såväl kvinnor som män (och säkert också hen).

Det har nämligen gjorts en rad svenskyrkliga biskopliga utspel den senaste tiden. Först hade vi ärkebiskop Anders Wejryd som, i det närmaste uttvingad föreföll det, kände sig föranledd att i denna ljuva sommartid i en artikel aktualisera en debatt om omskärelse av småpojkar som pågick i medierna mellan november förra året och februari i år. Så här står det i artikeln i Kyrkans tidning:

”Flera gånger de senaste månaderna har vi uppmanats att tala och skriva mot lagstiftning om religiöst motiverad omskärelse av pojkar. Det har också gjorts men verkar inte ha noterats av dem som vill ha högre tonläge.”

Ärkebiskopen har således givit efter för påtryckningar från dem som vill ha högre tonläge och dem som inte kunnat nöja sig med att det finns skilda uppfattningar i frågan.

Frågan om omskärelse av spädbarn och småpojkar har alltså blivit ett område där kyrkliga potentater, som sällan alls går ut och driver linjer i trosfrågor eller teologiska frågar, ska uttala sig om vad som gäller.

Vi som varit med ett tag hälsar inte en utveckling där enskilda personer eller särintressen tillåts driva fram linjer och ställningstaganden genom påtryckningar, brevskrivande och tjat. Kyrkans teologi och trosfrågor utstakas av Bibel och bekännelse, men också av de många beslutsprocesser med insyn som är Svenska kyrkans demokratiska modell. Den har sina skönhetsfläckar den också, men demokrati är trots allt att föredra framför det slutna rummets maktutövning och vänskapskorruption.

Men för dem som vill ha högre tonläge räckte det tydligen inte med att man fått ut ärkebiskopen på banan.

På självaste midsommarafton var det dags igen. Denna gång var det biskoparna Brunne och Jackelén som på DN Debatt tyckte det var lämpligt att budskapet från Svenska kyrkan denna dag handlade om – att ta ställning för omskärelse av småpojkar.

Artikeln är undertecknad av en skriande homogen kvinnokvintett, och i denna ingår även Anna Karin Hammar. En notering i sammanhanget är att biskop Brunne bara för några månader sedan ansåg sig objektiv nog att göra ett ärende av vännen Hammars skrivelse mot undertecknad om samma fråga, och själv pröva denna i domkapitlet. Nu gjorde man alltså officiell gemensam sak i samma fråga som prövades. Det är inte så snyggt. Och frågan om ”rättssäkerhet” i domkapitlen väcks ånyo. Men det är en annan diskussion.

Generande är det att kvinnokvintetten inte tycks ha läst på tillräckligt om den fråga de går ut i. För att dölja bristen på argument så målar man upp en hotbild.

Varför har omskärelse diskuterats just nu? undrar man för att misstänkliggöra de debattörer som vill ha ett lagligt skydd mot icke-medicinskt motiverade ingrepp för alla barn. Kvintetten tycks mena att det finns en koppling till synen på muslimer efter 11 september.

Menar dessa akademiker och biskopar verkligen att Vårdförbundets ställningstagande, och andras syn på barnets rätt till integritet och religionsfrihet, beror på att tvillingtornen rasade eller extremistiska krafter då och nu i Europa?

Återigen misstänkliggörs meningsmotståndare för att ”medvetet eller omedvetet” ha uppväckt främlingsfientliga krafters intressen. Man har uppenbarligen så bristfällig argumentation att man hemfaller åt sådan retorik. Av människor i deras positioner kan man kräva mer.

Samma misstänkliggörande skulle ju dessutom kunna göras vad gäller kvintetten. Hur ser det ut på bloggar och i kommentarsfält efter deras artikel i DN? Har man inte – medvetet eller omedvetet – uppväckt främlingsfientlighet? Ja, så försåtlig skulle man kunna vara mot Brunne, Jackelén och de andra undertecknarna. Men nu tror inte kristen opinion att de har en främlingsfientlig agenda, även om deras text utlöst främlingsfientliga kommentarer.

Att ens antyda att kollegor, barnläkare, debattörer eller utredare mot främlingsfientlighet skulle ha medvetna – eller omedvetna - främlingfientliga agendor, och att som biskopar gå ut och säga detta, är otillständigt.

Argumenten då. Jo, man använder en omdiskuterad studie samt en rekommendation från WHO, som – svagt – visat att omskärelse skulle minska HIV-spridning. Nu är ju det argumentet helt irrelevant eftersom spädbarn och småpojkar inte har sex. Vad myndiga män gör med sina kroppar har ingen haft någon synpunkt på. Dessutom har WHO:s kritiserade rekommendation lett till en ökning av HIV eftersom män då struntar i kondom. Detta blir givetvis en akut kvinnofråga också, men det bortser kvintetten ifrån.

Det är vidare, menar man, vulgärt att jämföra kvinnlig könsstympning med manlig omskärelse. Här har man inte heller läst på. Det är läkare som påpekat att den mildaste formen av könsstympning, så kallad prickning, är att jämföra med omskärelse, eller till och med lindrigare. Prickning är – tack och lov – förbjudet i Sverige. Jämförelsen har alltså handlat om detta och är inte alls vulgär, utan ett medicinskt faktum.

Som ett mantra upprepar denna homogena grupp ”de andra”, ”den annorlunda”. Men vem talar man om? Sverige är sedan länge ett mångkulturellt och mångreligiöst land. Varför ska man peka ut andra människor som andra eller annorlunda?

För läsaren blir det ironi på hög nivå när man i artikeln hela tiden refererar till det ”majoritetssamhälle” man själv så tydligt tillhör: i denna grupp finns ju ingen variation alls.

Som jämförelse: de ursprungliga artiklarna (i november och december 2011) som argumenterade för ett lagligt skydd för pojkar var undertecknade av människor av olika kön och åldrar, olika professioner (däribland barnläkare) samt människor med egna erfarenheter av omskärelse.

Det allvarligaste i artikeln är dock att man lägger ett kristet raster över sedvänjan. Här återkommer tankar Hammar framfört på andra håll om omskärelse som nödvändigt lidande och smärta. Detta handlar ju förstås om andras nödvändiga lidande, ska påpekas, inte det egna. Nu är det så att omskärelse inte alls i sin betydelse har med lidande att göra. Man firar inte lidandet, man vill inte skada sina barn. Betydelsen och symboliken är en helt annan och kristen opinion respekterar det betydelsebärande i sedvänjan. Men kvintetten lägger ett kristologiskt raster över omskärelsen på DN Debatt på midsommarafton. Man ägnar sig således åt ett slags ersättningsteologi. Och den har Svenska kyrkan gjort upp med (länk HÄR). Fem tongivande kristna teologer - och ingen reagerar inför detta! Den politiska frågan är alltså totalt överordnad den teologiska.

Det finns andra allvarliga aspekter. Och det är att man helt distanserar sig från de barn man diskuterar. De sista orden blir i det perspektivet stötande: ”… rätten att vara en hel människa.”

Det här handlar, som de flesta inom den kyrkliga sfären redan vet, om Anna Karin Hammar och hennes uppfattning i denna fråga.

Hammar har tidigare velat ändra Svenska kyrkans dopsyn så att förbundet i dopet inte handlar om Kristus utan om noaitiska eller sinaitiska förbund. Hon vill göra klimatfrågan till en bekännelsefråga, och vem vet, kanske även omskärelsefrågan.

Frågan inställer sig: är Anna Karin Hammar ärkebiskop i Svenska kyrkan?

Och var är de andra biskoparna? Vad tycker de om de här politiska utspelen som gör anspråk på att driva kyrkans linje?

Avslutningsvis: när man nu ändå börjar gå ut med ”linjer” i enskilda frågor så vill kristen opinion gärna ha utrett hur man argumenterar i de fall där kollektivet inte får utöva makt över individen i religionens namn: andeutdriving, (ånyo) könsstympning, blodtransfusioner, tvångsgifte av minderåriga, religiöst motiverat hedersförtryck osv.

Annika Borg 

LÄS OCKSÅ Sofia Lilly Jönssons analys av artikeln i DN på Fjärde väggen.