

25 jun kl 12:30, 2012
Det finns några slagord inom feministiska kretsar som lyder så här: ”Bröder ilar till bröders försvar” (apropå patriarkal maktutövning) samt ”Kvinnor ska inte kritisera kvinnor” (apropå hur man skyddar sig mot patriarkal maktutövning).
Det vi har kunnat bevittna i den kyrkliga sfären den senaste veckan är dock hur systrar ilar till systrars försvar samt fått ännu en påminnelse om att patriarkal maktutövning inte är knutet till biologiskt kön utan utövas av såväl kvinnor som män (och säkert också hen).
Det har nämligen gjorts en rad svenskyrkliga biskopliga utspel den senaste tiden. Först hade vi ärkebiskop Anders Wejryd som, i det närmaste uttvingad föreföll det, kände sig föranledd att i denna ljuva sommartid i en artikel aktualisera en debatt om omskärelse av småpojkar som pågick i medierna mellan november förra året och februari i år. Så här står det i artikeln i Kyrkans tidning:
”Flera gånger de senaste månaderna har vi uppmanats att tala och skriva mot lagstiftning om religiöst motiverad omskärelse av pojkar. Det har också gjorts men verkar inte ha noterats av dem som vill ha högre tonläge.”
Ärkebiskopen har således givit efter för påtryckningar från dem som vill ha högre tonläge och dem som inte kunnat nöja sig med att det finns skilda uppfattningar i frågan.
Frågan om omskärelse av spädbarn och småpojkar har alltså blivit ett område där kyrkliga potentater, som sällan alls går ut och driver linjer i trosfrågor eller teologiska frågar, ska uttala sig om vad som gäller.
Vi som varit med ett tag hälsar inte en utveckling där enskilda personer eller särintressen tillåts driva fram linjer och ställningstaganden genom påtryckningar, brevskrivande och tjat. Kyrkans teologi och trosfrågor utstakas av Bibel och bekännelse, men också av de många beslutsprocesser med insyn som är Svenska kyrkans demokratiska modell. Den har sina skönhetsfläckar den också, men demokrati är trots allt att föredra framför det slutna rummets maktutövning och vänskapskorruption.
Men för dem som vill ha högre tonläge räckte det tydligen inte med att man fått ut ärkebiskopen på banan.
På självaste midsommarafton var det dags igen. Denna gång var det biskoparna Brunne och Jackelén som på DN Debatt tyckte det var lämpligt att budskapet från Svenska kyrkan denna dag handlade om – att ta ställning för omskärelse av småpojkar.
Artikeln är undertecknad av en skriande homogen kvinnokvintett, och i denna ingår även Anna Karin Hammar. En notering i sammanhanget är att biskop Brunne bara för några månader sedan ansåg sig objektiv nog att göra ett ärende av vännen Hammars skrivelse mot undertecknad om samma fråga, och själv pröva denna i domkapitlet. Nu gjorde man alltså officiell gemensam sak i samma fråga som prövades. Det är inte så snyggt. Och frågan om ”rättssäkerhet” i domkapitlen väcks ånyo. Men det är en annan diskussion.
Generande är det att kvinnokvintetten inte tycks ha läst på tillräckligt om den fråga de går ut i. För att dölja bristen på argument så målar man upp en hotbild.
Varför har omskärelse diskuterats just nu? undrar man för att misstänkliggöra de debattörer som vill ha ett lagligt skydd mot icke-medicinskt motiverade ingrepp för alla barn. Kvintetten tycks mena att det finns en koppling till synen på muslimer efter 11 september.
Menar dessa akademiker och biskopar verkligen att Vårdförbundets ställningstagande, och andras syn på barnets rätt till integritet och religionsfrihet, beror på att tvillingtornen rasade eller extremistiska krafter då och nu i Europa?
Återigen misstänkliggörs meningsmotståndare för att ”medvetet eller omedvetet” ha uppväckt främlingsfientliga krafters intressen.
Samma misstänkliggörande skulle ju dessutom kunna göras vad gäller kvintetten. Hur ser det ut på bloggar och i kommentarsfält efter deras artikel i DN? Har man inte – medvetet eller omedvetet – uppväckt främlingsfientlighet? Ja, så försåtlig skulle man kunna vara mot Brunne, Jackelén och de andra undertecknarna. Men nu tror inte kristen opinion att de har en främlingsfientlig agenda, även om deras text utlöst främlingsfientliga kommentarer.
Att ens antyda att kollegor, barnläkare, debattörer eller utredare mot främlingsfientlighet skulle ha medvetna – eller omedvetna - främlingfientliga agendor, och att som biskopar gå ut och säga detta, är otillständigt.
Argumenten då. Jo, man använder en omdiskuterad studie samt en rekommendation från WHO, som – svagt – visat att omskärelse skulle minska HIV-spridning. Nu är ju det argumentet helt irrelevant eftersom spädbarn och småpojkar inte har sex. Vad myndiga män gör med sina kroppar har ingen haft någon synpunkt på. Dessutom har WHO:s kritiserade rekommendation lett till en ökning av HIV eftersom män då struntar i kondom. Detta blir givetvis en akut kvinnofråga också, men det bortser kvintetten ifrån.
Det är vidare, menar man, vulgärt att jämföra kvinnlig könsstympning med manlig omskärelse. Här har man inte heller läst på. Det är läkare som påpekat att den mildaste formen av könsstympning, så kallad prickning, är att jämföra med omskärelse, eller till och med lindrigare. Prickning är – tack och lov – förbjudet i Sverige. Jämförelsen har alltså handlat om detta och är inte alls vulgär, utan ett medicinskt faktum.
Som ett mantra upprepar denna homogena grupp ”de andra”, ”den annorlunda”. Men vem talar man om? Sverige är sedan länge ett mångkulturellt och mångreligiöst land. Varför ska man peka ut andra människor som andra eller annorlunda?
För läsaren blir det ironi på hög nivå när man i artikeln hela tiden refererar till det ”majoritetssamhälle” man själv så tydligt tillhör: i denna grupp finns ju ingen variation alls.
Som jämförelse: de ursprungliga artiklarna (i november och december 2011) som argumenterade för ett lagligt skydd för pojkar var undertecknade av människor av olika kön och åldrar, olika professioner (däribland barnläkare) samt människor med egna erfarenheter av omskärelse.
Det allvarligaste i artikeln är dock att man lägger ett kristet raster över sedvänjan. Här återkommer tankar Hammar framfört på andra håll om omskärelse som nödvändigt lidande och smärta. Detta handlar ju förstås om andras nödvändiga lidande, ska påpekas, inte det egna. Nu är det så att omskärelse inte alls i sin betydelse har med lidande att göra. Man firar inte lidandet, man vill inte skada sina barn. Betydelsen och symboliken är en helt annan och kristen opinion respekterar det betydelsebärande i sedvänjan. Men kvintetten lägger ett kristologiskt raster över omskärelsen på DN Debatt på midsommarafton. Man ägnar sig således åt ett slags ersättningsteologi. Och den har Svenska kyrkan gjort upp med (länk HÄR). Fem tongivande kristna teologer - och ingen reagerar inför detta! Den politiska frågan är alltså totalt överordnad den teologiska.
Det finns andra allvarliga aspekter. Och det är att man helt distanserar sig från de barn man diskuterar. De sista orden blir i det perspektivet stötande: ”… rätten att vara en hel människa.”
Det här handlar, som de flesta inom den kyrkliga sfären redan vet, om Anna Karin Hammar och hennes uppfattning i denna fråga.
Hammar har tidigare velat ändra Svenska kyrkans dopsyn så att förbundet i dopet inte handlar om Kristus utan om noaitiska eller sinaitiska förbund. Hon vill göra klimatfrågan till en bekännelsefråga, och vem vet, kanske även omskärelsefrågan.
Frågan inställer sig: är Anna Karin Hammar ärkebiskop i Svenska kyrkan?
Och var är de andra biskoparna? Vad tycker de om de här politiska utspelen som gör anspråk på att driva kyrkans linje?
Avslutningsvis: när man nu ändå börjar gå ut med ”linjer” i enskilda frågor så vill kristen opinion gärna ha utrett hur man argumenterar i de fall där kollektivet inte får utöva makt över individen i religionens namn: andeutdriving, (ånyo) könsstympning, blodtransfusioner, tvångsgifte av minderåriga, religiöst motiverat hedersförtryck osv.
LÄS OCKSÅ Sofia Lilly Jönssons analys av artikeln i DN på Fjärde väggen.
Jag förstod aldrig riktigt varför du engagerade dig i omskärelsen, och tror det ligger mycket i det som någon annan skrev i inlägget under att en del vill att barn inte ska ha någon religiös uppväxt alls (alltså inte du då men Humanisterna, snarare). Jag uppfattar det som en rätt dogmatiskt rationell linje; Lars Westerberg skrev bra om det i Helsingborgs Dagblad i våras. Googlade upp artikeln: http://hd.se/kultur/2012/04/02/religionskritik-och-kulturrasism/
Men det här som du skriver om midsommarartikeln i DN är oavlåtligt smart och klargörande, oavsett vad man tycker. Jag hade inte märkt det där med kristologiskt lidanderaster, till exempel. Det är ju otroligt i så fall. Jag ska läsa artikeln igen med de ögonen.
Har du försökt få in texten i DN? Jag skickade motvilligt in min efter uppmaningar att göra så men blev förstås refuserad. Mig gör det detsamma. Bloggarna läses ju (ni läste ju det här :).
Skrivet av Sofia den 25 juni, 2012 kl. 22:06 #
Sofia! Tack för din kommentar! Jo,för mig handlar det här om att
se barnet. Det är i linje med annat jag är djupt engagerad i.
Barnkonventionen skrev jag om i relation till kyrkliga pedofilskandaler, t.ex.För mig är barnet i fokus och jag gör ingen skillnad på
barn beroende på vilken kontext de föds in i. Det finns också
ett obehagligt osynliggörande av pojkar i debatten. De jag har debatterat/skrivit tillsammans med har haft ett engagemang för barnet, men andra kan ju driva frågan av andra skäl, men så har det inte varit här. Ingen har menat att barn inte har rätt till religiös tillhörighet. Men
det har varit en svår debatt - när den hamnade i kyrkan vill
säga, inte den allmänna debatten, den höll en bra ton. Och en
jobbig debatt för de omskurna som också driver frågan, men som
blir totalt osynliggjorda och inte lyssnade till. Tack för dina
uppmuntrande ord om inlägget! Det där med kristologiskt raster och
att man talar om andras nödvändiga lidande finner jag anmärkningsvärt och stötande. Vad bra att du sände din utmärkta text till DN, synd att den inte kom in. Allt gott!, Annika
Skrivet av Annika Borg den 26 juni, 2012 kl. 22:55 #
Efter att ha läst aktuell DN-artikel på midsommarafton, ställde jag mig för första gången på allvar frågan om jag fortfarande ville vara medlem i Svenska kyrkan. Om den syn på omskärelse som uttrycks där kommer att vara Svenska kyrkans hållning framöver, är mitt svar ingalunda ett självklart ja.
Det finns i dessa skribenters artikel visserligen ett lovvärt fokus på "den andre", men detta kontrasterar å andra sidan stort mot samma skribenters totala renons på förståelse för det andrologiska perspektivet, alltså sådant som har med mannen som biologisk och sexuell varelse att göra. Här står tydligen "andrelogin" i konflikt med "andrologin", om man så vill...
Det är nästan som att "den Andre" ibland blir ett mytisk väsen för somliga, som ges en status så hög att "den Andre" inte får eller ens kan kritiseras. Det man glömmer bort i detta är att "den andre"
faktiskt inte, på något avgörande sätt, är annorlunda än "vi själva". De är också människor med styrkor och svagheter, med sårbarhet, brister och historiska belastningar, såväl som fördomar, förmågor och längtan efter ett bättre liv.
Paradoxalt nog blir det så att de fem DN-skribenternas försvar för "rätten att vara annorlunda", snarast blir ett uttryck för ett slags rasism. Det de inte skulle acceptera om "någon av oss" skulle vilja göra det mot våra barn, det accepterar de gentemot dem, som de anser vara "annorlunda". Därmed fördjupar man i själva verket bara klyftan mellan "oss" och "dem", i det att man inte tror att "de" kan eller vill, eller någon gång i framtiden skulle kunna eller vilja, klara av samma förväntningar och krav som "vi" ställer på oss själva.
Tror skribenterna verkligen att de som de uppfattar som ”annorlunda” verkligen är annorlunda, på något avgörande sätt? Och tycker de rentav att "de annorlundas" barn kan anses vara mindre värda än "våra" barn, eftersom de verkar acceptera att dessa barn behandlas sämre än "våra" dito? Det blir ju till slut konsekvensen av deras argumentation.
Skrivet av John Nilsson den 28 juni, 2012 kl. 18:08 #
John! Tack för din viktiga kommentarer. Jag håller med dig, och tack och lov finns det andra uppfattningar än deras i Svenska kyrkan. Allt gott, Annika
Skrivet av 81.235.186.160 den 29 juni, 2012 kl. 09:11 #
Att kalla omskärelse för lidande är att missbruka ordet lidande.Med lokalbedövning är ingreppet jämförbar med samma smärta som vaccinationen.
Istället får omskärelseförbjud omfattande sociala konsekvenser eftersom omskärelse har samma religiös betydelse som dopet i kristna sammanhang.
Genom omskärelsen blir pojken upptagen till sina föräldrarnas religiös och historisk samfund.Vad blir det för psykologiska följder för pojken att upp växa utanför sitt samfund i onödan?
Det är knappast något tröst för honom att få veta att samhället gör detta för honom med tanke på hans eget bästa.Med samma logik borde man inte tillämpa barndopet heller. Ta man inte ifrån barnet möjligheten att välja själv genom att döpa dom som barn?
Förlängninget omskärelseförbjud blir både antisemitism och religiöst rasistiskt. Omskärelseförbjud skulle omöjliggöra normala samfunds livet både för judar och muslimer.
Apropå hälsoaspekt . I USA har majoriteten av alla pojkar oavsett religiös tillhörighet ,blivit omskärda sedan 20-talet.Detta har medfört ett antal fördelar vid sensuella sammanhanget och även vissa hälso effekter.
DN artikeln är krånglig och konstig ,i alla fall om man inte följer inomkyrklig debatt eller är bara delviss integrerad i det välmenande svenska värderingar som jag.Men vill Annika Borg kriga med DN-debattörerna eller diskutera sakfrågan?
Omskärelse gör inte pojkar offer för övergrep motsvarande flickornas könstympning.Dom sociala fördelarna för pojken är betydligt större jämfört det lilla "lidande" dom utsatts för.
Skrivet av Markku Hirn den 15 juli, 2012 kl. 17:01 #
1. Omskärelse kan ge komplikationer och barnen kan vara smärtpåverkade. Jag tar de som berättat detta för mig på allvar. De talar om lidande.
2. Barndop är vatten på huvudet och ord, inget kirurgiskt ingrepp. För den som inte tror betyder barndopet ingenting.
3. Det sociala trycket är givetvis ett problem och jag har respekt för det argumentet. Men jag tycker att det sociala trycket är problemet och det understryker vikten av att man får välja själv, att arbeta för en sådan utveckling. Inom judendomen och bitvis inom islam finns stark kritik av omskärelse. Färre omskär sina barn och alternativ tar sin form.
4. Man måste kunna inta ett barnperspektiv och stödja barnläkare och andra i deras synsätt utan att detta ses som fördomar mot religiösa grupper. För det handlar om barnet, inget annat i den debatt jag/vi är inne i.
5. Färre och färre omskärs i USA. Det var status förr och visade att man var född på sjukhus och hade råd med det. Hälsoaspekterna är omstridda.
6. Denna omgång av debatt startades inte av mig. Så det är knappast jag som är intresserad av att bekriga någon. Däremot gick vi i svaromål, vilket är gängse debattordning.
7. Den lindrigaste formen av kvinnlig könsstympning är ett mindre ingrepp än omskärelse. Alla former av könsstympning skyddas flickor från via lag. Tack och lov. Detsamma bör gälla pojkar. /Annika Borg
Skrivet av Annika Borg den 15 juli, 2012 kl. 17:18 #